lördag 18 december 2010

106.

Åh, jag vill så himla gärna berätta allt och lite till. Jag vet inte riktigt varför det känns så himla viktigt att jag gör det innan jag åker. Men kanske är det för att jag har en känsla av att det som har hänt snart kommer att vara över och jag vet inte om jag kommer kunna berätta om det här sen.

Jag vill aldrig att det ska vara över.

Den där natten; han höll om mig hela tiden, han andades i mitt hår och jag låg vaken och tänkte att det här har jag väntat på i tio månader nu ligger jag i hans säng och det är tidig fredag i december och jag ska aldrig, aldrig glömma det här. Ibland vaknade han till, då kramade han om mig lite hårdare, kysste mig i nacken, på axeln, längs med armen och sedan somnade han om igen. Jag låtsades sova hela tiden men åh, det var som att se världen rasa samman och bygga upp sig igen och igen och igen. Sen tänkte jag att jag struntar i om han bara vill ha mig ibland, struntar i om det här aldrig händer igen, struntar i allt bara den här natten är lång.

105.

Imorgon åker jag till ett varmt land ganska långt här ifrån och om nästan exakt en månad är jag tillbaka. Jag hoppas att ni också har lust att komma tillbaka då. Jag tycker om er så himla mycket och det är ni som gör den här bloggen så himla fin.

104.

Det där om att vi aldrig någonsin kommer att ligga i samma säng under samma täcke: jag hade fel.

torsdag 16 december 2010

103.

Jag har ungefär tusenmiljoner saker att uträtta innan söndag. Men jag kan inte plugga, kan inte packa, kan nästan inte ens äta för jag kan inte koncentrera mig på någonting.

Jag tänker bara-bara-bara på honom.

Alltid när man har börjat se ett slut, när man har börjat se någon annan, då händer något (han händer) och sen ser man ingenting annat än honom igen. Varför är det så?

När man har hittat någon utan det där leendet, utan hans lockar. Någon annan än den man har längtat efter alldeles för länge. Jag hittade honom, och i söndags sprang han ut och köpte nybakade lussekatter för att det är det enda jag gillar med julen. Klockan var inte ens åtta på morgonen. Han brukar viskar att han har saknat mig och han visar samma ackord på gitarren igen och igen utan att sucka fast han redan har visat mig hundra gånger.

Han är så fin och ibland har jag tänkt att jag är lite galen i honom. Men nu tänker jag bara på någon annan som viskade något en gång och sedan stannade det liksom kvar. Och jag förstår inte hur det kan bli så.

tisdag 14 december 2010

102.

Den där onsdagseftermiddagen bestämde jag mig för att jag inte kan hålla på såhär längre. Jag måste sluta längta efter honom. Jag måste sluta tänka på någon som inte tänker på mig.

På fredagen hade jag en ny vänförfrågan på facebook. Och nu känns det inte som att jag vill glömma riktigt än.

måndag 13 december 2010

101.

Sånt som jag tycker är fint:


söndag 12 december 2010

100.

Ni vet den där känslan av att alla dagar, veckor och månader passerar obemärkta förbi. Som att idag var precis som förra söndagen, och den söndagen var precis som söndagen före den. November var precis som september fast kallare.

På sätt och vis har den här veckan vänt upp och ner på nästan allting hos mig. Och jag förstår inte riktigt hur en vecka kan förändra så mycket.

Jag skrev om en längtan och om en kaffekö här. Det där som jag har väntat på i outhärdliga och patetiska månader. Helt plötsligt sitter jag där med en kopp kaffe och han sitter några, kanske fem, meter ifrån mig. Det är en onsdagseftermiddag och jag är trött på livet och det syns och det är så typiskt sådär precis när man minst anar det.

Där sitter han med världens finaste leende.

Och jag antar att man gör ett val när man sitter där och kastar blickar men tittar bort lika snabbt. Åh, jag ville ingenting hellre än att möta hans blick. Men det är så svårt när man vet ingenting om vem han är längre. Jag visste kanske inte mer i februari heller. Jag vet bara att jag har längtat efter honom sen dess.

I tre timmar sitter jag med allt det där som jag har försökt glömma alldeles framför ögonen. Och jag hatar att han har samma skor som han hade den kvällen vi träffades. Skor som stod i min hall när han låg i min säng under mitt täcke. Nu sitter han fem meter ifrån mig och han skrattar och jag tror inte att han minns mig.

onsdag 8 december 2010

99.

Det där om att ha sin chans
och inte ta den

Idag var: precis, exakt så.

måndag 6 december 2010

98.

2. Har du en pojkvän?
Nej. Jag vet inte om man kan säga att jag har haft en pojkvän någonsin. Det handlar nog mest om att jag inte har hittat rätt, och kanske lite om att jag inte tycker om tanken på att vara någons flickvän.

Fast just nu träffar jag en kille som jag tycker är himla fin. Han bor 26 mil ifrån mig så vi hinner inte ses så ofta. Jag träffade honom en sen lördagkväll i juni i år och jag skrev väldigt kort om det här. En torsdagsnatt i oktober tog jag mod till mig och bokade en biljett till honom. Den fredagen var såhär.

Annars handlar ju den här bloggen mest om någon som heter Johan. Vi var aldrig någonting, men jag har aldrig känt något liknande för någon någonsin. Jag förstår att det låter jättedumt och jag förstår inte heller hur det kan bli så bara för att man delar säng en natt i februari. Det är nästan precis tio månader sedan nu, och jag skrev det här några dagar efter den där natten. Jag har aldrig velat ha någon så som jag ville ha honom. Därför ville jag bara glömma honom.

söndag 5 december 2010

97.

1. Är du lycklig?
Ibland är jag jättelycklig. Jag kan bli lycklig av himla små saker. Som att H&M har sålt alldeles fantastiska vantar med små rosetter på för 39 kr paret hela hösten. Eller som när jag gick hem ikväll och jag såg en pappa och två små barn springa mot varandra på andra sidan gatan; det var så fint att jag nästan började gråta.

Jag har himla lätt för att gråta förresten. Senast jag gjorde det var i en korridor hos internationella sekretariatet på mitt universitet förra veckan.

När jag inte är jättelycklig är jag ganska ofta olycklig. Ibland känns det som att något i mig har bestämt sig för att jag inte ska få vara glad så länge. Det finns ju alltid saker att vara ledsen över, men oftast är jag ledsen för att jag är så himla stressad för att livet går så fort och för att det känns som att jag inte hinner med.

Och ganska ofta är jag ledsen för att mitt liv är så himla bra jämfört med så många andras men jag är så dålig på att uppskatta det. Det blir liksom till en ond cirkel; det där att bli ledsen för att man är ledsen när man borde vara glad. Onödigt ledsamt.

lördag 4 december 2010

96.

Vi började på rygg i en vägkorsning. Det var egentligen andra kvällen vi träffades och det var nog mest därför som vi sågs igen; för att han aldrig hade legat i en vägkorsning mitt i natten. Han sa att inte kände någon som gjorde sånt.

Jag vet inte, men jag har inte tänkt på att jag skulle vara den enda som gör sånt. Första gången var i augusti för något år sedan. Jag var på väg hem och solen skulle snart gå upp igen och det hade varit en sån där natt som man aldrig vill ska ta slut. Man vill aldrig att solen ska gå upp. Då är det så fint att lägga sig på rygg mitt i en vägkorsning för att hinna tänka på livet. För trots att det nästan alltid känns helt omöjligt, så är livet himla fint ibland.

Och kanske behöver inte alla bli påminda om det. Men för mig är det nog väldigt viktigt att komma ihåg det.

När han och jag låg där, det var också i augusti och han visste nästan ingenting om mig. Ingenting om att jag aldrig blir kär eller att jag tycker att livet känns omöjligt ganska ofta. Kanske var det därför som han inte förstod meningen med korsningen. För han sa aldrig att han inte förstod, men det kändes så. Och det var nog ungefär där jag fastnade lite.

Vi låg och lyssnade på tystnaden när han började prata om en sjö hos hans pappa och jag glömde nästan bort att jag inte tycker om sjöar.

fredag 3 december 2010

95.

Den senaste tiden har jag varit världens sämsta bloggare. Förlåt. Men åh, nu har jag äntligen ganska mycket tid. Av någon konstig anledning blev det helt plötsligt jättesvårt att skriva. Åh snälla, snälla, ni får så himla gärna fråga något, vad som helst, så svarar jag.

måndag 29 november 2010

94.

Åh, det finns så himla mycket som jag vill berätta för er just nu. Mest kanske himla obetydliga saker.

Men åh, jag måste skriva ansökan. Måste motivera varför just jag av så himla många borde få studera i ett varmt land ganska jättelångt här ifrån. Och det är så lätt att känna sig himla dålig då. Känna att man har gjort ingenting alls ett helt liv, fast man ju har gjort massor (i alla fall lite). Men ingenting viktigt liksom.

Och jag önskar att jag kunde få berätta om att jag älskar att skriva massa obetydliga saker om känslor och om hur livsfarligt kärlek är och hur vissa killar liksom stannar kvar. Hur jag aldrig glömmer han som aldrig kommer ihåg mig. Hur jag aldrig har varit kär. Hur jag aldrig vågar lita på någon.

Hur jag inte riktigt vet någonting alls om livet. Jag försöker ju bara följa med och letar efter någon plats som inte alltid snurrar. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Fast det är klart, att sånt går ju inte att skriva till något internationellt sekretariat någonstans där i ett land ganska jättelångt här ifrån. Dit jag tydligen vill. Sånt där man inte vet att man vill. Ungefär som allting annat alltså, fast ändå inte.

93.

Tänk att för tio timmar sedan ringde jag och sa att han borde vara här. Nu sitter han på en buss för att alla tidiga tåg var fulla och om mindre än två timmar är han hos mig.

--

Det där skrev jag igår. Klockan var ungefär tio på förmiddagen efter en kväll med jättemånga glas vin.

Och tänk, idag står han i min dusch och sjunger.


onsdag 24 november 2010

92.

Det finns så mycket att förbättra i ett samhälle. Pengarna räcker ju aldrig till alla. Men en sak som jag tycker känns lite extra underprioriterat är äldreomsorgen. Det finns så himla mycket att peka på som är fel där. Som att min farmor och farfar, som har levt tillsammans i över 60 år, inte får bo tillsammans när de inte klarar av att bo hemma längre.

Ibland kan jag tycka att det är ett himla tjat och alldeles för stort fokus på barn och unga. Alla stora barngrupper hit och alla slitna skolor dit. I min klass hade vi alltid gamla sönderklottrade skolböcker, var 32 elever på en lärare, men jag tycker att vi klarade oss himla bra ändå.

Jag tänker på min lilla, lilla farmor som inte får träffa mannen i sitt liv, han som alltid, alltid varit hos henne. Undrar vad hon tänker. Ibland kan jag komma på mig själv att hoppas att hon är lite mer förvirrad än hon egentligen är, bara för att jag inte vill att hon ska förstå hur sorglig situationen är. Den där situationen är ju hennes liv.

Världens finaste farfar. Världens bästa på att laga punktering på cyklar, skratta högt och inte ställa frågor som man inte ville få.

Det är bara så fruktansvärt att något annat än döden ska behöva skilja människor åt. Som paragrafer eller budgetunderskott.

tisdag 23 november 2010

91.

Jag har nog alltid tänkt på kärlek som sådär himlastormande. Och det är kanske inte det bästa att längta efter om man är någon som jag.

Egentligen tror jag att kärlek, till väldigt stor del, består av en känsla av trygghet. Och det där att känna sig trygg hos någon; det skrämmer mig så himla mycket. För trygghet är ju bara en känsla som allting annat. En känsla som kan vara helt fel. En känsla som kan försvinna
när
som
helst.

Folk pratar om den där underbara känslan av fullständig tillit till varandra som man känner efter en ganska lång tid tillsammans, det är just det som jag är så himla rädd för. Den där skakiga och osäkra början när man vet nästan ingenting om varandra och absolut ingenting om den inblandades känslor eller ens egna, det är liksom den enda gången jag slipper vara fullkomligt livrädd.

Och det måste vara så himla jobbigt att ligga bredvid någon som mig. Någon som aldrig, aldrig, aldrig lär sig att lita på någon. Aldrig lär sig att lita på honom.

- men jag litar ju på dig
- GÖR INTE DET!

Åh, snälla lova att du aldrig gör det för jag sviker alltid, alltid, alltid. Och det har alltid varit mitt problem.

Bara därför har jag bestämt att allting ska vara annorlunda den här gången. Inga planer, inga löften. Och jag vet att han håller att på galen av min påtvingade spontanitet och mitt rädsla för allt som har med planering att göra men åh han biter ihop och säger så försiktigt jag vet att du inte tycker om att planera men jag vill ju bara veta att du kommer till mig snart. Och när jag inte svarar säger han vi behöver inte bestämma något, inte lova något men jag tycker om dig och jag har inte känt så förrut.

-

Jag vill bara säga förlåt, förlåt för att jag inte hinner svara på alla era fantastiska kommentarer. Varenda kommentar betyder så himla mycket för mig och jag bara önskar att dygnet hade några fler än 24 timmar just nu så jag hade lite tid att svara er alla.

Jag älskar att skriva här och det är för att ni är här.

Ni får mig att må så bra och åh, jag hoppas att ni också mår bra ♥

fredag 19 november 2010

89.

Ni är en del som har följt mig så himla, himla länge. Och ni vet ju att jag inte gärna skriver så mycket om hur många kilon vågen visar, om hur det påverkar mig ganska mycket. Jag har skrivit ett litet inlägg om just det som jag hoppas att ni vill läsa här: Anonym: "En onsdag såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt"

530 742 skäl* är en väldigt viktig blogg som drivs av tjejjouren.se. Man kan ringa till tjejjourer nästan alla kvällar i veckan, eller mejla eller chatta om man hellre gör det. Det kostar ingenting att ringa och det syns inte på telefon-/mobilräkning att man har ringt. Väldigt bra om man behöver prata med någon som inte är en kompis eller en mamma eller en syster men som ändå bryr sig och som verkligen vill lyssna.

måndag 15 november 2010

88.

Ni vet det där när man står i provrummet med en tröja som inte sitter helt perfekt men man köper den ändå och tänker att man kan lämna tillbaka den om man ångrar sig. Sen kommer man hem och man provar den igen och man är fortfarande lika osäker men så glömmer man bort att lämna tillbaka den. Och till slut, när man har använt den ett par gånger, är den ganska fin ändå. Sitter kanske ganska bra trots allt.

Jag undrar om det handlar om att tröjan var fin redan från början, eller om man liksom omedvetet bestämmer sig för att den är fin för att man vet att den inte går att lämna tillbaka längre.

Och jag borde nog här varna er lite innan ni läser vidare. Ni får tycka att jag är galen när jag drar paralleller mellan tröjor och killar. Ni bör nog tycka att jag är galen.

Men jag tänker på det där när man träffar någon ganska vanlig och man fortsätter att höras, fortsätter att ligga nära i samma säng vissa nätter ändå. Fortsätter att vara ingenting fast tillsammans. Och hela tiden så letar man efter någon annan att dela något mer än en säng med.

Jag undrar vad, vem, det är man letar efter.

Ibland kan jag ligga bredvid han som är så vanlig och fundera över om det vi gör är rätt eller fel. Jag tror att jag innerst inne vet att det är fel. Lite som den där tröjan som egentligen aldrig borde ha blivit köpt men så blev den det och tiden gick ut och då får man använda den ändå.

Kanske är jag jättesjälvisk när jag fortsätter att träffa honom. Och kanske har det något att göra med att jag fyller tjugotvå om några, tre, månader och jag har aldrig varit kär. Kanske orkar jag inte vänta på någon som får mitt hjärta att dunka jättesnabbt längre. Orkar inte vänta på fjärilar som inte finns, som aldrig har funnits, i mig. Är så trött på att vänta på någon som aldrig kommer.

söndag 7 november 2010

86.


För några veckor sedan köpte jag Gunnar Ardelius tredje roman, Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. Jag har läst den två gånger redan, och jag älskar den. Jag gillar Ardelius sätt att skriva så himla, himla mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns som att han skriver så mycket mer än vackra historier.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en firstående fortsättning på Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Det är inget måste att läsa den före, men jag tror att historien blir lite mer speciell om man har läst den första boken och känner karaktärerna bättre.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta handlar om ungefär det här:




Åh, jag hoppas verkligen att ni läser den!

fredag 29 oktober 2010

85.

Ibland känns det som att allt i mitt liv påminner mig om honom. Att det alltid kommer att påminna mig om honom. Och ju mer jag försöker glömma desto mer minns jag.

För det där att träffa någon, det där att veta nästan direkt att han är allt man någonsin har drömt om fast man egentligen inte ens är säker på om man har drömt om någon speciell alls. Det där att han är allt det som man aldrig har vetat om att man har gått hela livet och saknat.

Det är just det jag inte kan bli av med.

Jag tror att saknad är en sån där känsla som har ganska svårt att hitta in i mig, men när den väl gör det så stannar den kvar. Och jag har tänkt ganska mycket på det där med att sakna. Att jag saknar så mycket som jag inte vet vad det är. Sånt som jag inte kan sätta ord på. Saknar så mycket som inte finns.

Jag brukade alltid tänka att det är lättare att veta vad man saknar, men så känner jag inte längre.


onsdag 20 oktober 2010

84.

Om jag ändå bara kunde bestämma mig för att längta efter han som säger att han längtar efter mig istället för han som längtar efter någon som inte är jag.


måndag 18 oktober 2010

83.

Jag köpte världens finaste armband i början av sommaren. Jag är väldigt kräsen när det kommer till smycken, och det här är så fånigt att skriva men jag hade letat i nästan två år efter ett armband som det där. Snart är det tre veckor sedan tappade jag det. Det var en torsdagsnatt efter en tenta som gick riktigt bra och jag pussades med någon som var fin den kvällen. När jag cyklade hem funderade jag över varför människor har så svårt att fastna i mig.

Jag tappar fina saker nästan hela tiden och det har nog gjort att jag har blivit ganska bra på att inse att det finns viktigare saker i livet än fina föremål. Men det där armbandet betydde så väldigt mycket för mig, utöver att det var himla fint så hade det liksom ett annat värde. Såhär i efterhand, när det har gått några veckor och jag inser att jag inte kommer att få tillbaka det, kan jag önska att jag inte hade gått in i den där lilla butiken den där soliga lördagen i juni. För även om jag hittar något annat armband om några veckor eller något år är det inte samma.

Jag har tänkt på att det kanske är lite så med människor också. Ni vet hur det känns som att ingen någonsin kommer att fastna där inne. Ingen kommer att stanna kvar, ingen kommer någonsin vara svår att glömma. Tills den där dagen när man träffar någon som är finare än allt annat i hela värden. Plötsligt är inte framtiden så skrämmande längre.

Och sedan en dag tappar man bort varandra och allt man önskar är att man aldrig hade träffat honom. Att man aldrig hade vetat vad man kommer att behöva leva utan resten av livet.

På sätt och vis sammanfattar det kanske min rädsla ganska bra. Det där att hitta rätt, och sedan inse att det inte är för alltid. Att det som känns så rätt är så fel.

82.

Den senaste veckan har en del nya läsare hittat hit. Därför tycker jag att det skulle passa bra med en liten presentation. Jag är så klart himla nyfiken på er, så om ni vill får ni jättegärna skriva hej och kanske något mer i kommentarsfältet här nedan. I vilket fall som helst så är ni varmt välkomna hit och jag hoppas att ni vill komma tillbaka.

Till er som varit med ett tag: ni vet att jag tycker om er så himla, himla mycket.

Den här bloggen handlar om mig. Jag heter A och jag bor på sjunde våningen i en vitmålad etta med stora fönster. Ibland säger mina vänner att jag är så himla konstig och det är nog sant. Jag är några millimeter, nästan fem, ifrån att vara 170 centimeter lång. Jag pluggar ekonomi men helst vill jag arbeta med mänskliga rättigheter. Jag tror kanske att det kommer att bli så till slut, trots allt.

Och så vill jag skriva. Jag vill skriva om viktiga saker, sånt där som så många passerar utan att ägna en tanke. Fast helst av allt i hela världen vill jag nog skriva om kärlek. Även om jag vet nästan ingenting om det.

Jag började blogga för lite mindre än två år sedan. Då visste jag inte att det fanns så många fina som ville läsa och ni har betytt himla mycket för mig, jag kan inte ens försöka sätta ord på det.

Jag är nog ganska rädd för kärlek och jag har jättesvårt att lita på människor. Jag vet inte varför det har blivit så. Nästa år fyller jag 22 år utan att ha varit kär. Jag antar att jag vill bli kär någon gång någonsin men jag har inte så bråttom. Ibland känns det som att jag längtar mer efter att veta vad kärlek är än att jag längtar efter någon.

Fast, och det är kanske mest detta som den här bloggen handlar om, så längtar jag lite efter någon som inte längtar efter mig. Jag vill glömma honom men det går liksom inte.

torsdag 14 oktober 2010

81.

Han är kanske inte perfekt och han är ingenting som jag någonsin har drömt om. Han äter pizza direkt från kartongen fast jag säger att det äcklar mig, hans lägenhet är inte som min, hans skratt är konstigt och han är inget helt huvud längre än mig. Men ändå kan jag liksom inte bortse från att det är något med hans ögon som gör mig lite galen.

Han sover dåligt när han sover med mig. Jag säger att det är ett tecken. Jag vet att det retar honom när jag säger så. Han säger att han bara är ovan. Jag vet inte om han väntar på att jag ska säga att han har tid att vänja sig. Jag hoppas inte det, för jag har ju aldrig tid för sånt här, och det borde han veta.

Han väcker mig med frukost på sängen, "så att du vill komma tillbaka". Och allting är så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen, vi två i hans säng en lördagmorgon, vår andra lördagmorgon, och jag funderar på om det är vår sista. Det gör lite ont att tänka på att om jag inte vore jag så skulle det kanske inte vara den sista morgonen. Jag tänker på han och någon annan i hans säng en morgon som den här, för jag hoppas verkligen att han hittar någon.

onsdag 13 oktober 2010

80.

Jag får höra ganska ofta att jag inte är den jag ser ut att vara. Till en början kan jag nog ge intryck av att vara en väldigt balanserad och organiserad människa. De som lär känna mig vet att jag mest är kaos. De som känner mig ännu lite bättre vet att jag är ett organiserat kaos. För bland oordning och förvirring finns också en speciell slags ordning.

Utöver detta är jag dessutom rysligt tankspridd. Sådär att det blir jobbigt, mest för mig men även för folk i min omgivning. Och jag tappar bort saker jätteofta. Det är vantar, kamerasladdar, tröjor, busskort, armband, mobiltelefoner och så vidare och vidare i en evighet. Jag är inte så fäst vid materiella saker, och det är ju himla tur. Men, och det här är det ju ingen som vet någonting om, mest så tappar jag bort mig själv. Hela-hela tiden. Och på sätt och vis känns det som att jag liksom aldrig hittar tillbaka.

söndag 10 oktober 2010

79.


Natten till fredag bokade jag en biljett till honom. Och tänk att mindre än ett dygn senare stod vi uppe på ett berg och tittade ut över hans stad. Sen åkte vi hem och han lärde mig tre nya ackord på gitarr. Han sa att det är lättare för honom för att hans händer är större än mina, fast det sa han nog mest för att han vet hur mycket jag hatar att vara dålig på något, och lite för att han ville att jag skulle förflytta mig till sängen.

lördag 2 oktober 2010

78.

Jag vet att hösten är så mycket ångest för så många. Och det är ju inte så konstigt heller. För kvällarna blir ju bara mörkare och luften kyligare och vardagen får hårdare kanter av alla dessa tusenmiljoner jobbiga saker i skolan, alla att våndas inför och ännu inget att andas ut över. Fast ändå, kanske mest bara för att man på något konstigt vis känner sig så mycket mer ensam mellan fyra väggar.

Men vet ni att även om det gör ont, och även om han håller i någon annans hand den här hösten. Även om hennes ben är smalare och hennes skratt är finare. Även om ingenting är som vanligt, eller om precis allting är som det alltid har varit, så tror jag att vi måste tänka på att någonstans där ute upplever någon den där första hösten med någon. Och bland alla dem, finns de som har väntat och längtat precis som vi.

onsdag 29 september 2010

76.

Jag drömde om honom inatt. Jag drömde om hans nacke, den var så mjuk och så varm när han kramade mig och jag kunde känna hans lockar mellan fingrarna och allt var på riktigt fast det inte var det. Jag viskade att jag hade saknat honom och jag tror att han viskade samma ord tillbaka.

Vi gick någonstans, längs någon gata, och hela tiden gick hon bredvid oss men det kändes inte som att vi såg henne. Det kändes mest som att han såg mig. Jag sa att jag tyckte att det var synd att vi inte hade setts på så länge. Han sa att han inte förstod varför det hade blivit så. Och hela tiden tänkte jag att det här händer inte, det här som jag har väntat på, det kan inte vara sant. Livet kan inte vara såhär fint.

Och det är det ju inte heller. För sedan helt plötsligt gick han med henne och jag gick åt ett annat håll.

Ni vet när man drömmer något, drömmer om någon, som man aldrig har upplevt eller känt och man har ingen aning om hur det skulle vara och hur det skulle kännas men så drömmer man och det är så verkligt att man i efterhand nästan vill påstå att man vet. Vet hur det skulle kännas. Så var det.

Och jag grät i vad som kändes som evigheter i den där drömmen när han hade lämnat mig. Vaknade alldeles förkrossad. Och det var väl då som jag var tvungen att erkänna det igen, att jag liksom står kvar där någonstans och väntar. Väntar på någon som inte väntar på mig.

För även om en februarinatt blev mars och april och maj och nu är det nästan oktober, ändå är det som att jag ligger kvar i den där sängen under det där täcket som vi låg två under i februari.

Fast det är ju bara som det känns.

Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och nyvaken och förkrossad räknade jag det till 135 dagar sedan vi träffades för första gången. Jag tänkte att jag borde tänka på den viktiga tentan men jag tänkte bara på honom. På hur mycket han förstör. Att jag måste gå vidare.

Och snälla, om jag bara kunde få glömma honom lite. Minnas någon annan. Minnas andra nätter och drömma andra drömmar.

Han är liksom alltid inom mig men aldrig bredvid.



söndag 26 september 2010

75.


På onsdag skriver jag terminens första tenta. Sedan ska jag springa till närmaste bokhandel och köpa den här boken. Jag hade liksom helt missat att han som skriver lite finare än nästan alla andra i hela världen har skrivit nytt. Bara kärlek kan krossa ditt hjärta heter den och jag vet redan nu att den är miljoner gånger bättre än jag ens kan föreställa mig. Jag tycker att alla ni som inte skriver tenta på onsdag ska springa och köpa den redan imorgon.

Och har ni inte läst hans första bok, Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, så bara måste ni göra det också. Kanske helst först. Jag har skrivit om den här.

lördag 25 september 2010

tisdag 21 september 2010

73.

Om vikt.

Jag vill egentligen inte ens skriva världens mest obetydligaste inlägg om vikt. Jag hatar allt som har med hud som inte är genomskinlig och kilon på en våg som alltid-alltid visar för mycket att göra. Jag tänker på det alldeles för ofta ändå. Nästan alltid. Jag är nog inte ensam.

Ibland sitter jag på föreläsningarna och någon viskar något som en formel som ingen förstår och jag svarar inte. Oftast hör jag nog inte ens att någon frågar för jag har fullt upp med att jämföra mina lår med de bredvid. Ibland när jag sitter ner så sträcker jag på fötterna, jag liksom står på tå fast jag sitter. Jag gör det för att låren inte ska se så stora ut. Det är så himla dumt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är ju ingen som sitter där och granskar storleken på mina lår, och det vet ju jag egentligen. Det handlar nog om någonting annat, precis som ungefär allting annat som är svårt.

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Mest handlar det kanske om mig, om att det känns som att det skulle vara lite lättare om jag var lite minde. På något sätt har jag fått för mig att om bara min utsida kunde vara lite mer lik min insida så skulle det kännas lite lättare. Min insida är alldeles tom och ihålig och nästan genomskinlig.

Fast egentligen, och jag vill helst inte erkänna detta, så får jag för mig att det skulle vara lite mindre svårt att tycka om mig om jag vore lite mindre. Lite mindre att försöka älska. Det är så fånigt och så dumt och det förstör så mycket för mig och någon annan.

söndag 19 september 2010

72.

Jag vill hata honom men det går inte.

onsdag 15 september 2010

71.

Ibland väntar jag på att vi ska träffas igen. Var som helt och när som helst. Kanske i de där tysta salarna där han borde sitta och plugga i alla fall ibland. Eller i kaffekön. Men mest väntar jag på att dagarna ska passera så att jag ska glömma lite mer av honom. Jag är inte så bra på att glömma.

Och det är då jag inser det att det enda som jag lyckas glömma om honom hela-hela tiden, det är att han har glömt mig för länge sedan.

söndag 5 september 2010

lördag 4 september 2010

69.

Han säger att han berättar sådant som han inte har berättat för någon för mig och att han vet inte varför. Jag vet inte om det är sant eller om han vill att jag ska känna mig speciell. Jag vet inte om det spelar någon roll vilket.

Han säger att jag inte berättar någonting. Och det är ju sant. Jag väntar liksom alltid att på att de ska inse att de inte känner mig alls. De flesta förstår nog aldrig.

Han frågar så försiktigt om jag kan berätta något om det där innanför men jag svarar aldrig. Och han säger att någon gång kommer någon lycklig hitta in dit, och jag säger kanske fast egentligen så tror jag inte det.

onsdag 1 september 2010

68.


Du har väl inte dåligt självförtroende frågar han. På en såndär evighets bråkdel av en sekund har ett skämt snuddat vid allvar. Jag undrar om det syns att jag inte vet vad jag ska svara. I sådana fall är du väldigt bra på att dölja det fortsätter han. Jag vet inte om det är något bra. Jag vet inte om det är en egenskap som jag borde vara stolt över. Sen skrattar vi.

Vi pratar om att ljuga och han säger att han är dålig på att ljuga. Jag är nog bäst i världen på att ljuga. Fast det säger jag inte.

söndag 29 augusti 2010

67.

Han: vad tänker du på?
Jag: jag vet inte

Jag: vad tänker du på?
Han: dig

fredag 13 augusti 2010

65.

Sommarförälskelser kan vara så fina. Men inte de som liksom tar fart i augusti när han bor i Göteborg och inte jag. Han sa att livet kunde bli lite finare om man låg nära någon och jag sa att jag inte har tid för sånt. Jag har aldrig tid för kärlek.

Fast jag tänker mest att det är bättre att bryta ihop ensam. Då bryter man bara ner en, och det räcker så.


onsdag 11 augusti 2010

64.

Jag: jag är nog ganska bra på att döda saker
Han: jag är nog ganska bra på att hålla saker vid liv

måndag 9 augusti 2010

63.

Och fastän jag på sätt och vis har väntat på den här kvällen nästan hela sommaren så kan jag inte slutat tänka på februari och hans underarmar och hur mycket jag vill ha honom framför alla andra. Det känns som att det alltid kommer att vara så.

62.

Ikväll ska jag träffa någon från en stad som aldrig sover. Jag vet inte om vi ses för att han får mig att skratta eller för att jag måste försöka sluta vänta på han som aldrig kommer.

Jag bakar cupcakes för att döda lite tid.


fredag 6 augusti 2010

61.

Minns du augusti och Stockholm och rosévin och minns du mig?

Minns du mosebacke och katarina gångbro och utsikten över slussen? Jag har varit där många gånger. Jag tycker om att se på människor i rörelse. Människor i rörelse är liksom ett bevis på att människor är drömmar och mål och en strävan mot någonting bättre och på något sätt, jag vet inte varför, så lugnar det mig.

Minns du klipporna och solen och din blårutiga skjorta? Vi bläddrade i Elle, du ville läsa artiklarna och jag ville titta på moderepotagen. Minns du regnvädret sen? Minns du hur vi sprang med handdukarna över våra huvuden men vi blev alldeles blöta ändå? Vi stod under det där enorma trädet för att vänta ut regnet och från ingenstans sa du att du gillade när jag pussade dig sådär lite hastigt. Så jag gjorde det och sen sa jag att vi var världens fånigaste och du sa nog inte emot.

Och alla sena middagar i lägenheten när du stod vid spisen och jag satt på köksbänken, jag undrar om du också visste att det inte var för alltid. Du lagade mat och jag tittade på och diskade ibland. Jag stod för samtalen, som mest var långa monologer. Jag tror att jag nämnde det någon kväll faktiskt, att jag inte tror på för alltid.

Även om vi är över nu, även om det var mitt fel och det blev dumt jag vet det, och även om jag aldrig sa det så var vi någonting fint och ingen kommer kanske någonsin vara lika bra för mig som du var.

tisdag 3 augusti 2010

60.

Det var nog ungefär just då, när han hade kramat mig och det kändes som att han hade raserat hela min värld för alltid när han rörde vid mig, det var nog först då som jag förstod hur mycket jag verkligen ville ha honom. Han skrattade och jag försökte le fast det kändes som att jorden hade gått under. Och jag ville följa med ner, jag ville rasa samman så som allt det där innanför revbenen, men jag stod kvar.

Precis som den där fredagsmorgonen några veckor tidigare var det han som gick. Det kändes lite som att jag hade kunnat göra allt för att få vara med honom men jag gjorde ingenting.

Jag tror ingen av oss vet vem som tog slut på det där som vi var och som jag inte kan sätta ord på. Jag tror ingen av oss förstod varför. Men han gick vidare och jag stannade liksom kvar.

lördag 31 juli 2010

59.


Fina ni. Tänk att igår så fick jag nycklarna till lägenheten som från och med då är min. Nu ska allting bara bli vitt och sedan ska jag spika upp ungefär oändligt med känslor på väggarna. Det senaste dygnet har ni kommenterat så fint här att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen.

Ibland är det som att jag fastnar, och jag har svårt att sluta tänka på allt som jag hatar med mig själv. Det finns egentligen inget slut, det finns liksom bara en evighet av hat som aldrig vill lämna mig. När jag försöker tänka på det som jag tycker om med mig så går det jättejättesnabbt, fast oftast går det inte alls.

Jag vill nog mest bara säga tack för att ni är så fina. Det betyder så himla mycket för mig att ni läser och kommenterar. Jag önskar att jag kunde få er att förstå precis hur mycket och jag önskar att jag kunde ge er mer, för ni förtjänar allt.

(och jag vill berätta så mycket mer om honom, min längtan, men jag måste nog bara samla mig lite först)

onsdag 28 juli 2010

58.

Jag vet inte ens hur många månader som har passerat. Kanske är det fem månader sen den där natten i den där lägenheten som inte längre är min, med han som aldrig var och heller aldrig någonsin kommer att vara det. Vara min, alltså. Vi var aldrig varandras men jag var alltid hans om han ville. Jag undrar om han visste det.

Det var en tidig fredag och vi låg nära i min säng och det snöade sådär långsamt utanför fönstret. Han rörde vid mig på ett sätt som gjorde att ingenting någonsin blev som vanligt igen. Vanligt blev liksom en ständig längtan efter honom. En längtan efter Johan. För han heter så, Johan. Min längtan.

söndag 25 juli 2010

57.

Jag frågar honom vad han skulle göra om han fick göra vad som helst i hela-hela världen just nu. I smyg hoppas jag att han ska säga att han vill vara lite närmare mig, fast det säger han inte. Han säger att han vill rädda någons liv.

Och han har ju ingen aning, men ibland känns det som att han skulle kunna rädda mig.

fredag 23 juli 2010

56.

Just nu handlar framtiden mindre om att röra sig mot något och mer om att röra sig ifrån någonting annat.


onsdag 21 juli 2010

55.

Det där om att man inte får säga att man hatar sina föräldrar. Det där om att det sårar som ingenting annat.

Det är inte sant.

Det finns bara en sak som sårar som ingenting annat. Det är att säga att man hatar sig själv. För en förälder är ingenting ett större misslyckande. Det gör mig till ett misslyckande.

söndag 18 juli 2010

54.


Idag åkte jag till havet. Jag brukar göra det när det känns som att jag ska gå under. Om jag får barn vill jag att de ska växa upp vid havet. Ingenting är så levande som havet tycker jag.

Jag behöver levande just nu.

fredag 16 juli 2010

53.

Varför det blir så tyst här ibland:
För att jag tänker på döden och jag vill inte skriva om det. Eller ibland vill jag, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Det ska aldrig få ta över mig.

tisdag 13 juli 2010

måndag 12 juli 2010

51.

Tre himla fina saker:
1. Ett linne som är så fint att jag inte ens kan stå stilla när jag ska ta en bild. Om linnen kunde vara fantastiska skulle detta vara det.


2. Mina döttrars systrar av Barbara Voors.


3. Florence + the machine - Lungs på LP. Jag har älskat den skivan hela våren och en dag kom pappa hem med något lite av det finaste till mig.

fredag 9 juli 2010

50.

Han: jag förstår inte dig, det gör dig spännande och intressant.
Jag: jag förstår inte mig heller, det är jobbigt.

Jag tänker att han kommer aldrig förstå att det där som verkar spännande och intressant bara förstör och gör ont och sårar. Jag önskar att det inte var så.

torsdag 8 juli 2010

49.

"Jag är rädd för att tycka ännu mindre om mig själv när det inte är han och jag längre.

Ibland tänker jag att det är omöjligt att tycka mindre om sig själv än vad jag redan gör. Fast då tänker jag på den där botten som alla pratar om. Det där om att när man har kommit till botten så kan det bara bli bättre. Så har jag tänkt jättemånga gånger, fast det har bara blivit sämre ändå."

onsdag 7 juli 2010

48.

Ibland tänker jag på allt som vi gjorde, han och jag. Jag tänker inte så mycket på vad vi var. Mest på vad vi inte var.

Jag tänker på när vi låg i samma säng och det var i slutet av maj och jag sa att han kanske var min första kärlek. I samma stund som orden lämnade min mun visste jag att det inte var sant. Men ord går inte att ta tillbaka.

Men jag minns när vi satt på tunnelbanan sent på kvällarna och han letade efter min hand och jag tyckte om det. Eller när jag såg oss i ett skyltfönster och jag tänkte att vi var fina tillsammans. När han sa att vi borde åka fritt fall och jag sa aldrig i livet och en vecka senare så gjorde vi det. Jag minns hur mitt huvud passade precis under hans när vi stod nära.

Allt det där som inte kändes fånigt då, det kändes inte falskt. Men såhär i efterhand gör det det. Jag undrar om det betyder att vi inte var på riktigt. Om vi verkligen var fel. Det kändes inte så då. Och kanske var vi på riktigt. Men vi gick sönder i alla fall.

söndag 4 juli 2010

47.

Jag kan inte hata att jag vill ha honom. Jag önskar att jag kunde hata det för jag tror att det skulle vara lite lättare då. Jag önskar att jag kunde hata känslor.

Jag är nog ganska dålig på att hata, kanske nästan lika dålig som jag är på att känna. Jag har så himla svårt för att våga känna något för någon, men med honom känns det som att ingenting egentligen spelar någon roll. Jag är inte så rädd för att känna för honom. Det handlar kanske mest om att jag vet att även om jag skulle våga falla handlöst för honom så kommer vi aldrig att hända. Vi kommer aldrig att bli något.

Han heter Johan och han är några lite för många år äldre än mig. Jag har aldrig velat ha någon så som jag vill ha honom. Det är som att jag vet att han har allt som jag vill ha fast egentligen så kan jag inte veta det. Jag känner honom inte så väl.

Det kändes lite som att han såg igenom mig fastän vi bara hade känt till varandra i några timmar. Egentligen är jag en ganska dålig lyssnare men jag ville aldrig att han skulle sluta prata. Ibland när han såg på mig kändes det som att han såg något som han tyckte om. Jag undrade vad det kunde vara men jag vågade aldrig fråga.

torsdag 1 juli 2010

46.


Idag började jag dagen med sovmorgon. Sedan gick jag en mysig promenad och när jag kom hem så tyckte mamma att vi skulle gå och köpa jordgubbar och nybakat bröd. Sen åt vi frukost. Jag och mamma kommer inte alltid så bra överens och därför är sådana här morgnar lite speciella.

Det är en speciell dag förresten. För idag ska jag titta på en lägenhet med ett förstahandskontrakt som jag kanske ska få ta över. Jag trodde inte att förstahandskontrakt existerade i Lund. Om jag får lägenheten så ska jag fylla en hel kundvagn med tavelramar och sedan ska jag fylla mina väggar med känslor.

onsdag 30 juni 2010

45.

Ganska ofta så får jag en klump i magen som vägrar försvinna. Ibland känns det som att den där klumpen ska äta upp mig inifrån och jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag vet inte riktigt om det är värt det. Det skrämmer mig jättemycket. Livet alltså, att det känns så svårt att överleva.

Mest handlar den där klumpen i magen om att jag inte tycker om mig själv. Jag hatar att det ska vara så svårt att tycka om mig. Jag vet inte varför det blev så.

Ibland, som just precis nu, så får jag en klump i magen som inte gör ont alls. Liksom en påminnelse om hur fel jag kan ha. En påminnelse om att det faktiskt finns minuter och timmar och inte bara bråkdelar av sekunder då livet känns fint. Då livet inte är omöjligt.

måndag 28 juni 2010

44.

Jag träffade ju någon som är lite av den finaste i hela världen en vinternatt i februari. Han är fortfarande den finaste i hela världen. Jag tänker på honom ganska ofta. På hur mycket jag vill ha honom. Det känns som att jag alltid kommer att vilja ha honom. Han kommer alltid vara lite vackrare och lite smartare än alla andra jag träffar.

Ibland får jag för mig att han ville ha mig ett litet tag men jag tog för mycket tid på mig. Fast innerst inne så vet jag att han aldrig ville ha mig så som jag ville ha honom. Jag hatar att det var så.

Jag skulle välja honom framför alla andra. Det gör allt annat lite svårare. För jag träffade någon och han har jättesmå fräknar på näsan och keps på sidan och han är alldeles för pojkig för mig men han får mig att känna mig speciell och han får mig att skratta.

Och jag har tänkt lite. För det är sommar och solen går bara ner för att gå upp igen. För ingenting behöver egentligen betyda någonting men jag vet att jag tycker om att vara med honom för att egentligen är jag en ganska sorgsen människa men med honom känner jag mig inte så.

tisdag 22 juni 2010

43.

- Varför går du i gräset? frågar han när vi är på väg hem.

Jag svarar nog inte. Jag blickar mot honom men han tittar på mina skor i gräset.

Det är tidig söndag men det verkar som att den här staden aldrig sover.

Och jag vill aldrig vakna.


måndag 21 juni 2010

42.

Hans kompis hade frågat min kompis:
- Vad vill hon med honom, egentligen?

Sedan hade han sagt att ingen kan komma honom nära, och jag tänker bara att jag fortfarande vill det. Det kändes som att han också ville. Men det är för sent nu.

Ibland, ganska ofta, önskar jag att tiden kunde stå stilla.