96.

Vi började på rygg i en vägkorsning. Det var egentligen andra kvällen vi träffades och det var nog mest därför som vi sågs igen; för att han aldrig hade legat i en vägkorsning mitt i natten. Han sa att inte kände någon som gjorde sånt.

Jag vet inte, men jag har inte tänkt på att jag skulle vara den enda som gör sånt. Första gången var i augusti för något år sedan. Jag var på väg hem och solen skulle snart gå upp igen och det hade varit en sån där natt som man aldrig vill ska ta slut. Man vill aldrig att solen ska gå upp. Då är det så fint att lägga sig på rygg mitt i en vägkorsning för att hinna tänka på livet. För trots att det nästan alltid känns helt omöjligt, så är livet himla fint ibland.

Och kanske behöver inte alla bli påminda om det. Men för mig är det nog väldigt viktigt att komma ihåg det.

När han och jag låg där, det var också i augusti och han visste nästan ingenting om mig. Ingenting om att jag aldrig blir kär eller att jag tycker att livet känns omöjligt ganska ofta. Kanske var det därför som han inte förstod meningen med korsningen. För han sa aldrig att han inte förstod, men det kändes så. Och det var nog ungefär där jag fastnade lite.

Vi låg och lyssnade på tystnaden när han började prata om en sjö hos hans pappa och jag glömde nästan bort att jag inte tycker om sjöar.