onsdag 28 juli 2010

58.

Jag vet inte ens hur många månader som har passerat. Kanske är det fem månader sen den där natten i den där lägenheten som inte längre är min, med han som aldrig var och heller aldrig någonsin kommer att vara det. Vara min, alltså. Vi var aldrig varandras men jag var alltid hans om han ville. Jag undrar om han visste det.

Det var en tidig fredag och vi låg nära i min säng och det snöade sådär långsamt utanför fönstret. Han rörde vid mig på ett sätt som gjorde att ingenting någonsin blev som vanligt igen. Vanligt blev liksom en ständig längtan efter honom. En längtan efter Johan. För han heter så, Johan. Min längtan.

13 kommentarer:

  1. hur kan du skriva så fint? än fast det är ju lite sorgligt också, men kärlek blir nog oftast fin när man skriver om den.

    SvaraRadera
  2. man får en sån längtan när man läser dina texter, även om dom kan hugga till och verkligen sättas fast, för dom sitter kvar, texterna alltså.

    SvaraRadera
  3. dina texter berör, sluta aldrig skriva.

    SvaraRadera
  4. jag kan bara stämma in i hyllningskören. du kanske kommer vifta bort det som på tok för mycket, men jag tror många av dessa texter, om inte alla, skulle passa perfekt som en bok. en text per sida, alla om kärlek.

    skulle det kännas jobbigt kan du ge ut den under en pseudonym. jag skulle köpa hursomhelst.

    SvaraRadera
  5. Det här är nog det allra finaste du skrivit här. och det betyder att det är helt otroligt fint.

    SvaraRadera
  6. du är grym. bara så du vet, tveka inte ens.

    SvaraRadera
  7. så fruktansvärt fint du skriver människa. helt otroligt. sluta aldrigaldrigaldrig med det!

    SvaraRadera
  8. Håller med Kasper. Verkligen.

    SvaraRadera
  9. Lisa: tack!

    emma: åh, tack! det betyder massor för mig, jag vill ju skriva sånt som betyder något och finns kvar.

    sara: tack så himla mycket! jag blir så rysligt glad!

    Kasper: åh, jag önskar att du kunde förstå hur mycket det betyder för mig. det är nog lite av min största dröm i hela världen, jag hoppas att det kan bli så till slut.

    Anna: tack, det betyder så himla mycket för mig!

    S: åh, jag vet inte, men tack!

    H: tack, jag vill nog aldrig sluta när ni kommenterar så fint!

    Isabella: tack, det gör mig så himla glad!

    SvaraRadera
  10. Så otroligt fint. Den här texten når ända in. Jag kan bara byta ut namnet Johan mot ett annat och jag känner hur texten handlar om mitt egna liv. Så sorgligt, men fint. Och skönt att man inte är ensam. Stor kram

    SvaraRadera
  11. åh tårar. det är som om dina känslor och tankar är mina med.
    sluta aldrig skriva!

    puss!

    SvaraRadera
  12. tea: tack! det betyder så himla mycket för mig! tusen kramar!

    n: åh, tack! jag vill aldrig sluta skriva när ni kommenterar så fint! det betyder massor för mig. puss!

    SvaraRadera
  13. du skriver riktigt fint :) älskar din blogg :)

    SvaraRadera