söndag 27 maj 2012

224.

Förra veckan ringde jag till min äs-kontakt och sa ifrån mig fortsatt behandling. 56 kilo betyder normalviktig och normal känns ungefär som det värsta i hela världen men jag vill aldrig ner igen. Ungefär lika jobbigt var det att berätta för J hur jag känner för honom. Att jag fortfarande, efter hur många månader som helst utan honom, saknar honom så att det gör ONT. Han sa ingenting tillbaka. Fy vad livet känns svårt ibland. Ändå måste man fortsätta. 

Jag tycker om er. 

måndag 21 maj 2012

223.

Jag väger 56 kilo nu. Det är ungefär den vikten jag låg på innan jag blev sjuk. Jag skulle ljuga om jag påstod att allting är bra nu. Ungefär varannan minut känns det skitjobbigt. Ibland känns det fortfarande som att det viktigaste i livet är att vara smal. Men varannan minut känns det ganska okej. Och det är okej. För så länge jag inte låter det ta över mig så är jag starkare än anorexin.



söndag 20 maj 2012

222.

"Hej A! Allt är bra med mig och hoppas det är fint med dig med! Ser att du hört av dig ett par gånger. Tycker du verkar bra på alla sätt men jag vill inte träffas mer på det sättet."

Jag svarar att det är lugnt. Önskar honom lycka till med allt.

Alltid så. Lugnt och sansat. Och sedan rasar hela världen.

För det är inte lugnt. Det gör så ONT. Hela kroppen värker och jag gråter oavbrutet flera timmar. Vet inte om jag gråter över honom egentligen. Vet inte ens om jag ville ha honom på riktigt. Vill mest bara ha någon (helst av allt Johan), men ingen vill ha mig.

Jag undrar varför. Det jobbiga med allt detta är att jag arbetar så mycket med att försöka tycka om mig själv, och det är så himla svårt när livet hela tiden slår mig i ansiktet.