måndag 30 december 2013

308.

Det här året slutade jag med antidepressiva och jag slutade att kräkas. Det där med kräkningarna har varit min största hemlighet ganska länge ändå. Det har känts så mycket värre än anorexin. Så mycket skam att bära runt på. Men jag tror att det är över nu.

Det här året firade vi alla hjärtans dag, min födelsedag, din födelsedag, valborg, universitetsexamen och midsommar tillsammans. Du flyttade till ett nytt land och jag blev kvar.

Jag är så stolt över att du vågar. Att du kastar dig ut och hittar din plats på nya ställen i världen hela tiden. Ibland tänker jag att kanske ska ditt liv alltid vara så, och kanske hör jag inte dit då. Jag är ju rädd för sånt. Men kanske kan jag vänja mig. Kanske, om du låter mig få vara trygg med dig.


onsdag 18 december 2013

307.

Det var något som hände som gjorde att allting inte är så självklart längre. Jag undrar om du också känner det. Den där tryggheten som jag trodde att du älskade att få mig att känna, den som försvann när du skrek på mig den där kalla och mörka novemberkvällen.

Kanske är det för svårt ändå. Och kanske är det för viktigt, där att forma framtiden efter sig själv och ingen annan. Det där om att gå sin egen väg. Kanske borde vi göra det.

Ändå är du så viktig för mig. Och jag för dig, säger du. Men jag är rädd för att det inte räcker.