söndag 30 maj 2010

32.

När söndagskvällar är sådär ångestladdade:



Jag måste påminna mig om att andas och akta mig för att inte bryta ihop fullständigt över det fånigaste i hela världen. Om två dagar skriver jag tenta och om åtta dagar skriver jag terminens sista tenta. Då ska jag byta ut böcker om handelsteorier och internationell faktorrörlighet till böcker om människor och känslor och drömmar och kärlek. Sånt där som är viktigt, på riktigt.

lördag 29 maj 2010

31.

Vi ligger nära och sängen är bara nittio centimeter men det spelar ingen roll för vi skulle inte ta mer plats om den var dubbelt så stor. Jag undrar varför vi ligger där, jag undrar varför han vill ligga bredvid mig. Det är något som jag alltid funderar över men aldrig vågar fråga. Det känns som att han kanske skulle inse då. Inse att jag inte är någon att ligga nära.

På sätt och vis blir allt en enda stor lögn om man tänker så. Jag vet inte om jag vill leva i en lögn. Eller jag vet. Jag vill inte leva i en lögn. Men så är jag fruktansvärt lättlurad och jag tänker att om jag bara kan lura mig själv till att våga så kan jag kanske lura honom sen att det är värt det. Och det skulle kanske kunna bli någonting bra till slut. Vi.

Fast det blev aldrig så.

fredag 28 maj 2010

30.

Det var en fredagsnatt i februari, jag hade fyllt nitton år och hans ögon var de mörkaste ögon jag någonsin sett. Mörka ögon är lite av det finaste jag vet, alldeles livsfarligt men så fruktansvärt spännande.

Det var en sådan natt som liksom inte riktigt existerar. Sådär så att man vaknar på morgonen och inte säkert kan veta om det var en dröm eller om det var verklighet.

Han ringde mig i lite över ett halvår efter den där natten. Jag svarade aldrig. Jag vet inte varför jag aldrig svarade. Jag ville ju, i alla fall ibland. Jag tror att jag var rädd för att vilja ha honom.

Det kändes lite som att jag aldrig skulle kunna sluta se honom i ögonen om vi träffades igen. Och allt sånt, att vilja ha någon, det skrämmer mig så himla mycket. Det spelar ingen roll att jag nästan är helt säker på att han vill ha mig. För mig betyder det ingenting. Jag måste veta att han vill ha mig i morgon och dagen efter i morgon. Det vet ju inte ens han. Därför går det inte. Och därför har jag aldrig varit kär.


onsdag 26 maj 2010

29.

Ibland har jag lite svårt att förstå att ni är så många fina som vill följa mig här och läsa det jag skriver. Jag kan liksom inte riktigt förstå att ni finns på riktigt.

Jag hoppas att ni förstår att jag finns på riktigt. Jag kan inte nog tacka er för att ni lyser upp mina dagar.


måndag 24 maj 2010

28.

Jag hade fyllt nitton år när den där bilden togs. Jag minns att jag tyckte att mina ben var så stora och jag kunde inte förstå hur de hade kunnat bli det. Jag tänkte på det ungefär hela tiden.

Idag är jag tjugoett och mina ben är inte längre lika smala. På sätt och vis har allting förändrats sen den där bilden togs, på sätt och vis har ingenting förändrats. Det gör ont i mig när jag tänker på hur kroppar och kilon på vågen ställer till det för så många. För mig.

onsdag 19 maj 2010

27.

Jag har väntat på resultatet från en tenta sedan förra onsdagen. Det kändes inte alls bra när jag skrev den för tre veckor sedan. Det gör det nästan aldrig, känns bra alltså.

Det är så lätt att bedöma ett misslyckande när man skriver tenta. Det är ett misslyckande som går att ta på. Ett misslyckande tryckt på papper. Det som är så dumt är att det är svårare att bedöma vad som är tillräckligt. Jag skriver aldrig fullt på tentor och det är som om ingenting annat egentligen spelar någon roll.

Jag vet inte om jag någonsin har fått alla rätt på någonting. Jag är liksom medel på allt. Förutom på fotboll kanske, jag är helt värdelös på fotboll.

söndag 16 maj 2010

26.

Det kommer alltid att finnas någon som vill ligga nära dig. Det kommer alltid att finnas någon som vill hålla i dig handen. Det kommer alltid finnas någon, någon där ute som vill allt det där som du vill.

Men det handlar ju om någonting helt annat.

En natt i juli låg jag nära någon speciell och jag skattade så jag grät och klockan var kanske fyra på natten när han sa: "snälla kan det inte alltid vara såhär, jag vill alltid höra dig skratta". Jag undrade om han skulle höra någon skillnad om jag inte skrattade på riktigt. För även om allting var på riktigt just då så var det som att jag visste att det inte skulle kunna fortsätta vara så.

Och vad spelar det för roll, egentligen, om någonting är äkta eller oäkta? Vad spelar det för roll om han inte är precis som i drömmarna om det känns bra när man är tillsammans. "Du förväntar dig alldeles för mycket" sa han, och jag sa att han hade fel. Men jag vet inte längre, han hade kanske rätt. För han kanske inte alltid måste vara ett huvud längre, han kanske inte alltid måste vara smartast i hela världen och säga och göra allting precis helt rätt. Det kan kanske vara fantastiskt ändå.

lördag 15 maj 2010

25.


Jag vet att det är fruktansvärt olagligt att plugga en lördagskväll. Det är konstigt hur man kan vara mer rädd för att inte skriva tillräckligt på en tenta än för att aldrig hinna träffa någon.

24.

För ungefär tio månader sedan flyttade jag från staden jag har levt alla åren av mitt liv i. Det var inte ett hejdå-vi-ses-snart, det var ett hejdå-vi-ses-aldrig-igen. Och jag trodde nog att när jag packade ner mitt liv i kartonger den sommaren, då fanns det ingen plats kvar för ångest. Jag lämnade gator och platser och fyra vitmålade väggar på något vis så söndergråtna. Det låter kanske sorgligt men det var det inte. Vi var verkligen klara med varandra, jag och den där staden.

Jag har lärt mig himla mycket av att flytta. Det mesta är så bra och så fint och liksom fjäderlätt. Men jag har också lärt mig att ångest packar ner sig själv i flyttkartonger som inte finns. Och ångest packar upp sig själv.

fredag 14 maj 2010

23.

Om vi låg i samma säng nu skulle vi kanske lyssna på den här låten. Det skulle inte vara lika kallt tror jag. Inte lika kallt i hjärtat alltså.


torsdag 13 maj 2010

22.

På sätt och vis är det skönt att nätterna passerar, för ibland jag kan komma på mig själv med att inte minnas hans namn. Samtidigt känns det som att nätterna sen den där februarinatten inte spelar någon som helst roll, jag minns varenda andetag och jag hatar det.







onsdag 12 maj 2010

21.

Finaste.
Jag känner mig liksom inspirationslös. Ni är ungefär bäst i världen på att inspirera mig och därför vill jag be er om en liten tjänst. Jag trivs så himla bra här och jag skulle så hemskt gärna vilja veta vad ni tycker och tänker om det ni ser och läser här.

Jag vill veta vad ni tycker.

Vad vill ni se mer av? Vad vill ni se mindre av? Känns musik och foton till en del inlägg onödigt eller gillar ni det? Är layouten tråkig? Vill ni veta mer om mig? Mindre om mig? Vill ni veta mer om han som är lite av den finaste i hela världen eller är det någonting annat ni undrar över? Uppdaterar jag för sällan? Jag vill jättejättegärna veta vad ni tycker.

Puss.

Till er som har svarat: Tack, ni är så fina alla! Jag vill aldrig, aldrig sluta skriva när ni finns.

söndag 9 maj 2010

fredag 7 maj 2010

20.

Jag älskar min familj så att det gör ont. Mina systrar betyder allt för mig och mina föräldrar har alltid behandlat oss lika.

En solig dag i augusti satt jag, pappa, mamma och en läkare i ett rum med ljusgula väggar. Jag var sexton år och hon hade snälla ögon. På sätt och vis blev ingenting riktigt som vanligt efter den dagen. Jag vet att pappa pratade med mina systrar den kvällen. Jag vet inte exakt vad han sa. Jag vet inte ens om jag vill veta. Jag vet bara att sen den dagen är jag den trasiga av oss. Den ömtåliga.

Och jag tror kanske att det är därför som jag alltid känner mig lite sämre än mina systrar. För det spelar ingen roll om jag gick ut med högst betyg, om jag var den som fick stipendium eller om jag går den högst rankade utbildningen. För jag är den som inte klarar av att vara lycklig.

Jag klarar av himla mycket men jag klarar inte av att vara lycklig. Då spelar resten ingen roll.

19.


Jag försökte klä benen i kärlek en gång. Det är ungefär så nära kärlek jag kan komma.

18.

Mina naglar var målade i ett ljust lack och jag var klädd i svart. Jag hade samma klackar som den natten när jag träffade honom för första gången, men annars var nog det mesta nytt.

Jag hade knappt ätit något de senaste dagarna. Bara tanken på att vi skulle vistas i samma rum den kvällen gjorde mig illamående.
Jag tänkte att jag ville vara illamående för alltid.

Det var sista gången han rörde vid mig och jag vid honom.

Några timmar senare låg jag ihopkrupen på hallmattan. Plötsligt var verkligheten åter så vass i kanterna och jag funderade över om det var värt det. Om han var värd det. Jag undrade om man kan bestämma sig för att inte känna. Bestämma sig för att inte vilja ha någon. Jag tänkte att om någon kan så är det nog jag.


torsdag 6 maj 2010

17.

För några veckor sedan flyttade jag från någonting alldeles eget till något att dela. Och kanske är det därför som det har blivit så tyst här. Jag har nog lite svårt att skriva om saker innanför huden när någon som bryr sig om mig finns alldeles i närheten. Det känns liksom som att ljuga, det där att inte berätta.

Och jag vill berätta så mycket för er. Som att jag såg honom idag. Han skrattade och hon skrattade, de var fina tillsammans och hennes ben var smalare än mina någonsin kommer att bli.

lördag 1 maj 2010

16.

Han har brunt hår och stora ögon och han ligger ungefär två meter ifrån mig. I ett vardagsrum, en fredag som har blivit en lördag, och jag undrar varför det är ljust ute när klockan är mitt i natten.

- Bara så du vet, du behöver inte vara orolig eller så.
- Vad menar du?
- Nej men, jag kommer inte krypa ner hos dig inatt alltså.
-
- Men du får ju gärna komma och krypa ner hos mig om du vill.

Han berättar om saker som får mig att skratta och klockan blir morgon och jag tänker på hur mycket lättare saker skulle vara om jag kunde tycka om någon som tyckte om mig. Jag tror att livet skulle vara himla mycket finare då.