Jag hade knappt ätit något de senaste dagarna. Bara tanken på att vi skulle vistas i samma rum den kvällen gjorde mig illamående. Jag tänkte att jag ville vara illamående för alltid.
Det var sista gången han rörde vid mig och jag vid honom.
Några timmar senare låg jag ihopkrupen på hallmattan. Plötsligt var verkligheten åter så vass i kanterna och jag funderade över om det var värt det. Om han var värd det. Jag undrade om man kan bestämma sig för att inte känna. Bestämma sig för att inte vilja ha någon. Jag tänkte att om någon kan så är det nog jag.
vackert hela du verkar vacker och dina texter är vackra. puss! <3
SvaraRaderaSå härligt att kunna göra någon glad!
SvaraRaderaOch jag känner igen mig i det du skriver också.
Som i inlägg 4a. För jag känner en pojke, en Johan. En med världens finaste leende. Och som får hela mig att göra ont när han är i närheten. För jag hoppas inte ett dugg på oss. Hopp föder förväntningar, och förväntningar gör en besviken.
Ja, om man bara kunde tänka mindre, och bara vara. Ta saker som dom kommer. Och kanske välja själv när man ska vilja ha någon på det där lite speciella sättet.
Puss.
Lisa: tack finaste! <3
SvaraRaderaJulia: Åh, jag brukade längta efter att känna något för någon, någon vemsomhelst, men nu vill jag bara sluta känna.
Puss.
du skrev helt imponerande vackert.
SvaraRadera☭ Lenita: Åh, tack så hemskt mycket! Du gör mig så himla glad!
SvaraRadera