måndag 30 december 2013

308.

Det här året slutade jag med antidepressiva och jag slutade att kräkas. Det där med kräkningarna har varit min största hemlighet ganska länge ändå. Det har känts så mycket värre än anorexin. Så mycket skam att bära runt på. Men jag tror att det är över nu.

Det här året firade vi alla hjärtans dag, min födelsedag, din födelsedag, valborg, universitetsexamen och midsommar tillsammans. Du flyttade till ett nytt land och jag blev kvar.

Jag är så stolt över att du vågar. Att du kastar dig ut och hittar din plats på nya ställen i världen hela tiden. Ibland tänker jag att kanske ska ditt liv alltid vara så, och kanske hör jag inte dit då. Jag är ju rädd för sånt. Men kanske kan jag vänja mig. Kanske, om du låter mig få vara trygg med dig.


onsdag 18 december 2013

307.

Det var något som hände som gjorde att allting inte är så självklart längre. Jag undrar om du också känner det. Den där tryggheten som jag trodde att du älskade att få mig att känna, den som försvann när du skrek på mig den där kalla och mörka novemberkvällen.

Kanske är det för svårt ändå. Och kanske är det för viktigt, där att forma framtiden efter sig själv och ingen annan. Det där om att gå sin egen väg. Kanske borde vi göra det.

Ändå är du så viktig för mig. Och jag för dig, säger du. Men jag är rädd för att det inte räcker.


tisdag 5 november 2013

306.

Det där att kolla väderprognosen halvhjärtat och tänka att det får gärna ösregna hela helgen så vi kan ligga inne, under samma täcke, och bara gå upp för att steka bananpannkakor och göra kaffe. 

När jag tänker på regn tänker jag ofta på den första gången jag var hos honom. Vi var ute när himlen helt plötsligt öppnade sig, som den brukar göra i hans land, och vi hade inget paraply men jag fick gå innerst där hustaken täckte. Han gick utanför och blev helt genomblöt. 

söndag 3 november 2013

305.

När det inte finns något datum saknar jag. Saknar och saknar och saknar. Men nu, och de senaste trettio dagarna, har jag längtat. Längtat och längtat och räknat ner. För på onsdag åker jag till honom och stannar en vecka. Jag har köpt en till kudde till oss sa han när vi pratade tidigare idag och jag faller så hårt för det där ordet oss. Så fint det låter. Tänk att det är vi. Tänk att han vill vara med mig och jag med honom. Så himla lätt livet blir då.

Och nu tycker jag faktiskt att det kan bli onsdag på momangen. 


lördag 2 november 2013

304.

Jag skulle kunna göra världens längsta spellista av låtar jag inte kan lyssna på för dem handlar om dig. Det är låtar jag lyssnade mycket på det året vi träffades. Mest är det låtarna som jag lyssnade på i slutet, månaden innan du lämnade mig, som får mig att må jättedåligt. Då när jag verkligen trodde på att vi skulle kunna bli på riktigt, då när jag var så övertygad om att vi gick mot att bli ett par som alla andra och inte bara i din eller min lägenhet eller i en mörk biosalong där ingen egentligen såg att du hade din hand på mitt lår hela filmen. 

Det är verkligen slöseri på bra musik tänker jag ibland. Det är så många bra låtar som jag inte klarar av att lyssna på. Jag undrar om det alltid kommer att vara så. Antagligen. Det är konstigt, hur känslor som man inte längre minns hur dem kändes finns paketerade i vissa låtar.

Med Erik har jag också en hel lista med låtar. Det är låtar från den tiden vi fortfarande var sådär nervösa inför varandra, det är låtar från när vi lärde känna varandra bättre, och det är låtar från när jag verkligen föll för honom. Den är låten till exempel, den spelade jag den där första kvällen vi lagade middag tillsammans i min lägenhet, i mitt lilla kök. Den kvällen insåg jag att det här är en kille att hålla hårt i, för han kommer att göra mig lycklig. Jag var livrädd och tveksam och avvaktande jättelänge efter det ändå, trots att jag var helt övertygad, och det var Johans fel.


onsdag 30 oktober 2013

303.

Ibland händer det att någon ny läsare hittar hit och kommenterar något fint långt bak i arkivet. Jag läser nästan aldrig det där gamla. Det känns så sorgligt att läsa där. Jag tycker så himla synd om den där tjejen. Och vilket svin han var, Johan. Vilken himla otur att jag träffade honom alltså. Vilken hemsk början på det där som ska kallas kärlek och som jag visste så lite om.

Han har en ny tjej förresten. Ibland tänker jag på vad jag skulle säga om jag träffade de någonstans. Jag har tänkt på alla möjliga alternativ. Spotta honom i ansiktet till exempel. Men till slut kommer jag alltid fram till samma sak. Jag skulle be honom att vara snäll med henne. Behandla henne väl. Jag hoppas att han är annorlunda nu. Annars kan han faktiskt vara ensam resten av livet. Sådeså.


fredag 25 oktober 2013

302.

Jag vill skriva mer här. Jag börjar ofta skriva men ingenting blir färdigt och allt som publiceras är så slarvigt. Tycker inte om det alls. Åh, vill att det ska bli som förrut här. Jag ska bli bättre, jag lovar! Håll ut ni som fortfarande tittar in här. Kan ni inte berätta om vad ni gör nu för tiden? Går ni i skolan eller jobbar ni eller gör ni ingenting? Han ni ångest? Är ni kära? 

lördag 19 oktober 2013

301.

Den femtonde januari går mitt anställningsavtal ut och då flyttar jag till hans land, till hans lägenhet, till hans säng, till hans famn.

Det får vara nog nu.

onsdag 2 oktober 2013

300.

Jag fick en kommentar till det här inlägget. Den lyder såhär: "Hur går det över? Har pratat och pratat och pratat men känner mig fortfarande så ledsen. Och vet inte om det är normalt eller om jag faktiskt mår dåligt på riktigt."

Jag tror, jag kan ju förståss inte riktigt veta mer än av egen erfarenhet, men jag tror att när man väl börjar tänka sådär, när man börjar ifrågasätta om den där ledsamheten verkligen är normal, då har det gått ganska långt. Då är det nog ofta inte alls normalt längre. Och det pratas mycket om att allting inte behöver vara så normalt hela tiden, att man inte ska hålla på att jämföra sådär, men jag tror ändå att det är viktigt. Jag tror till och med att det är jätteviktigt för oss som känner oss ledsna och nedstämda. För man ska inte gå runt och må dåligt hela tiden. Att vara ledsen ska aldrig kännas som det naturliga känslotillståndet. Om det känns så för dig som skriver detta, eller någon annan som läser detta, då hoppas jag verkligen att ni söker hjälp. Jag gjorde inte det. Gick runt jättejättelänge med den där ledsamheten som världens hemligaste hemlighet.

Jag sökte hjälp till slut. Men jag skämdes så mycket över min ledsamhet att jag var tvungen att få en ätstörning innan jag vågade söka hjälp. Så ska det inte vara. Det är jättedumt och det är något jag nog kommer att behöva leva med resten av livet. Men nu till det bästa, för den där ständiga ledsamheten finns inte här längre. Jag gick upp 20 kilo från det att jag sökte hjälp för min anorexi och depression tills dess att jag avslutade min behandling, men jag tappade säkert tio ton nedstämda tankar och ångest. Herregud vad livet känns lätt nu jämfört med då.

När jag väl sökte hjälp, och när jag sakta-sakta började må bättre igen, då var det som att ett helt nytt liv startade. För mig krävdes det många samtal med psykolog, men det som gjorde störst skillnad var faktiskt, hur sorgligt det än kan låta, antidepressiva. Vissa behöver det, andra inte. Jag behövde det. Det är ingen mirakelmedicin och med fördelarna kommer nackdelarna. I början var det en stor lättnad att slippa den där ständiga ledsamheten, depressionen, men sedan saknade jag den. Den hade ju varit en sån stor del av mig så länge, och den kändes trygg och så viktig att jag ibland ville sluta ta medicinen för att hitta tillbaka till den jag varit. 

Sakta började jag ändå vänja mig. Jag lärde känna en ny person i mig själv. Hon som inte hade fått komma fram tidigare. Nu tycker jag så mycket om henne. Hon har fått ta en stor plats i mig. Så pass stor att jag nu kan sluta med antidepressiva av rätt anledning. Jag vet inte säkert, men jag tror inte att det finns så mycket plats för den där ledsna delen av mig längre. Lagom med plats kanske. Och det är ju så det ska vara. Ibland är man ledsen och ibland är man glad. Jag har fortfarande ångest men inte som innan.

Det ska aldrig vara mest ledsamhet. Då ska man söka hjälp för det. Och det finns så mycket hjälp att få. Ibland måste man ringa några samtal, man kan till exempel ringa sin vårdcentral och säga "hej, jag heter .. och jag mår inte bra jag tror jag behöver prata med någon" och sedan hjälper de dig vidare. Ibland måste man träffa en läkare först så man får en remiss skickad till en psykolog. Ibland behöver man träffa lite olika psykologer innan man hittar rätt men det är det värt. Ibland vill man ha någon vid sin sida när man sitter i väntrummet, en vän eller en förälder eller ett syskon, och ibland inte. När jag skulle träffa en psykolog för första gången kom jag inte ihåg vilket år det var, jag sa fel till kvinnan i receptionen, för att jag var så nervös. Jag grät redan innan jag ens hade kommit in i väntrummet. Men då får det vara så. För det är inte för alltid.


onsdag 25 september 2013

299.

Jag önskar så att jag kunde öppna mig för honom. Önskar att jag kunde vara ärlig och säga nej det är inte bra idag jag har så mycket ångest och jag vet inte ens varför jag känner såhär och jag är livrädd för att det ska ta över hela mig. Men det går inte, jag kan inte öppna mig ens lite när det kommer till den där delen av mig själv. 

Jag kan samla mod en hel dag, går runt och tänker på alla fina ord som han överöser mig med, tänker att antagligen tycker han om mig ändå, trots den här delen av mig. Men det går ändå inte. 

För jag kan inte släppa tanken på den där sista natten med Johan. Då när jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten - vilket i sig var en fruktansvärd underdrift för herregud det gick ju inte alls med maten jag bara svalt - och morgonen efter så lämnade han mig. Jag hoppades så innerligt att han skulle stanna där vid min sida genom allt det där svåra. Men istället så lämnade han mig så trasig. 

Och det är väl det där som sitter kvar i mig. Jag som hade varit så rädd hela livet och när jag äntligen vågade lite, när jag verkligen behövde honom, då lämnade han mig. Han kunde inte ha brytt sig mindre om mig. 

Jag däremot, jag hade gjort allt för honom. Och som jag plågade mig själv efter att han lämnat mig. Tyckte så himla illa om mig själv. Slösade så många tårar på honom. Blev ännu sjukare och gick ner ännu mer i vikt. 

När Johan lämnade mig var jag så övertygad om att jag aldrig mer skulle känna något för någon. Och det tog tid. Två år tog det. Två år av en slags konstant sorg. Under den tiden började jag äta antidepressiva. Det gjorde så att livet liksom kändes möjligt och inte omöjligt som innan. Jag blev frisk från anorexin. Sedan träffade jag E. Första gången jag såg honom var en söndagsmorgon och allt jag kunde tänka på var att honom måste jag kyssa. Så några veckor senare kysstes vi för första gången, i köket, i min etta. Och han har behandlat mig så väl, gjort mig så hel, så trygg. Jag vill inte förlora honom.  Lämnar han mig nu så går jag nog under. Därför vågar jag inte berätta.





onsdag 18 september 2013

298.

Nu har jag slutat med antidepressiva och jag har så mycket ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag undrar om det alltid kommer att vara såhär nu. 

fredag 13 september 2013

297.

Ibland försöker jag tänka att det är normalt att känna sig stor och inte vara riktigt nöjd med sin kropp osv osv osv men sedan inser jag att den där delen av mig som var så svag inför de där ätstörda tankarna alltid kommer att finns inom mig på ett eller annat sätt, och det är faktiskt inte alls normalt. Men de här kvällarna med massa-massa ångest av att jag inte kan bestämma mig för om jag kan överleva så som mina ben ser ut nu, eller om jag kan tänka mig att må sådär fruktansvärt dåligt igen bara för att få tillbaka de där benen igen, de här kvällarna kanske bara måste få finnas och passera förbi. Imorgon är en ny dag och jag vill ju aldrig bli så igen. Kommer aldrig bli så igen heller. Innerst inne vet jag ju det.

Ofta tänker jag på hur mitt liv var innan jag fick problem med maten. Jag önskar att jag skulle kunna få uppleva livet så igen, men jag tror faktiskt inte att jag någonsin helt kommer att bli som jag var innan. Det är liksom bara att acceptera. Ändå känns det så sorgligt. Som att jag slarvade bort något väldigt viktigt när jag blev sjuk i en ätstörning. 

Och det är ju nu jag skulle behöva honom här. Det är nu det känns helt ohållbart att bo i olika länder ens om det bara är tillfälligt.

Ibland tänker jag att jag kanske borde berätta allt för honom. Han vet mest bara att jag mådde dåligt för några år sedan och inte ville äta. Han vet ju inte att det där med vikt och min kropp fortfarande är jättesvårt. Helst vill jag ha det såhär. Vill inte att någon ska veta mer än nödvändigt. Vill inte vara en sån där tjej som klagar över att hon är tjock hela tiden. 

Så som det är nu sväljer jag bara. Sväljer bort klumpen i halsen som finns där så ofta numera. Och han säger att jag är den finaste i hela världen, att jag är perfekt precis som jag är. Och om de där orden bara kunde hitta in i mig, men det går inte. Helt omöjligt är det.


måndag 2 september 2013

296.

Imorgon är det en vecka sedan vi kom hem från Italien. Vi hyrde en bil och upptäckte ett för mig helt nytt land och jag blev kär. Jag blev kär i landet, i maten, i kaffet, i glassen, i människorna men mest av allt blev jag nog kär i honom. När vi åkte hem efter en veckas semester pratade vi om nästa semester.

Och allting är så långt ifrån självklart just nu. För jag vet inte ens vad jag kommer att göra om två veckor, i vilket land jag kommer att bo i, om jag kommer ha ett jobb då, om jag ska fortsätta att hyra ut min lägenhet och leva i en resväska ännu en månad. Jag vet liksom ingenting. Men det känns som att framtiden är med honom ändå. Vad som än händer. Det är en sån främmande känsla.

För några dagar sedan när vi låg i sängen och han hade precis överröst mig med fina komplimanger som han alltid gör, då frågade han vad jag tycker om med honom. Jag tänkte efter ganska länge innan jag sa att jag känner mig så trygg med honom. För det känns som att han skulle kunna skydda mig från allt ont i hela värden. Sen är han bara så himla snygg med mörkt hår och blåa ögon att jag blir helt pirrig i kroppen när jag tittar på honom.

tisdag 27 augusti 2013

295.

Imorgon ska jag på jobbintervju. I hans land. På söndag åker jag hem igen. Hoppas vara tillbaka snart.

torsdag 15 augusti 2013

294.

På tal om att jag faller för honom. Imorgon landar jag i det där landet som från och med juni är hans land, och när jag säger att jag kan ta mig hem till honom själv nu för denna gången vet jag vägen, då protesterar han och säger med mjuk röst: men det är ju mycket mysigare att ses på flygplatsen. 

Och jag faller-faller-faller ännu djupare för den där mannen som kommer att stå i ankomsthallen när jag har landat i hans land, i hans famn, imorgon kväll. 


fredag 2 augusti 2013

293.

Vet ni, nästa lördag jobbar jag min sista dag på mitt nuvarande jobb och sedan packar jag en lite större resväska och åker till honom. Enkelbiljett.

torsdag 1 augusti 2013

292.

Vi har inte pratat på två dagar. Det blir så på helgen ibland. Han säger att jag är viktig för honom. Han säger att han visste det när vi bodde i samma stad också, men inte förstått på samma sätt som nu. Han frågar om jag kan tänka mig att skapa ett hem med honom. Och jag faller.

Faller.


Vill säga så mycket mer men jag kan inte. Han säger att det inte gör något. Han säger att han vet att jag är blyg men jag tänker att han har fel för jag är inte blyg jag är livrädd. Jag frågar honom om han tycker det är jobbigt att jag har så svårt att berätta vad jag känner. Det är som att jag tror att så fort han vet vad jag tycker om honom så kommer han lämna mig. Då vet han att jag är sårbar.

Han säger att det inte gör någonting att jag sällan säger någonting om mina känslor för honom. Han säger att han vet att jag tycker om honom ändå. Men jag undrar hur han kan veta det. Undrar om det är för hans ögon. Han vet att alla faller för hans ögon, och jag är inget undantag. Jag undrar vad han har fallit för hos mig. 

onsdag 24 juli 2013

291.

Jag har aldrig haft ett långdistansförhållande. Jag vet inte hur man gör för att få det att fungera. Jag vet inte hur länge du orkar vänta på mig. Vet inte hur länge jag vill kämpa för oss.

Jag vet bara att nu vill jag kämpa. Nu orkar jag vänta. Jag orkar längta. Jag orkar sakna. För nu vill jag inte leva utan dig. Inte ens om det måste vara på massa mils avstånd. Då får det vara så ett litet tag. Och kanske kommer vi att kunna se tillbaka på den här tiden om en massa år och tänka att det var värt det. Att det var en tid som gjorde oss starkare. Kanske inte.

Ibland tänker jag att avstånd bara bidrar till en sak och det är att sudda ut och förstöra. Avstånd gör att jag glömmer bort. Jag glömmer hur det känns att vara nära dig. Jag glömmer hur det känns att kyssa dig, hur tryggt det är att somna och vakna med dig. Glömmer bort den där känslan i kroppen när jag är med dig, den som påminner mig om att det är så där det ska kännas när man släpper in någon sådär nära inpå. Den där känslan som får mig att inse hur illa han innan dig behandlade mig.

Vi skapar inga minnen just nu, du och jag. Vi kan bara prata om det som har varit och fantisera om det som kommer. Jag är rädd för att det ska förstöra oss. Göra det där som vi har byggt upp mera ömtåligt.

Egentligen vet jag ingenting alls. Bara att hur mycket jag än skulle vilja dela säng och täcke och kyssar med dig så kan det inte vara så just nu. Men snart kanske.



torsdag 13 juni 2013

290.

Jag kan tänka mig att det var lättare att hänga med här förrut. Det blir liksom så länge mellan gångerna nu. Jag vet inte varför. 

Ju längre det blir mellan gångerna jag skriver här, desto svårare blir det. Jag missar att berätta betydelsefulla detaljer. Som att det blev så himla bra mellan oss innan han åkte. På måndag är jag hos honom igen. Man bara måste känna efter ibland. Och nu vill jag vara hos honom. Då får det bli så.

Åh, jag vill berätta mer om honom. Snart. 

Och hur mår ni? Vad händer i era liv? Snälla berätta gärna!

söndag 2 juni 2013

289.

Han åker här ifrån om tre dagar, vi har inte setts på hela helgen och idag när jag frågar om vi ska ses säger han att han vill vara ensam. Han har så mycket saker att fixa innan han åker. Flyttkartonger ska fyllas. Bankkonton ska sägas upp. Jag sväljer och säger ingenting. Vill att han själv ska förstå att om jag betyder något så vill han spendera varje ledig sekund med mig innan han åker. Han förstår inte så jag betyder inget.

Jag ringer upp en timme senare och frågar om vi ska ses någonting alls innan han åker. Han föreslår en promenad dagen innan Dagen. Jag sväljer och sväljer men det går inte. Jag gråter tysta tårar, det blir tyst i telefonen för om jag säger något kommer han höra att rösten darrar och då vet han att ingenting är som det ska. Han förstår inte det konstiga med att föreslå en promenad som ett avslut på ett åtta månader långt förhållande. Jag förstår inte att han inte förstår. Han säger att han har en cocktail av känslor i kroppen och jag tänker att jag skulle vilja svälja tio stycken här och nu för att få det onda i kroppen att försvinna. 

Så är vi över. Det är slut nu. Vi ska inte ses mer. Det var det. Han var inte den jag trodde han var. Precis som han innan honom inte heller var det. Nu vill jag inte vara nära någon mer. Aldrig. Nu får det vara slut på det onda. Från och med nu är det bara jag.


fredag 24 maj 2013

288.

Han åker snart. Det känns som att tiden går så snabbt nu. Annars brukar jag tycka att tiden går så långsamt. Att dagarna är så långa. Att nätterna är så många. Ja, osv osv osv. 

Men nu är varje dygn lite viktigare. Och då går jag såklart och blir dundersjuk. Sådär sjuk som man blir ungefär en gång vart tredje år. Fyrtio graders feber, svett, frossa, snor, halsont, ögoninflammation. Allt på samma gång. 

Så försvinner en, två, tre, fem, sju för-många-värdefulla-dagar. Om jag bara hade kunnat varit sjuk förra året. Eller året innan det. Eller om två veckor. Då är han inte här längre. (åh fy vad det känns läskigt att tänka på!)

Nu är han här men vi kan inte vara med varandra hela (sista) tiden och det gör mig helt galen av längtan. 

söndag 19 maj 2013

287.

Att dela säng när båda vet att det är över snart. Det kan vara helt fruktansvärt. Eller helt underbart. Nu är det bara elva dagar tills vi får prata om det. Prata om att han åker om fem dagar. Sexton dagar tills han åker alltså. Sexton dagar tills den där examensfesten. Då ska jag fira fyra universitetsår och glömma bort att han åker ifrån mig den natten.

Jag vet inte hur det kommer att kännas. Vet inte vad jag ska göra sen. Har inget jobb. Ingen spännande trainee-plats. Undrar om det kommer att kännas tomt här utan honom. Undrar hur länge jag blir kvar här. Tills det är dags för mitt äventyr. Undrar om vi kommer hitta tillbaka till varandra eller om det bara skulle vara såhär. Kanske skulle det bara vara vi i sex månader och några dagar.

Jag undrar hur det kommer att kännas att ligga bredvid någon annan än honom sen.

lördag 11 maj 2013

286.

Jag undrar om han är med någon annan nu. Kanske. Jag är ensammast i hela världen och jag önskar att han ville ligga nära mig istället för henne.

Jag åkte från nattklubben till honom och ringde på två gånger innan jag ensam cyklade hem till mig. Jag saknar honom. Jag undrar om vi är över nu. Jag undrar var han är just nu. Jag undrar om han ligger i någon annans säng. Jag undrar hur det är. Jag undrar hur hon är.


Jag undrar varför det alltid blir såhär. Varför just jag är den som ska bli sårad om och om och om igen.


tisdag 7 maj 2013

186.

Imorgon kommer han tillbaka till Sverige igen och det är bara en vecka sedan jag somnade med huvudet på hans bröst men jag ändå längtar jag så att det känns som att jag ska spricka. Det är så konstigt det där att tycka om någon. Att vara kär i någon. Det sa jag till honom för exakt en vecka sedan förresten, att jag är kär i honom alltså. Han sa ingenting tillbaka. Morgonen därpå sa han jag tycker om dig extra många gånger liksom för att kompensera. Men det funkar ju inte så.

Varför blir det alltid såhär för mig?

Om en månad åker han härifrån och sen ses vi kanske aldrig mer. Jag förstår mig inte på kärlek. Det är som att det sitter någon där uppe som har bestämt att jag ska bli hjärtekrossad en gång till. Fattar liksom inte varför. Tycker att det kan räcka snart.


285.

Idag har jag så mycket ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Kan inte fatta att jag levde mitt i det här, med ångest som en ständigt närvarande skugga varje sekund, varje minut och varje timme dygnet runt förrut. Tänk vad bra livet kan bli egentligen. 

Det är så konstigt, att vi har så himla-himla svårt att tycka om oss själva. Så himla onödigt att jag bara gråter och gråter för att jag inte är sådär liten som jag var när jag vägde nästan ingenting. Jag ville dö hela tiden när jag var så. Ville dö så mycket att jag inte vågade vara ensam hemma för att jag inte visste vad jag skulle kunna göra. Så himla sorgligt livet var när jag var så liten och så rädd för allting med kalorier. Så himla mycket bättre allting är nu när jag äter precis som alla andra, precis som jag vill.

Och ändå, fastän jag vet allt det där, fast jag vet att jag inte tyckte om mina ben mer när jag vägde 20 kilo mindre kan jag inte låta bli att längta tillbaka lite ändå. Att bara få vara sådär smal för en liten-liten stund igen. Jag undrar om det är det där som alla menar när de säger att man aldrig blir riktigt frisk från en ätstörning. Kanske kommer det alltid kännas lite såhär emellanåt. Och det är inte så himla farligt ändå, jag ska ju ändå aldrig tillbaka dit igen. Jag är så himla olycklig när jag är smal och jag tycker inte om att vara det.


tisdag 23 april 2013

fredag 19 april 2013

282.

- Jag är så glad för att jag har träffat dig.

Det är en onsdag och han ligger i min soffa allting är precis som vanligt. Jag tänker på det nästan hela tiden, hur fint det är att ha en vardag tillsammans med honom. Vilken tur det var att jag tog honom i handen och frågade om han ville följa med hem till mig den där fredagen för ganska precis sex månader sedan. 


tisdag 26 mars 2013

282. Om att må jättedåligt

Mitt liv. Jag har försökt skriva om det här så himla många gånger. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland är jag rädd att när jag väl publicerar så ska det inte kännas lika bra längre. För jag mår så bra just nu. Jag trodde aldrig att livet kunde kännas såhär, och åh om jag bara hade vetat det lite tidigare så hade jag inte slösat bort så många år på att vara så himla ledsen. 

För jag mådde så himla dåligt så himla länge. I min journal har en psykolog skrivit "har varit nedstämd och deprimerad sedan fjorton års ålder". Idag är jag 24 och jag mår så himla bra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta till den här tryggheten som jag känner inom mig nu. Aldrig någonsin. 

När jag tänker tillbaka på hur länge jag har mått dåligt blir jag oftast så himla ledsen. Därför försöker jag att inte tänka på det så mycket. Samtidigt känns det här så himla viktigt för mig. Jag vill inte att någon annan ska gå runt och må så himla dåligt som jag gjorde så himla länge när det faktiskt kan kännas bättre. 

När jag väl gav upp och sökte hjälp frågade pappa mig varför jag aldrig hade berättat för någon att jag mådde dåligt. Och jag hade inget bra svar på den frågan. Jag har liksom alltid känt att det är ingenting som man pratar om. Och det är så lätt att tro att man är precis som alla när man inte vet om någonting annat. Jag gick ju in i tonåren med den där ledsamheten i mig, så när alla pratade om att det var jobbigt att vara tonåring så fattade jag inte att det jag gick igenom inte var normalt. Jag tänker på alla gånger jag satt på mitt rum och bara grät och grät och grät. Om jag bara inte hade vårdat den där ledsamheten som min viktigaste hemlighet i hela världen. Om jag bara hade berättat för någon. 

Och det är väl mest det som jag vill säga till er. För snälla, om ni mår dåligt så berätta för någon. Gå inte runt och bär på det helt ensamma. Det kan faktiskt bli så himla mycket bättre, livet. Jag lovar. 


torsdag 21 mars 2013

onsdag 20 mars 2013

280.

Idag har jag fått veta att jag har cellförändringar och kommer att kallas till nytt cellprov. Och idag ringde han mig efter tentan och sa att han åker till Portugal imorgon för att surfa i två veckor. Kanske borde jag bara vara glad för att han gör det han vill göra men jag kan inte låta bli att känna att det där att vara tillsammans, det betyder ingenting om man faktiskt inte är tillsammans. Det har blivit alldeles för lite sånt den senaste tiden. 

Jag vet inte varför men när vi inte ses så börjar jag tveka. Varje gång han är nära så är allting så fint och bra och rätt men jag vill att det ska vara mer. Jag vill ha mer av oss. Annars får det nog vara.


tisdag 12 mars 2013

279.

Jag tycker om honom för att: fastän vi inte har setts på hela veckan och jag har klagat på att vi måste göra någonting annat än att bara plugga tillsammans, fastän det är lördag kväll och vi skulle se på film och mysa och låtsas som att det inte är söndag imorgon, ändå får jag sova med huvudet i hans knä medan han ser klart filmen för jag är så himla trött. Och fast klockan bara är elva och han inte alls är trött så kryper han ner bredvid mig i sängen och vi ligger nära-nära hela natten.


fredag 8 mars 2013

Utkast 3

Jag längtar så mycket till den dagen då ni får läsa allt.

"Det var som att ingenting spelade någon roll längre. Som att det var vinter och vår och sommar och höst och natt och dag på samma gång från och med den dagen han lämnade mig.

Efter några veckor, kanske tre eller fyra eller fem, sa de att det var dags att gå vidare. Och jag gick så himla mycket efter att Johan hade lämnat mig. Gick och gick och gick och åt ingenting. Sedan en dag sa en läkare att jag hade anorexia. Hon sa att grav undervikt är livsfarligt, och jag tänkte att det spelar ingen roll, för jag är ju ändå död."

fredag 1 mars 2013

278.

Vi står i mitt badrum och borstar tänderna, det är fredag morgon och klockan är snart åtta när han tittar på mig och frågar "men vad är vi?". Hur menar du frågar jag och han säger att vi har ju aldrig sagt det sådär rakt ut. 

- Är vi ihop, frågar han med tandkräm i munnen.
- Jag tycker att vi är det, svarar jag.

Och så är vi det. Allting är precis som innan, men ändå, nu är det vi två på riktigt-riktigt. 


måndag 18 februari 2013

277.

Han skär apelsinerna med brödkniven, men jag glömmer bort att säga att han borde ta en kniv med rakt blad istället. För fastän det nästan börjar bli helt vanligt så känns det fortfarande sådär jättemycket i hela kroppen varje morgon han står där tillsammans med mig, och jag glömmer bort tid och rum och vad jag ska säga och äggen blir alltid kokta trettio sekunder för länge. 


söndag 10 februari 2013

276.

Det är så himla konstigt allting nu. Finns liksom ingeting att skriva om längre. Stod framför spegeln i mina svarta jeans (skulle fortfarande inte klara av att ha någonting annat än svart på benen men ändå, det är liksom jättestort att jag har på mig jeans nu för tiden) och tänkte att jag känner inte det där hatet längre. Och ja, visst spelar det roll att jag har honom nu. Visst känns det bättre när han ligger i min säng och tar på min kropp, känner hela mig med sina händer, och han säger att han tycker om allting. Det känns faktiskt precis som att han talar sanning när han säger så. 

Men ja, visst känns vissa dagar fortfarande sådär att jag har lust att sluta äta bara för att han ska tycka om mig lite mer, men nästan aldrig. Har liksom fattat att det inte är så. Att killar faktiskt tycker att jag är sexig med en rumpa och bröst och det klär mig faktiskt att vara precis sådär jag är när jag äter som vilken människa som helst. Och den där känslan att kanske snart ha fattat allt det där som jag visste om innan jag blev sjuk och sedan liksom helt och hållet tappade bort, den där känslan av att jag kanske-kanske är i mål snart. Han hjälper mig så mycket, utan att veta någonting. Han får mig att må så himla bra.


onsdag 30 januari 2013

275.

Det börjar bli en vardag nu. Det börjar bli en morgonrutin. Att vakna bredvid någon. Att krypa närmare. Att ställa klockan lite tidigare så att man får mer tid i sängen. Sen hoppar han in i duschen och jag gör kaffe. Han dricker sitt svart. 

Han diskar och jag fixar mig i badrummet och han åker alltid en haltimme tidigare än mig. Och vi pussas i hallen innan han går. Vill inte att han ska gå, men han kommer ju tillbaka snart. 


tisdag 22 januari 2013

274.

Det känns så himla fint. Det känns bra. Ibland känns det tryggt och ibland läskigt. Ibland tänker jag att det kanske inte är värt det, men oftast inte.  

I fredags när vi låg i min säng sa han "ditt hår luktar inte som vanligt" och jag tänkte att han känner till så himla mycket med mig nu. För det mesta känns det så himla bra, men ibland funderar jag på det där att släppa in någon och hur mycket jag kan komma att behöva ångra det sen. Har jag valt att göra det med honom, har jag valt att släppa in honom? Samtidigt tänker jag: väljer man ens det? Kanske är det bara så att vissa hittar in dit ändå. Finns ingenting att göra, och heller ingenting att ångra. 

Jag undrar när jag fattade att han var sådär viktig. Kanske var det när han frågade vad det var för tablett jag svalde och jag sa som det var, att jag äter antidepressiva. Fastän det är sånt där som jag aldrig berättar för någon, fastän jag skäms så himla mycket över det kunde jag inte ljuga för honom. På något konstigt sätt visste jag väl redan då att han skulle vara kvar ett bra tag till. Och kanske, kanske så ville jag ändå att han skulle lära känna mig precis sådär som jag är.


måndag 14 januari 2013

273.

Och sedan blir allting sådär bra igen och när han pussar mig utanför min port efter en sen söndagspromenad känns det i hela kroppen att jag tycker om honom.

Herregud, jag tycker ju verkligen om honom. Det är inte ofta jag känner så. 


lördag 12 januari 2013

272.

Vi säger hejdå-vi-ses-imorgon-kväll, och sedan pussas vi. Det är fredag morgon och alldeles nyss satt vi vid frukostbordet och han pratade om att vi borde ha pannkaksfrukost snart. Han stänger dörren bakom sig och jag sätter mig vid bordet och jag tänker att allt känns så himla bra men den där klumpen i magen säger mig ändå att jag inte borde lita på honom. Jag tror att jag borde lyssna på den där klumpen nu och inte göra om samma misstag igen. Jag tänker på att man faktiskt har ett ansvar att ta hand om sig själv, och aldrig-aldrig ska jag släppa in någon som inte känns på riktigt.

Fast sedan tänker jag på söndag morgon och att vi kanske kan äta pannkakor då. Jag ska äta även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med honom känner jag mig nästan helt vanlig och helt vanliga människor kan äta pannkakor till frukost utan en massa ångest.

Och kanske-kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.

Men det blir lördag, och i mitt kylskåp står allting som man behöver för att göra pannkakor när han ringer och ställer in för att han ska gå på någon fest. Och helt plötsligt var igår inte alls den där morgonen då vi pussades och sa att vi skulle ses på lördag. Igår var heller inte dagen efter den där kvällen då vi låg i min säng och tittade på "Amelie från Montmartre". Och jag låg inte alls med huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag. För så fort han glömmer bort att vi skulle ses är det som att ingenting av det finns kvar längre, bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.


onsdag 9 januari 2013

271.

Jag har varit ruskigt dålig på att dela med mig av fina böcker det senaste året, så därför tänkte jag att det var dags nu. Boken heter "Ett annat sätt att vara ung" och är skriven av Per Nilsson. Jag tycker att Per Nilsson är en av de bästa barn- och ungdomsförfattarna vi har i Sverige, och när jag var yngre läste jag nog alla hans ungdomsböcker. I alla fall så kom jag över den här boken i somras och för några veckor sedan så läste jag om den. 

Den ser ut såhär:

och den innehåller sånt här:



Den är så himla-himla fin. Som alla Per Nilssons böcker är den sådär tänkvärd och klok. Språket? Det bästa om ni frågar mig, enkelt och okomplicerat.


270.

Alltså, det känns lite som det tryggaste i hela världen att sova bredvid honom. Det mysigaste i hela världen också, så klart.

tisdag 8 januari 2013

269.

Kärlek, hur känns det? Ungefär såhär tycker jag:


Florence + The Machine - You've got the love


The Temper Trap - Sweet dispostion (Rich Tuorto cover)


Jose Gonzales - Heartbeats


Sia - Day too soon

* ha tålamod med att vissa av låtarna börjar lite konstigt för det är live-versioner och jag tycker att de är så mycket finare så!

måndag 7 januari 2013

268.

Malin skrev en så himla klok kommentar till detta inlägg. Jag tycker att alla ska läsa den så jag publicerar den här istället. Det jag ville säga med mitt inlägg var inte att man inte ska ge kärleken en chans om det inte känns helt fantastiskt från första stund, utan att jag inte tycker att man ska nöja sig med något och någon som inte känns som den bästa i hela världen. Fast det är ju bara vad jag tycker liksom. I alla fall så sätter Malin ord på det där om att bli sårad av någon som man tycker så himla mycket om och den där rädslan som följer med efteråt. Jag känner igen mig massor i det hon skriver och jag tror att en del av er också kommer att göra det.

Och jag vill bara passa på att säga att jag älskar när ni  kommenterar här. Jag vet att jag har varit usel på att svara på era kommentarer den senaste tiden (eller snarare det senaste året.. förlåt!) men från och med nu lovar jag att svara på alla kommentarer, för det är ju era reflektioner och tankar som gör det här stället levande! KRAM! 

Här är Malins kommentar: Ja, jag tror det. Jag tror att man kan leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara så där hopplöst och oändligt kära i varandra. Och jag tror att Emma är inne på något väldigt viktigt när hon skriver om att hjärnan I vissa fall blockerar pirret av överlevnadsskäl, som en försvarsmekanism. Och kanske är det inte så konstigt av den att göra så när den senaste, och kanske första, killen du kände så där himlastormande inför låmnade dig när du anförtrott honom någonting viktigt, när du behövde honom som mest. Och när det i förlängningen ledde till att du blev sjuk. När man tänker efter vore hjärnan dum om den inte gjorde sitt allra yttersta för att det inte skulle hända igen.

För min del träffade jag kärleken med enormt, galet stort K när jag var 16 och jag föll så hårt, så hårt. Vi var tillsammans i två år mellan 18 och 20 års ålder och det skulle ta ytterligare fyra år innan jag helt kom över honom. Kärleken var allt jag läst om i böcker och sett på film fast 100 gånger bättre, mer rätt och fantastiskt. Men han gjorde mig, precis som Johan gjorde dig, fruktansvärt illa. Så där illa så att orden "fruktansvärt illa" inte ens lite beskriver hur fruktansvärt illa det var. Jag började träffa andra efter vårt uppbrott, ganska många andra, men det höll aldrig. Hur fina och underbara de än var så kände jag aldrig nog, så blev jag aldrig riktigt kär. Och precis som du vill jag ha en kärlek så stark att man nästan spricker, så varför vara med någon som jag inte känner så för?


Saker ändrades för mig när jag träffade en kille som var allt jag någonsin hoppats på och för bra för att vara sann. Jag var visserligen väldigt glad för att vi träffats men jag kände inte särskilt mycket, jag kände inte DET. Men hur kunde jag låta bli, hur skulle någon kunna vara bättre? Först då insåg jag att det nog inte handlar om killarna jag träffar utan att det handlar om mig. Ena dagen kunde jag känna riktigt starkt för honom men vid minsta lilla motgång så blev jag helt likgiltig och saknade honom inte ett dugg när vi var ifrån varandra. Jag fick det inte att gå ihop och är en romantiker som avskyr "kärlek är något som långsamt växer fram"-grejen men jag var trött på mitt mönster så jag bestämde mig för att stanna och se vad som hände istället för att bryta som jag skulle gjort i vanliga fall.


Och det är jag så himla glad för. Det var inte lätt och det tog en himla massa tid men killen i fråga hjälpte till att montera ner alla de försvar jag byggt upp, ett efter ett, och under de där försvaren fanns all den där kärleken och den där lyckan som jag trodde hade försvunnit för gott. Och jag hade valt min pojkvän, trots att det inte började hopplöst och oändligt kärt, framför alla andra killar i hela världen.


Det här blev jättelångt. Och du och jag är ju två olika personer, min sanning behöver ju nödvändigtvis inte vara din. Men det jag försöker säga är att ifall du känner tvivel så kan det nog ha med betydlgt fler saker att göra än att du inte kär. Och bara för att du inte är så kär så att du spricker nu så är det inte säkert att de känslorna aldrig kommer dyka upp. Det år jag ett levande exempel på. 


Många kramar!



söndag 6 januari 2013

267.

Igår gick jag fram till en tjej som satt tre bord ifrån mig och kämpade med att få i sig en näringsdryck. Det var precis samma märke som jag drack, och precis samma smak som faktiskt fortfarande ligger kvar längst inne i min frys. Jag satte mig bredvid henne och berättade att för ungefär ett år sedan så var jag också där. Jag sa att jag tyckte att hon var världens duktigaste och att även om det känns helt omöjligt just nu så blir det bättre snart. Hon log och sa tack och hon var så himla fin och en dag kommer hon också att fatta det.

När jag var som hon, när jag också var tvungen att dricka tre näringsdrycker om dagen, då hade jag behövt någon som sa att det blir bättre snart. När jag var som hon så trodde jag aldrig-aldrig att livet skulle vara så himla mycket bättre bara ett år senare. Men det är det faktiskt, så himla mycket bättre. 

lördag 5 januari 2013

266.

Kan man bestämma sig för att tycka om varandra? Kan man leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara sådär hopplöst och oändligt kära i varandra? Han och jag pratade om det i torsdags. Och kanske är det möjligt, jag vet inte, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Jag vill att det ska vara mer än så. Det bara måste vara mer än så om man vill vara med mig.

Om jag gifter mig en dag så ska det vara med någon som gör mig lycklig varje dag och som ligger nära om nätterna, alla nätter, vad som än händer. Någon som jag aldrig-aldrig-aldrig vill byta ut mot någon annan. Någon som inte går när det blir jobbigt, någon som känner hela mig och ändå vill veta mer. Någon som vet att jag dricker mitt kaffe med mjök, älskar att bli pussad i nacken och behöver vara ensam ibland. 

Jag vill vara så kär att jag nästan spricker när jag är med honom. Jag vill att det ska kännas i hela kroppen när jag tittar på honom. Vill att det ska vara bättre än alla filmer och böcker på samma gång. Så vill jag att min kärlek ska vara. 


fredag 4 januari 2013

265.

Igår kom han hem och det var himla fint och så efterlängtat. Jag vet inte varför men jag blir så nervös när jag är med honom. Jag tror att det betyder att han börjar bli lite sådär speciell för mig. Det är ju både farligt och ganska bra på samma gång och han känns som en sån där kille som inte skulle göra mig illa men jag vet ju inte. Vill bara att det vi har ska vara ärligt.

Av någon anledning kom vi in på mat och sånt och han frågade hur och varför jag var sjuk och jag vet inte vad jag tycker om att prata om det. Det känns pinsamt och jag känner mig så himla dålig och så himla-himla tjock och tänker att jag aldrig kommer att överleva i den här kroppen. Vet inte varför det blir så. 

Sen sov vi och jag vaknade klockan sex och tänkte bara på att komma ut och känna marken under fötterna så jag cyklade hem och bytte kläder och cyklade vidare till löpbandet. Sprang sju kilometer och bestämde mig för att inte vara såhär mer. Ingen träning för att lindra ångest när han ligger bredvid. 

tisdag 1 januari 2013

264.

Tänk att nu är det 2013. Jag gillade 2012, det var ett bra år. Såhär skrev jag om 2011. Det där värsta året. Aldrig ska jag må så dåligt ett helt år igen.

Detta året dog min farfar. Min älskade, fina, världen bästa farfar dog och jag hann inte dit för att säga hejdå. Jag skulle just gå på planet när pappa ringde. Det känns som att farfar är med mig ibland, som att han på något vis för alltid kommer att finnas nära mig nu. Jag tycker om den känslan. Och jag önskar alla en sån farfar som jag hade.

Två veckor efter att farfar gått bort åkte jag till Ghana. Jag hade bokat resan bara en månad tidigare, för att jag inte stod ut med tanken på att fylla 23 år utan att ha gjort någonting viktigt i mitt liv. Kanske lite för att försöka bli friskare inuti också, för att jag ville känna, inte bara veta, att det fanns viktigare saker än att vara besatt av sin vikt. Men mest åkte jag för att det var något som jag alltid hade velat göra.

I Ghana fick jag ta del av mycket fattigdom och misär, men allra mest kärlek. Jag lärde känna 34 helt underbara barn. 34 föräldralösa barn. Sådana som jag för alltid bär med mig och tänker på ungefär varje sekund. Ibland pratar vi i telefon och då känns det ungefär som att hjärtat ska gå sönder av saknad.

I år hörde Johan av sig till mig igen. Jag bad honom att lämna mig i fred och sen dess har jag inte längtat efter honom mer. Av Johan lärde jag mig att vad som än händer, så kommer jag alltid att landa på fötterna till slut för jag har världens finaste vänner och världens finaste familj som alltid bryr sig om mig och som vet vem jag är när jag inte riktigt har någon aning själv.