lördag 5 januari 2013

266.

Kan man bestämma sig för att tycka om varandra? Kan man leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara sådär hopplöst och oändligt kära i varandra? Han och jag pratade om det i torsdags. Och kanske är det möjligt, jag vet inte, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Jag vill att det ska vara mer än så. Det bara måste vara mer än så om man vill vara med mig.

Om jag gifter mig en dag så ska det vara med någon som gör mig lycklig varje dag och som ligger nära om nätterna, alla nätter, vad som än händer. Någon som jag aldrig-aldrig-aldrig vill byta ut mot någon annan. Någon som inte går när det blir jobbigt, någon som känner hela mig och ändå vill veta mer. Någon som vet att jag dricker mitt kaffe med mjök, älskar att bli pussad i nacken och behöver vara ensam ibland. 

Jag vill vara så kär att jag nästan spricker när jag är med honom. Jag vill att det ska kännas i hela kroppen när jag tittar på honom. Vill att det ska vara bättre än alla filmer och böcker på samma gång. Så vill jag att min kärlek ska vara. 


10 kommentarer:

  1. Sant såklart. Men det är så svårt att veta om man inte känner sådär för att man inte är kär på det sättet eller för att kroppen och hjärnan blockar pirret för att man ska överleva. Fast antar att vet man så vet man.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Emma: Men åh, jag håller med till 1000%. Precis så känner jag också!

      Radera
  2. Hur orkar man fortsätta när man aldrig tycks finna det där? Och är det kanske på riktigt ibland ändå? Kanske är sant det där med att man blockerar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att det behöver kännas sådär fantastiskt i hela kroppen direkt, det är klart att man ska ge folk chansen fastän man inte blir sådär blixtförälskad. Men jag tycker inte att man ska stanna kvar hur länge som helst om det inte känns som det bästa i hela världen.

      Radera
  3. Men mest av allt kanske man är för kräsen. Man frågar sig ju: finns sådant verkligen någon annanstans än på film?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår hur du menar och så tänker ju jag också ibland. Jag menar inte att det måste kännas fantastisk hela tiden (som det är på film) men jag vill i alla fall att han ska kännas som den bästa i hela världen för mig.

      Radera
  4. Man vill ju verkligen att det ska vara så, särskilt om man har upplevt det. Men det kanske är att ha lite väl höga krav? Jag vet inte. Det ständiga dilemmat liksom...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, precis! Ständiga dilemmat. Fast jag hoppas ändå att jag inte ska behöva sänka mina krav haha! ;)

      Radera
  5. Ja, jag tror det. Jag tror att man kan leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara så där hopplöst och oändligt kära i varandra. Och jag tror att Emma är inne på något väldigt viktigt när hon skriver om att hjärnan I vissa fall blockerar pirret av överlevnadsskäl, som en försvarsmekanism. Och kanske är det inte så konstigt av den att göra så när den senaste, och kanske första, killen du kände så där himlastormande inför låmnade dig när du anförtrott honom någonting viktigt, när du behövde honom som mest. Och när det i förlängningen ledde till att du blev sjuk. När man tänker efter vore hjärnan dum om den inte gjorde sitt allra yttersta för att det inte skulle hända igen.

    För min del träffade jag kärleken med enormt, galet stort K när jag var 16 och jag föll så hårt, så hårt. Vi var tillsammans i två år mellan 18 och 20 års ålder och det skulle ta ytterligare fyra år innan jag helt kom över honom. Kärleken var allt jag läst om i böcker och sett på film fast 100 gånger bättre, mer rätt och fantastiskt. Men han gjorde mig, precis som Johan gjorde dig, fruktansvärt illa. Så där illa så att orden "fruktansvärt illa" inte ens lite beskriver hur fruktansvärt illa det var. Jag började träffa andra efter vårt uppbrott, ganska många andra, men det höll aldrig. Hur fina och underbara de än var så kände jag aldrig nog, så blev jag aldrig riktigt kär. Och precis som du vill jag ha en kärlek så stark att man nästan spricker, så varför vara med någon som jag inte känner så för?

    Saker ändrades för mig när jag träffade en kille som var allt jag någonsin hoppats på och för bra för att vara sann. Jag var visserligen väldigt glad för att vi träffats men jag kände inte särskilt mycket, jag kände inte DET. Men hur kunde jag låta bli, hur skulle någon kunna vara bättre? Först då insåg jag att det nog inte handlar om killarna jag träffar utan att det handlar om mig. Ena dagen kunde jag känna riktigt starkt för honom men vid minsta lilla motgång så blev jag helt likgiltig och saknade honom inte ett dugg när vi var ifrån varandra. Jag fick det inte att gå ihop och är en romantiker som avskyr "kärlek är något som långsamt växer fram"-grejen men jag var trött på mitt mönster så jag bestämde mig för att stanna och se vad som hände istället för att bryta som jag skulle gjort i vanliga fall.

    Och det är jag så himla glad för. Det var inte lätt och det tog en himla massa tid men killen i fråga hjälpte till att montera ner alla de försvar jag byggt upp, ett efter ett, och under de där försvaren fanns all den där kärleken och den där lyckan som jag trodde hade försvunnit för gott. Och jag hade valt min pojkvän, trots att det inte började hopplöst och oändligt kärt, framför alla andra killar i hela världen.

    Det här blev jättelångt. Och du och jag är ju två olika personer, min sanning behöver ju nödvändigtvis inte vara din. Men det jag försöker säga är att ifall du känner tvivel så kan det nog ha med betydlgt fler saker att göra än att du inte kär. Och bara för att du inte är så kär så att du spricker nu så är det inte säkert att de känslorna aldrig kommer dyka upp. Det år jag ett levande exempel på.

    Många kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Världens klokaste kommentar!!

      Radera