onsdag 26 december 2012

263.

Det är fredagen innan lördagen han åker hem till Tyskland. Det innebär att vi inte kommer att ses på två eller kanske tre veckor. Vi har inte bestämt att vi ska ses ikväll, bara sagt att vi kan höras av. Han ringer och jag skrattar i telefonen, jag minns inte åt vad, och sedan säger han att han ska vara med några vänner ikväll. De har inte träffats på så länge och de ska festa hela natten på en sån där olaglig klubb och jag blir lite ledsen fast jag säger inget. Säger att det är självklart att han ska vara med sina vänner sista kvällen innan han åker hem, vi hade ju faktiskt hela onsdagen tillsammans, och han får ha det så roligt men missa inte tåget imorgon och god jul och hejdå.

Klickar av och blir ledsen. Fattar inte riktigt vad det är med mig, vill inte tycka att det är tråkigt att han väljer sina vänner framför mig. Vill tycka att det är så det ska vara och precis så är ju jag också. Men ändå. Det är den sista natten i samma stad och jag vill så himla gärna att han ska ligga nära mig bara den här natten. Han ringer upp men jag svarar inte. Lägger mig i sängen och undrar varför-varför-varför känns det såhär?

Sen ringer jag upp honom. Han frågar om jag är sur och jag säger nej, nej, nej, du har missuppfattat allting för jag är inte alls sur. Han säger att det var så länge sedan han träffade dem han ska vara med ikväll. Sen är vi tysta tills han säger "jag kommer sakna dig när jag är i Tyskland" och jag vet inte vad jag ska säga så jag säger ingenting.

Det blir kväll och jag dricker ett glas vin och gör ingenting när han skriver "jag vill ha dig, jag åker till dig nu" och bara tanken på att han lämnar sina vänner och den där festen bara för att vara med mig känns lite som det finaste i hela världen just där och då.


söndag 23 december 2012

262.

Vi firar jul hemma i år. Det är första gången på sex-sju-kanske-åtta år. Vi har alltid valt sandstrand och turkost vatten framför allt det som hör julen till. Inte mig emot, men eftersom vi inte har firat julen hemma på så himla länge måste vi ta igen det nu. Och som vi tar igen det! 

Förra julen hade jag tagit uppehåll från skolan för att fokusera på viktuppgången. Vi åkte utomlands som vanligt, och jag tänkte att det var tur för jag hade aldrig klarat en jul hemma. Jag och min syster tog dykarcertifikat och jag kände mig så himla svag i hela kroppen.

Just nu: mamma bakar pepparkakor och jag äter frukost utan ångest. Tänk vad mycket som kan förändras på ett år. 



tisdag 18 december 2012

Frågestund, del 2.

Vem eller vilka betyder mest av allt i hela världen för dig?
Min familj och mina vänner. Är så tacksam för att jag har så fina människor i mitt liv som bryr sig så mycket om mig.

Har du någon att gråta för?
Jag har många som jag skulle kunna gråta med, men jag gråter nästan aldrig inför någon. Jag gråter mest när jag är ensam. Förutom då jag var jättedeprimerad förståss, då grät jag inför allt och alla hela tiden. Fy vilken ledsam tid det var.

Hur går allt med boken?
Det går bra tror jag. Långsamt men bra.

Vem är han som verkar finnas i ditt liv och kanske gör dig lite gladare?
Han är mörkhårig, har bott i fyra länder, har en äldre bror och en mamma och en pappa och han säger att han tycker att jag är himla snygg.

Var i livet befinner du dig just nu?
Om några, ungefär tre-fyra veckor, påbörjar jag sista terminen på min utbildning och till sommaren hoppas jag att jag vet lite mer om vad jag vill prova på att arbeta med i framtiden. 

Hur länge var det ni? Efter den där natten, var det honom du träffade igen? Han som du aldrig trodde du skulle sova tillsammans med igen? Hur länge varade det?
Jag träffade Johan i februari-mars för två år sedan, och sen sågs vi inte förrän i december samma år och sedan träffades vi till och med juni året därpå (alltså förra året). 

Var i Sverige är du ifrån?
Umeå!

Jag undrar vilken din favoritbok är?
Jag fullkomligt älskar Gunnar Ardelius böcker "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" och "Bara kärlek kan krossa ditt hjärta". Annars gillar jag till exempel "One day" av David Nicholls ("En dag" heter den på svenska, jag har läst och gillar båda men föredrar den engelska) och "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa. 

Vad gör du när du vill må bra?
Jag umgås med mina nära och kära, läser fina böcker och lyssnar på bra musik. 

Tipsa om en blogg du läser!
Jag läser inte så himla många bloggar, jag brukar mest bara kika in hos er som kommenterar här. Men tre bloggar som jag ofta läser ärEvelinasFelicias, och spruckna bomullsdrömmar.  

Berätta mer om killen som du skickade sms till på 25 års festen? Hoppas du hittar någon som är tio tusen gånger bättre än Johan, han förtjänar inte den kärleken du hade för honom. DU förtjänar någon som lyfter upp dig som person och får dig inse hur vacker du är, innanför som utanför :)
Åh, tusen tack till att börja med! Alltså jag vet på riktigt inte vad mer jag ska skriva om honom. Imorgon ska vi handla julklappar tillsammans.

261.

Alltså. Att skriva på en alldeles egen bok kan ju vara något av det finaste i hela världen.

tisdag 11 december 2012

Frågestund, del 1.

Vilken är din favoritsmak på te? 
Just nu är jag helt galen i chai! Slukar kopp efter kopp efter.. ja, ni fattar. 

Vad tycker du om vinter/snö?
Jag tycker att det är så. himla. kallt! Varje år när snön kommer undrar jag hur jag i hela friden överlevde förra vintern utan att frysa ihjäl. På något konstigt vis tar man ju ändå sig igenom det, och sedan kommer sommaren och jag tycker om sommaren så väldigt mycket mer än vintern. Men åh vad fint det kan vara med snö också, i små doser. 

Om pengar inte spelade någon roll alls, vad skulle du vilja göra med resten av ditt liv?

Jag skulle antagligen skriva hela dagarna och hoppas att någon en dag skulle läsa det. Om jag hade pengar (fast nu blir de kanske inte så oviktiga ändå) skulle jag öppna ett barnhem för föräldralösa barn i ett land där det behövs. Ibland tror jag att det skulle göra mig till den lyckligaste på hela jorden.

hva gjør du når du er syk?
Om du menar sjuk som i feber och snor och halsont och hosta brukar jag mest bara sova-sova-sova tills det är över. När jag blir sjuk blir jag oftast jättesjuk med jättehög feber och så. Jag var nästan aldrig sjuk som barn, så mina föräldrar brukar skoja om att jag får ta igen allting nu. 

Vad pluggar du för någonting?

Jag läser sista året på civilekonomprogrammet med inrikning mot strategic management. Det är jätteintressant ibland och jättetråkigt ibland. Jag längtar så mycket tills jag är klar fast jag inte riktigt har någon aning om vad jag vill jobba med sen. 

Berätta om han som inte tycker att det är lika mysigt att sova om inte du är där.

Han heter Erik och han läser också sista året på universitetet men inte samma sak som jag. Tredje gången vi träffades gömde han en chokladkaka på min hatthylla och sedan kom det ett sms när han hade gått "kolla på hatthyllan". Han säger alltid att jag är fin och att jag luktar så himla gott.

vad lyssnar du på för musik?


ja ja ja, kan du inte berätta mer om honom?
Hm.. Han har så himla fina ögon. Han låter mig ha allt täcke fast det är kallt och han fryser lite. Om vi ska gå en promenad eller så på kvällen kommer han alltid och hämtar mig. "Jag kan hämta dig halv nio" säger han och ringer på porten precis exakt halv nio. Och fast han lika väl skulle kunna stanna där nere och vänta på mig kommer han upp så att vi hinner pussas lite i hallen innan vi går. 

Vet någon (förutom vi såklart) om att du har en blogg? Och kan du inte skriva om hur du och han-som-du-cyklade-hem-med-efter-festen träffades? Och hur han är? Så glad för din skull att du kanske hittat någon efter Johan. Puss!!
Nej, ingen jag känner vet att jag bloggar. Det är liksom jättehemligt och jag vill att det ska vara så.

Vi träffades första gången på en nation där jag jobbar med mina vänner ibland (vet ni inte vad en nation är? läs då här). Efter det sprang vi ihop lite då och då och sedan träffades vi ute och jag visste att han ville ha mig men jag visste inte om jag ville. Vi gick hem till mig och pratade en himla massa och kysstes och då visste jag. Ungefär så!

Barnen på jobbet idag lekte någon du måste välja lek.(Skulle du hellre dricka päronsoda eller ha ett öga?) 
Förändra världen eller låta världen ändra dig? Förändra världen!
Organiserat kaos eller kläder på galgar? Kläder på galgar!
Ketchup till ris eller lakrits till frukost? Lakrits till frukost!
Dricka vin till en film eller dricka vin "på" ett dansgolv? Tycker inte om att dricka på dansgolv, det går ju inte! Tycker heller inte om de som dricker på dansgolvet och spiller på andra och låtsas som ingenting.
Sista minuten eller alldeles för tidigt? Som liten var jag alltid för tidig. Det fanns inget i hela världen som gjorde mig så rädd som att komma för sent. Nu är jag inte lika livrädd för att komma sent, vilket har resulterat i lite för mycket sista minuten på sista tiden.


Hur tog du dig igenom efter att du och Johan gjort slut?
Ja, alltså hur gjorde jag? Det tänker jag jättemycket på stundvis. Det svåraste, och som nog gjorde att det hela blev så långdraget och extra jobbigt, var att han aldrig direkt gjorde slut med mig. Han bara klippte mig helt och låtsades som att jag inte fanns. Han kramade mig precis som vanligt en morgon innan han gick hem och sedan bara var det inte så längre. Inte ett enda ord efter den morgonen. Och jag mådde så himla dåligt för jag förstod inte vad som hade hänt och jag kunde inte få tag på honom. Det gjorde mig helt galen. Men det gör det inte längre. 

Den dagen jag insåg att jag aldrig skulle kunna lita på honom igen blev det lättare. När jag insåg att jag inte gick runt och sörjde honom utan känslorna som jag hade haft för honom, det var nog då jag på riktigt kunde börja gå vidare utan att längta tillbaka.

söndag 9 december 2012

260.

Har så mycket ångest nu att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Jag vill inte vara såhär. Vill inte känna det här.

Drömmer massa mardrömmar. Han ligger bredvid och kramar om mig, berättar att jag har varit orolig i natt igen, och frågar om jag vill prata om det och jag säger nej, för jag vill bara ligga nära honom och glömma-glömma-glömma.

Vill må bra snart. Hoppas att han är kvar då.

torsdag 6 december 2012

259.




Jag tittar väldigt sällan på foton från när jag var sjuk. Jag vågar inte. Vet egentligen inte vad jag är rädd för. De där låren? Vill jag tillbaka dit? Nej.

Jag minns de där stranddagarna i Nice som i en dimma. Så himla avmagrad och så himla-himla livrädd inför varje måltid. Sån fruktansvärd ångest hela tiden. Vill aldrig dit igen. Ingen ska må så.  Snälla, fina ni. Ta hand om er och varandra! 

måndag 3 december 2012

258. FRÅGESTUND!

Just nu skriver jag bara tenta efter tenta efter tenta känns det som. Så himla less. 

Jag har aldrig haft en frågestund men nu kör vi. Fråga vad som helst så blir jag glad. Puss!



söndag 25 november 2012

257.

"Det är inte lika mysigt att sova när inte du är här"

Jag-vet-inte-vad-han-gör-med-mig-men-jag-vill-nog-inte-att-det-här-ska-sluta.

torsdag 22 november 2012

256.

Jag kan inte sova. 

Jag sitter i soffan och han ligger i min säng tre meter bort och sover alldeles precis just nu. Jag vet inte riktigt hur det känns. Ibland känner jag mig bara så himla tom. Vet inte vad den känslan betyder och om jag borde lyssna på den. 

"Imorgon ska vi gå och handla och sen ska vi laga kyckling med basilika och cheesecake till efterrätt. No excuse!" skrev han igår. Det kändes fint. 

Sedan kändes det lite jobbigt.

För jag skäms för att jag äter. Jag skäms för att jag är alldeles normalviktig. Jag skäms för att jag fortfarande skäms så mycket för min kropp att jag inte en endaste gång under denna höst vågat gå klädd i jeans. Jag skäms för att de byxorna som jag köpte på barnavdelningen på Kappahl förra hösten och sedan gick hem och sydde in inte passar längre. Jag skäms för att jag inte vågar slänga dem. Skäms för allt. Skäms för honom. 

Ibland skäms jag för att jag känner mig nästan fin när jag är med honom. 

måndag 19 november 2012

255.

"Jag tycker om dig massor", skriver jag i ett sms som jag skickar till honom. Det är lördag och klockan är alldeles snart mitt i natten och jag är berusad på rött vin och drinkar. Det är 25-årsfest och det är en jättefin vän till mig som fyller år.

Och det är rätt fånigt att skicka ett sms när det är första gången man berättar hur det egentligen känns, men jag har inte vågat innan och nu får det liksom vara nog. Kvällen innan låg vi i min säng och han sa: det går inte att förstå sig på dig, du säger ju ingenting. Och jag sa ingenting då heller.

"Jag vill bara gå hem med dig. Var är du?" skriver han och när födelsedagsfesten beger sig till klubben följer jag med men jag stannar bara tio minuter, sedan möter jag upp honom och vi cyklar hem till mig.

söndag 18 november 2012

254.

Fy alltså. Jag tror att jag tycker om honom en del. 

torsdag 15 november 2012

253.

Han frågar vad jag vill med honom och jag frågar vad han menar och han frågar vad vi är. Vi är bra, säger jag.

tisdag 13 november 2012

252.

När jag var som sjukast gömde mamma vågen. Den brukade stå under skåpet i badrummet och jag vägde mig mellan två och 20 gånger per dag ungefär. Alltid på morgonen när jag hade vaknat och alltid på kvällen innan jag gick och la mig. Helst vägde jag mig hela tiden om och om igen.

Jag trodde inte att de visste. Men en morgon var vågen borta och jag kan inte riktigt beskriva paniken i min kropp. Jag ville skrika rakt ut, slå sönder allting och riva hela huset om det så behövdes för att hitta vågen. Men jag kunde inte. Mamma och pappa fick inte veta att jag var uppe så tidigt för det innebar tidig frukost och om det var någonting som jag ville undvika så var det mat och kalorier. Och dessutom, om de förstod hur viktig den där vågen var för mitt kontrollbehov skulle den aldrig komma tillbaka.

Så fort mamma och pappa hade lämnat övervåningen den morgonen smög jag ut och letade. Helt sinnessjukt fokuserad. Till slut hittade jag vågen under en massa kläder i mammas garderob. Sen den dagen och ungefär en månad framåt fick jag smyga med vågen från garderoben och badrummet för vägning och sedan snabbt tillbaka igen innan någon märkte. Världens sjukaste besatthet var det. Och världens viktigaste kändes det som. Varje gram ner var en seger och världens största skam på samma gång.

tisdag 6 november 2012

251.

Det där att vakna med känslan av att idag är en sån där dag som inte kommer att förändra någonting alls och somna med samma känsla inför morgondagen. Att gå runt och vänta på att något ska hända men allt och alla är precis som vanligt och det känns lite som att jag går under om ingenting händer snart.

måndag 5 november 2012

Utkast 2

"Johan lämnade mig i juni, och fastän tiden stod stilla efter den morgonen så blev det höst. Trädens löv blev röda och gula, människorna utanför fönstret klädde sig i halsduk och vantar och jag grät nästan hela tiden. 

Aldrig har hösten varit så kall. Aldrig så ensam. Jag tycker inte om att vara ensam och jag tycker inte om det där hålet i mig som han lämnade efter sig. Man borde inte få göra så med någon, tänkte jag. 

Den första snön föll till slut och jag började sakta men säkert glömma bort att längta efter honom hela tiden."

torsdag 1 november 2012

250.

De senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket på mig själv, mitt sätt att vara, att leva, och kanske speciellt mitt mående. Sedan den dagen en läkare sa att jag nog antagligen gick igenom en ganska tung depression, har jag tänkt mycket på vilken stor del av mitt liv den där ledsamheten är och har varit. På något sätt har det blivit en vän till mig, någon som alltid finns där i bakgrunden. Ibland tänker jag på vad jag hade varit för person om jag inte varit deprimerad så himla länge som jag antagligen har varit.

Det senaste året, till stor del med hjälp av mediciner, har jag lärt känna nya delar av mig. Hon som inte är livrädd för att göra allt och bäst och mest hela tiden. Hon som kan ta sovmorgon utan dåligt samvete. Hon som inte gråter varje dag. 

Fast många saker finns ju fortfarande kvar. Som ångesten. Och som att jag alltid-alltid-alltid längtar bort. Vill inte vara där jag är. Vill bara någon annanstans. Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta dit. Där det är tänkt att jag ska stanna och trivas och tycka om. 

måndag 22 oktober 2012

249.

Jag vill inte att livet ska kännas såhär.

torsdag 4 oktober 2012

tisdag 2 oktober 2012

247.

Finaste läsare, åh vad jag tycker om er! Jag tycker så himla mycket om att skriva till er. Om ni bara kunde förstå hur fint det känns när ni skriver så fina saker till mig nästan varje dag. Jag kan gå runt och tänka på det ni har skrivit i flera dagar, för ibland känns allting lite mindre outhärdligt när jag vet att ni finns här.  

Jag önskar verkligen att den där himla boken blir på riktigt snart, jag vill helst bara skriva varje sekund men det går ju inte när man läser sista året och måste avklara den där himla mastern. Fast ändå, på något konstigt vis hittar man väl ändå tid till det som man tycker är det roligaste i hela världen och etthundra sidor ska bara bli ungefär mellan tjugotre och femtio fler och sen, kanske, SNART!

Och samtidigt: just nu är hela världen så himla deppig. Jag vet inte om det är för att det är höst nu, känner ni också så? Jag är rädd för att bli sådär jätteledsen igen. Rädd för att jag har så himla mycket ångest igen. Kan inte sova längre. Lyssnar på podcasts och alla p1-dokumentärer istället. Klarar inte av att gå upp på morgonen för allting känns meningslöst men ändå så gör jag det. Jag tycker inte om den sidan av mig, att jag biter ihop fast jag inte orkar egentligen. Önskar att det fanns någon här bredvid mig som fattade. Men kanske är det såhär med livet, att de jobbigaste stunderna måste genomlidas ensam. Jag vet inte. Egentligen är jag ju inte ensam, men ändå känns det så. 

Men det vänder kanske snart.

söndag 23 september 2012

246.

När den här himla boken blir klar. Om den någonsin blir på riktigt, om det kommer finnas någon som vill läsa den, då kommer du Johan att finnas i den. Jag undrar vad du skulle tycka om det. Jag undrar om du skulle bry dig någonting alls. Jag undrar hur stor betydelse det har för mig. Jag undrar om en liten del av mig fortfarande skriver den till dig. Jag hoppas inte. 

Jag vill glömma nu. Jag vill kyssa någon annan som också känns på riktigt. Jag vill känna det jag kände den där februarimorgonen för snart tre år sedan med dig. Det kändes lite som att det skulle vara du och ingen-ingen-ingen annan någonsin efter den morgonen. Fast jag vet ju att det var fel, och att han finns där ute någonstans. Jag hoppas att han är snäll med mig. Det känns inte som att jag kommer att våga annars. Oftast känns det som att jag aldrig kommer att våga ändå. Du förstörde så himla mycket Johan, om du bara kunde fatta det. Förstår inte hur du kan vara så iskall. Fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna någon som dig. Jag ångrar allt med oss, men jag önskar att det inte skulle behöva kännas så.

fredag 21 september 2012

245.

Idag vill jag bara säga hej till alla fina läsare som stannar kvar fast uppdateringen har varit helt värdelös i flera månader. Ni vet att jag tycker att ni är världens finaste!

Ett extra hej och välkomna till alla nya läsare som har hittat hit de senaste dagarna (och tack till fina Felicia som tipsade om min blogg). Jag hoppas att ni kommer att vilja stanna kvar här. Om ni undrar över någonting eller bara vill säga hej eller vad-som-helst så får ni väldigt gärna kommentera här. 

Tusen kramar och tack för att ni läser!

onsdag 19 september 2012

244.

Helt ärligt: den senaste veckan har varit jättesvår. Jag vet att det bara är jag själv, ingen-ingen annan, som har målat upp den där bilden av mig som normalviktig och fri från ätstörningen nu. Kanske är det för att jag så himla gärna vill, jag längtar så himla mycket, tills det här himla helvetet är över.

Ja, jag är normalviktig nu. Ja, jag äter som jag ska varje dag. Men ja, jag skäms fortfarande helt fruktansvärt över mig själv och min kropp nästan varje sekund.

Den här veckan med alldeles för mycket ångest har jag insett att jag orkar inte och jag kan inte, men jag måste hålla ut ändå. Jag måste rida ut stormen. Jag kan inte låta någon annan vinna. Varken sjukdomen eller Johan.

Han satt framför mig med henne i veckan förresten, Johan alltså, i kafeterian. Han satt en meter ifrån mig, gav mig det kyligaste hej-et någonsin och sen skrattade de i femton evighetslånga minuter. Jag satt ensam med min kaffe och jag ville bara dö ifrån allt. Hon var söt. Hon var inte lik mig alls, med mörkt hår och andra ansiktsdrag. Jag ville bara springa därifrån, men det kändes inte som att benen skulle kunna bära mig så jag satt kvar till de hade gått istället. Och han gick utan att ens ge mig en blick. Alla nätter under samma täcke, jag fattar inte hur man kan vara så iskall.

När de hade gått cyklade jag hem fast jag egentligen skulle plugga två timmar till. Jag grät på vägen hem, hulkade av gråt i fyra kilometer nedförsbacke. Det var tredje gången jag grät sedan jag höjde min dos antidepressiva i november förra året.

tisdag 11 september 2012

243.

Jag bad skicka era finaste kärlekshistorier här, och gud så fint det har varit att få läsa (fortsätt gärna att skicka in). Några av er skrev lite såhär:

Lina"Samtidigt som jag hade paus med min dåvarande pojkvän, precis innan det tog slut, så träffade jag en kille som bara var lite längre än mig själv, hade mustasch och en helt fantastisk röst med tillhörande helsingborgsdialekt. Jag föll nog lite för honom."

"Jag tog tag i honom och vi hånglade som om världen skulle gå under dagen efter."

Andrea:"Han är två år äldre än mig och när jag gick första året på gymnasiet så vikarierade han i min mattekurs. Flera gånger faktiskt. Jag skakade de gånger jag bad om hjälp. Jag log som en fåne den gången han sa kanon och vi höll i samma papper och han tittade in i mina ögon och han läste mitt namn överst på första sidan." 

Lisa"Min räddning blev hans bruna ögon, och hans varma kropp mot min, varje natt i snart två år. Jag älskar honom så mycket att det faktiskt gör ont."

Hon avslutar med att skriva "Jag har det bra nu. Två år senare. Tänker knappt på min ben längre." och jag blir så himla-himla glad när jag läser det. 

S: "när han är ledsen kryper han in i min famn och säger att jag är den enda som får honom att må bättre,
att han känner sig trygg hos mig, och berättar hur mycket han älskar mig. 
Han är killen som gjorde en spellista till sig själv när jag skulle ut och resa, med bara låtar som påminde om mig, 
för att han skulle kunna lyssna på när han saknade mig. Det var hans mest spelade spellista.
När jag träffade hans kompisar första gången sa han till dom "Här är min flickvän!" och de berättade
sedan att han inte kunnat prata om något annat än mig i flera veckor.
Han gör mig så himla lycklig. Han är det bästa jag vet."


Emma: "I love everything you do for me, I love how you hold my hand, how you kiss my forehead, how you comfort me when Im scared, how you make me smile when I’m crying. I love how you love me, because it’s the most beautiful thing I ever seen.

I love you, with every heartbeat.

Your Emma"



söndag 9 september 2012

242.

Idag när han stod alldeles bredvid mig så insåg jag att jag inte saknar honom längre. Jag saknar det vi hade och det är en jättestor skillnad. Jag saknar alla de där känslorna som fanns i mig när jag var med honom. Jag saknar alla stunder vi hade tillsammans, alla nätter, men det finns ingenting kvar av det längre. 

Jag hatar att han förstörde allt det där som vi hade. Jag hatar att han inte fattade att det var någonting bra. Och jag hatar att han låtsas som att allting är som vanligt nu, fast ingenting någonsin kommer att bli det igen. 


lördag 25 augusti 2012

241.

Fy vad jag saknar en bröstkorg att lägga huvudet mot. Helst Johans. 

måndag 20 augusti 2012

240.

Jag känner inte sådär vem-är-jag-utan-dig, det känns mer såhär varför-ska-jag-vara-utan-dig?


fredag 17 augusti 2012

239.

Hej fina! Det känns lite som att jag har tappat all tro på kärlek för tillfället. Hos mig är läget stendött nämligen. Men då tänkte jag på er. Har ni någon fin kärlekshistoria som ni vill dela med er av? Det skulle vara så himla fint att få läsa något från er. Om ni har lust så får ni väldigt gärna mejla mig. Egentligen behöver det inte handla om kärlek alls, men det får himla gärna göra det. Ni kan till exempel skriva om någon ni längtar efter eller om någon som ni saknar eller någon ni är sådär jättekär i att det liksom bubblar i hela magen.

Åh snälla ni, det vore så himla-himla fint att få läsa. Min mejladress är: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com


1000 kramar till er!


(om ni vill vill skulle jag kunna publicera delar av era texter här på bloggen, jag tror att det skulle kunna bli jättefint! men bara ni som vill såklart!)


238.

Idag pluggar jag massa tråkig juridik men ikväll ska jag skriva. Jag ska dricka tusen koppar kaffe, skriva-skriva-skriva och lyssna på det här. Åh, så fint det känns att schemalägga skrivandet såhär. Att verkligen ta sig tid. Folk måste tro att jag är världens lataste människa när jag inte har något bra svar på vad jag gör om kvällarna. Herregud, håller jag verkligen på att skriva en bok? MEN JA! Fy 17 vad fint! 


måndag 13 augusti 2012

237.

Det var som att ju mer jag tyckte om honom, desto mindre tyckte jag om mig själv.

söndag 12 augusti 2012

Utkast 1


Den sista natten vi sov tillsammans var den första natten jag berättade för honom att det hade blivit lite svårt med maten. Jag sa att det var svårare än jag trodde att helt plötsligt börja äta igen.

Sen låg han nära hela natten. Han åt keso och blåbär till frukost, jag åt nog ingenting. Sen sa vi hejdå-vi-ses fast vi sågs aldrig efter det.

Och det gör så ont att jag inte betydde mer än så. Jag trodde nog ändå det. Det var därför jag berättade för honom. För det var första gången i mitt liv som jag kände att jag verkligen behövde någon som ville kämpa med mig. Men han var nog inte redo. Eller så ville han bara inte. Det spelar egentligen ingen roll. Han ville väl inte vara med mig längre.

Det ville inte jag heller. Så jag åt ännu mindre.


236.

Oftast längtar jag mest efter att ligga nära dig. Inget sex eller kyssar. Jag längtar efter att vakna bredvid dig. Att åka sju våningar ner för att öppna när det är sent och porten sedan länge är låst. Att stå i hissen tillsammans med dig och du rufsar mig i håret. Att vara nyvaken tillsammans med dig. Att krypa sådär jättenära din ryggtavla, att andas i din nacke, att lägga armen runt dig och känna hur din hand fattar taget om min. 

Känslan av att min hand är så himla liten i din. 

Den där längtan efter dig J, det känns som att den aldrig kommer att ta slut.


lördag 11 augusti 2012

235.

Aj.

onsdag 8 augusti 2012

234.

Jag vill inte känna såhär längre. 


fredag 3 augusti 2012

233.

Hej världens finaste! Jag vill så himla gärna hålla det här fina stället vid liv men det är så svårt när jag bara saknar och saknar och saknar han som inte vill vara med mig. Jag skriver på den där boken nu, kan ni fatta så fint? Det kan inte jag, men det känns BRA. Jag hoppas att det kommer finnas någon som vill läsa den sen.


Om ni vill fortsätta följa mig, lite annorlunda och lite mindre privat kan ni lägga till mig på instagram under alexandrapohl. 


Fy vad jag tycker om er, försvinn inte! Jag vill nog komma tillbaka snart.



måndag 16 juli 2012

232.

Skulle ge ungefär allt i världen för att få vara den där tjejen igen. Var säkert redan då ganska deprimerad, men inte i närheten av såhär plågad av ångest över mat hela-hela-hela tiden.



lördag 14 juli 2012

231.

Och så var det ett jävla liv igen. Jag tror inte att personer som inte själva har varit sjuka eller nära någon som varit det fattar hur länge den där rädslan för återfall sitter kvar.


Jag kan inte hoppa över en lunch utan att mina föräldrar oroar sig och ställer tusen miljoner frågor. Detta trots att jag är helt och hållet normalviktig nu. Allt känns skit. Både normalvikten och att ingen vill tro på att det kan vara över.


Och jag vet inte, kanske har de rätt, för innerst inne vill jag nog rasa. Vill inte bli sjuk igen, vill bara gå ner lite-lite kanske ett eller två eller fem kilo, och jag hatar att jag inte kan göra det för att du-är-inte-som-alla-andra-du-trillar-så-lätt-över.


Fy fan för ätstörningar.



torsdag 28 juni 2012

230.

När jag vill ge upp, när jag inte orkar längre, då tänker jag på när jag var som sjukast. Jag tänker på den dagen jag bestämde mig för att kämpa uppåt istället för neråt. 


Jag hade varit på samtal hos min behandlare den dagen precis som veckorna dessförinnan. På vägen hem var jag tvungen att sätta mig ner på trottoarkanten flera gånger för att jag höll på att svimma. Jag tänkte på det där som läkaren hade sagt veckan innan, om att jag snart skulle bli inlagd. Den där sonden som alla pratade om kändes inte ens som det värsta längre. Jag ville nog innerst inne låta allt det där hända så jag kunde släppa kontrollen lite. Även om tanken på att förlora minsta lilla kontroll var det mest skrämmande i hela världen då, så var det som att något i mig hade fått nog. Jag hade väl insett att jag inte kunde kämpa mot sjukdomen ensam. För det fanns ingenting kvar av mig som orkade kämpa längre och det hade jag själv tillsammans med den där dumma sjukdomen åstadkommit.   


På hemvägen åkte jag förbi min lägenhet som kändes så främmande. Jag hade knappt bott där på hela sommaren. Istället hade jag legat hemma hos mina föräldrar i deras mjuka dubbelsäng under duntäcken och med solsken utanför fönstret. Jag kunde ligga inne flera timmar och bara stirra på väggen. Ville dö ungefär hela tiden och plågade min familj så oerhört. 


I samma sekund som jag klev in i min lägenhet den dagen så rev jag ner allting i min klädkammare. Jag stod på en stol och fullkomligt kastade saker runt mig i det lilla rummet. Längst inne i hörnet, på översta hyllan, låg ett inramat bevis på någon jag en gång hade varit. Det var stipendiet jag fick när jag tog studenten och där stod att jag var en ambitiös, kreativ, positiv och drivande person. 


Och ingenting av det där fanns längre kvar i mig. Det var då jag insåg att jag inte ville vara så längre. Jag ville hitta tillbaka till den där som jag en gång hade varit. Bestämde mig för att försöka återfå någon slags kontroll över vem jag var och vad jag tyckte var viktigt i livet. 


Den vägen visade sig vara jättelång och jättejobbig. Fast mest av allt nödvändig tror jag, om det där som kallas livet ska vara meningsfullt.



måndag 25 juni 2012

229.

Jag kan inte sova längre. Kanske beror det delvis på maten. Har börjat kännas ganska omöjligt igen. Men mest beror det nog på att jag saknar honom så att det känns som att hela jag ska gå sönder. 


Och sedan någon vecka tillbaka har jag börjat drömma igen. Det har varit så i perioder några gånger tidigare. På dagarna inbillar jag mig att jag har glömt honom men sen finns han där på nätterna. Alltid så fruktansvärt fina drömmar och varje morgon vaknar hjärtat alldeles helt innan det går sönder igen.


Mest av allt önskar jag mig mardrömmar. Men det går ju inte att välja så. Jag kan bara välja att inte sova. 


Så jag sover inte för jag vill inte att han ska finnas här längre. Vill inte att han ska påverka mig såhär. Längtar så himla mycket tills den där dagen när han bara är en parantes i mitt liv. Och ändå, innerst inne, känns det lite som att jag ju fortfarande ingenting hellre vill än att dela alla dagar och alla nätter med honom.



fredag 22 juni 2012

228.

Idag är det midsommar. Det regnar här och jag saknar Ghana. Det gör jag nästan hela tiden. Idag ska min värdpappa ringa från barnhemmet så att jag får prata med barnen. Det finns ingenting i hela världen som är så fint som det.


Jag vill inte vara här.


Jag saknar Johan fortfarande. Det tar aldrig slut.


tisdag 19 juni 2012

Svar på kommentar!

För lite mer än en vecka sedan kommenterade Sara och undrade lite om Ghana där jag arbetade som volontär på ett barnhem under två månader denna våren. Du lämnade ingen mejladress men du får hemskt gärna skriva till mig (här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com) så försöker jag svara på alla frågor du kan tänkas ha.

Beslutet att åka till Ghana är det bästa och klokaste jag någonsin fattat.

tisdag 12 juni 2012

227.

Herregud jag vet inte vad jag ska skriva förutom att ni är så fina. Tänk om det ändå kunde bli en bok. Det skulle kännas så himla fint. Tack-tack-tack för att ni tror på mig.


Ni är världens finaste, jag har sagt det förrut va?


Tusen miljoner varma kramar till er.

torsdag 7 juni 2012

226.

Hej. Jag har en fråga. Om jag skrev en bok, lite som en sammanställning av en del av blogginläggen under åren plus andra texter, skulle ni vara intresserade av att läsa den då?


(detta känns lite pinsamt och jättenervöst och liksom hallå-ska-hon-skriva-en-bok-ha-ha-ha, men viktigt: var ärlig)


Tack,
kram.

söndag 3 juni 2012

225.

Tre dagar utan antidepp och jag är kaos. Jättejättemotvilligt har jag bestämt att fortsätta äta dem. Känner mig som den svagaste i hela världen men jag fungerar inte utan. Orkar inte kämpa alldeles själv ännu.


Annars då: jag och mina fettoben vandrar vidare och jag skulle ljuga om jag sa annat än att den senaste veckan har varit ett HELVETE. Jag kollade på en massa gamla bilder igår. Bilder på mig från innan jag blev sjuk (när blev jag sjuk egentligen?). Ibland är jag bara så himla rädd för att jag alltid kommer att vara såhär. Jag har hört vissa säga att en del av sjukdomen alltid kommer att finnas kvar. Men man lär sig att hantera den där rösten som skriker att man är värdelös och försöker kontrollera varenda friskt beslut man försöker fatta. 

Kära livet, bli lite lättare snart.

söndag 27 maj 2012

224.

Förra veckan ringde jag till min äs-kontakt och sa ifrån mig fortsatt behandling. 56 kilo betyder normalviktig och normal känns ungefär som det värsta i hela världen men jag vill aldrig ner igen. Ungefär lika jobbigt var det att berätta för J hur jag känner för honom. Att jag fortfarande, efter hur många månader som helst utan honom, saknar honom så att det gör ONT. Han sa ingenting tillbaka. Fy vad livet känns svårt ibland. Ändå måste man fortsätta. 

Jag tycker om er. 

måndag 21 maj 2012

223.

Jag väger 56 kilo nu. Det är ungefär den vikten jag låg på innan jag blev sjuk. Jag skulle ljuga om jag påstod att allting är bra nu. Ungefär varannan minut känns det skitjobbigt. Ibland känns det fortfarande som att det viktigaste i livet är att vara smal. Men varannan minut känns det ganska okej. Och det är okej. För så länge jag inte låter det ta över mig så är jag starkare än anorexin.



söndag 20 maj 2012

222.

"Hej A! Allt är bra med mig och hoppas det är fint med dig med! Ser att du hört av dig ett par gånger. Tycker du verkar bra på alla sätt men jag vill inte träffas mer på det sättet."

Jag svarar att det är lugnt. Önskar honom lycka till med allt.

Alltid så. Lugnt och sansat. Och sedan rasar hela världen.

För det är inte lugnt. Det gör så ONT. Hela kroppen värker och jag gråter oavbrutet flera timmar. Vet inte om jag gråter över honom egentligen. Vet inte ens om jag ville ha honom på riktigt. Vill mest bara ha någon (helst av allt Johan), men ingen vill ha mig.

Jag undrar varför. Det jobbiga med allt detta är att jag arbetar så mycket med att försöka tycka om mig själv, och det är så himla svårt när livet hela tiden slår mig i ansiktet.

torsdag 15 mars 2012

221.

Nu är det bara fyra dagar kvar tills jag åker till Ghana. Måste nypa mig själv i armen för att fatta att det verkligen blir av.

Och vet ni, jag har träffat en himla mysig kille. Han bara låg där i min säng en söndag, som faktiskt råkade vara min födelsedag. Nu kan jag liksom inte sluta pussa honom.

lördag 10 mars 2012

220.

Nu är du alltid nära farfar, för evigt älskad.

måndag 5 mars 2012

jag kan minnas för både dig och mig

Älskade fina farfar, minns du att du brukade skjutsa mig till balettlektionerna efter skolan? I början var det varje onsdag och fredag men till slut blev det nästan alla dagar i veckan. Du hade alltid tid för mig och jag saknar dig.

Du skrattade alltid, du var världens varmaste och tryggaste farfar. Jag vill aldrig glömma dig. Det kändes som att du skulle leva för alltid. Som att du alltid skulle finnas där alldeles nära. Och så bara en dag kom något och vände upp och ner på livet och du var inte som vanligt längre. Världens Värsta Sjukdom. Älskade fina, förlåt för att jag inte funnits bredvid. Bara orka lite till, andas lite mer, så kommer jag snart.

onsdag 29 februari 2012

218.

Så var allting över. Jag bad honom att aldrig mer ta kontakt med mig. Orkar varken längta eller hoppas på någon som inte finns kvar längre. Jag har svårt att sätta ord på känslorna nu, det gör mest så himla-himla-himla ont. Innan har jag nog alltid väntat på det här. Alltid väntat på att han skulle vilja ha mig tillbaka. Men han kom för sent. Det känns sorgligt men det finns ändå ingenting kvar i mig som orkar försöka. Helt tomt på längtan.

måndag 27 februari 2012

216.

Igår blev jag ett år klokare. Jag tycker egentligen inte om att fylla år, men då det senaste året har varit jättejobbigt och mest bara fyllt av besvikelser och kontrollbehov och ett himla stort mörker kändes det så bra att lämna den här åldern bakom mig. Jag bär med mig så mycket erfarenheter från det värsta året i mitt liv. På lite drygt ett år hann jag tappa bort hela mig själv tillsammans med 17 kilo. Men vet ni, livet är så himla mycket finare nu. Och för det har jag min familj och mina vänner att tacka.

måndag 20 februari 2012

215.

Jag saknar dig fortfarande och jag fattar inte varför.

torsdag 16 februari 2012

tisdag 14 februari 2012

213.

Aj. Idag känns allt helt omöjligt. Vill bara till Ghana nu. Orkar inte känna såhär längre.

onsdag 8 februari 2012

212.

Det som gör mig mest arg och frustrerad över den här sjukdomen är att jag lägger så himla mycket tid och energi på något som är så fruktansvärt onödigt. Tid som skulle kunna läggas på så mycket annat, på sånt som är jag och inte sjukdomen.

På fredag skriver jag tenta i min andra kandidatkurs strategic management. Det handlar om företagsutveckling, hur företag fattar strategiska beslut och det är jätteintressant. Och ändå, fastän jag borde sitta med näsan i böckerna ikväll, så står jag i klädkammaren och fullkomligt river ut kläder. Provar, granskar, hatar och gråter floder framför spegeln. Konstatera att jeansen sitter väldigt tajt nu. Funderar på hur jag överhuvudtaget ska kunna visas i en studiesal med andra människor imorgon. Världens Största Lår är mitt Världens Största Problem. Så ska det ju inte vara.

211.

Fy nu har det blivit sådär svårt igen. Orkar inte mata ångesten. Vill bara bort här ifrån. Orkar inte bo i samma stad som honom längre.

Saken är den att jag inte längre längtar. Finns ingenting att längta efter. Därför känns det här ganska meningslöst.

Ungefär som kärlek. Helt meningslöst. Bara förstör oss.

tisdag 7 februari 2012

210.

Jag vill inte tänka på honom mer.

söndag 5 februari 2012

209.

Vi har inte träffats på över ett halvår. Sist vi sågs delade vi min säng och kyssar och jag delade världens jobbigaste hemlighet. Sen bara gick han, det var en tisdagsmorgon i juni och det var senast jag såg honom. Jag skrev att jag saknade honom. Han skrev aldrig något tillbaka.

Idag stod han precis rakt framför mig, en helt vanlig trött söndag, och han frågade mig om servetter. Hur blir det så? Hur ont får livet göra egentligen?

torsdag 2 februari 2012

208.

Det finns egentligen så himla mycket att skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Men jag börjar nog bara såhär: idag visade vågen 54 kilo och den 19de mars åker jag till Ghana i två månader.

måndag 30 januari 2012

207.

På tal om någonting helt annat, fy vad jag blir ledsen när folk kopierar mina texter utan att fråga och framställer det som att de har skrivit det. Förstår inte varför man vill göra så. Jag tycker så himla mycket om att ni läser här, känner igen er, och delar personliga tankar och känslor med mig. Det är så mycket värme i den här bloggen och den kommer ifrån er. Därför gör det mig så himla ledsen när någon annan inte vill vara med och dela det med oss. Som bara kopierar en massa texter som är väldigt personliga och känsliga för mig, och kallar det sina egna.

Det är sånt som får mig att undra varför jag gör det här. Men sen kommer jag ju att tänka på er och då vill jag aldrig sluta skriva.

206.

Hej finaste. Jag har en jätteviktig liten hemlis att avslöja för er, men det måste få dröja tills på torsdag innan jag kan berätta.

Jag tror att livet håller på att vända just nu.

Ni är världsbäst.

lördag 28 januari 2012

205.

Åh, snälla ni jag vill så himla gärna skriva här men jag vet inte om vad. Kan ni inte fråga någonting? Eller bara säga hej eller vad som helst. Jag tycker om er.

söndag 22 januari 2012

204.

Flera gånger i månaden hittar jag gamla sparade länkar som heter "måste läsa" eller "bäst" eller "jätteviktigt". Det här är en sådan länk. Jag gråter varje gång jag läser. Den får mig att tro på att livet kan vara fint också.

203.

Idag kom pappa förbi med mina träningsskor, nybakta kanelbullar och en bukett rosa tulpaner som mamma hade köpt. Mamma och jag förstår inte varandra så bra tyvärr, hon vill oftast så väl men det blir liksom ändå så fel. Men blommor blir alltid rätt.

Helgen har varit ensam, jättesvår och ångestfylld. Det beror nog mest på att jag ska till en ny äs-mottagning imorgon. Senast jag gick på en sån där första bedömning var jag alldeles förstörd och gravt underviktig. Nu är jag nära normalvikt men allting innanför är fortfarande kaos. Det var precis just det här som jag var så himla rädd för när jag vägde mindre. Att fortfarande vara lika sjuk på insidan utan att någon ser. Tusenmiljoner hemligheter och ingen att ligga nära.

fredag 20 januari 2012

onsdag 18 januari 2012

201.

Den här bloggen, ni världens finaste läsare, betyder så himla mycket för mig. Jag har alltid älskat att skriva för er. Det har varit så himla fint att få skriva om Johan och den där ständiga längtan efter honom här. Den där känslan i bröstet som bara växte och växte den här våren. Åh, jag önskar att ni kunde förstå hur fint det var. Han var allt jag ville ha och tusenmiljoner gånger mer än så. Han var den enda jag ville vara nära. Och han låg nära.

Jag vill verkligen inte att den här bloggen ska handla om ätstörningar. Jag vill skriva om kärlek eller i alla fall längtan efter den. Men det finns liksom ingenting kvar av det längre. Det är därför jag skriver så sällan numera.

När Johan låg i min säng kändes det lite som att jag kunde nöja mig med livet precis just så som det var just då. Fast jag blev sjuk ändå. Mådde nog alldeles fruktansvärt dåligt hela våren om jag måste vara ärlig. Skrev fullt på nästan alla tentor, och jag borde kanske varit i alla fall lite stolt men det kändes ingenting. Var alldeles tomt. Jag slutade träna för att jag inte orkade äta. Ville bli mindre och mindre och mindre utan att riktigt veta varför. Och hela tiden låg han så nära och han såg nog vad som hände men han sa aldrig något. Jag har ingen som helst aning om han brydde sig om mig ens lite. Han sa mest bara att jag borde lugna ner mig lite och förstå att jag var bra. Det kändes som att han tyckte om mig lite mer för varje spikad tenta och kilo ner.

Och kanske borde jag ha förstått det redan då, att han var inte bra för mig. Det blev någon slags skruvad längtan efter att bli perfekt för honom. Det kan nog lätt missförstås, men Johan har verkligen ingen skuld i hur det blev för mig. Men jag vet att jag använde alla känslor som jag hade för honom, han var min första riktigt kärlek, till att svälta mig själv. Jag kunde sitta och tänka att han såg mig när jag åt fastän det bara var jag vid mitt köksbord i min lägenhet. Det fick mig att skämmas och det gjorde att jag inte ville äta. Bara tanken på att han såg mig stoppa i mig kalorier gjorde mig illamående. När jag var ute och sprang kunde tanken på honom hjälpa mig att springa en, två, tre, fyra kilometer längre än jag egentligen orkade. Jag har så svårt att förstå hur jag kunde tycka så himla mycket om honom, samtidigt som jag egentligen mest använde honom för att göra mig själv så ont.

Även om jag kan vara så tacksam för att jag träffade honom och fick känna allt det där fina som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna för någon människa, jag ville verkligen vara hans för resten av livet, samtidigt kan jag inte låta bli att önska att jag aldrig hade träffat honom. Jag undrar om det hade blivit såhär då, om jag hade orkat pressa mig själv så utan honom. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att det inte var värt det.


måndag 16 januari 2012

200.


Just nu känns 2012 himla omöjligt. Men det ska bli bättre. Måste bli. Idag börjar jag skolan igen. Jag vill så hemskt mycket fixa det. Har gått upp så himla mycket i vikt men livet och ångesten känns inte ens lite-lite-lite lättare, bara svårare. Men det måste vända snart, och tills dess väntar jag.