onsdag 18 januari 2012

201.

Den här bloggen, ni världens finaste läsare, betyder så himla mycket för mig. Jag har alltid älskat att skriva för er. Det har varit så himla fint att få skriva om Johan och den där ständiga längtan efter honom här. Den där känslan i bröstet som bara växte och växte den här våren. Åh, jag önskar att ni kunde förstå hur fint det var. Han var allt jag ville ha och tusenmiljoner gånger mer än så. Han var den enda jag ville vara nära. Och han låg nära.

Jag vill verkligen inte att den här bloggen ska handla om ätstörningar. Jag vill skriva om kärlek eller i alla fall längtan efter den. Men det finns liksom ingenting kvar av det längre. Det är därför jag skriver så sällan numera.

När Johan låg i min säng kändes det lite som att jag kunde nöja mig med livet precis just så som det var just då. Fast jag blev sjuk ändå. Mådde nog alldeles fruktansvärt dåligt hela våren om jag måste vara ärlig. Skrev fullt på nästan alla tentor, och jag borde kanske varit i alla fall lite stolt men det kändes ingenting. Var alldeles tomt. Jag slutade träna för att jag inte orkade äta. Ville bli mindre och mindre och mindre utan att riktigt veta varför. Och hela tiden låg han så nära och han såg nog vad som hände men han sa aldrig något. Jag har ingen som helst aning om han brydde sig om mig ens lite. Han sa mest bara att jag borde lugna ner mig lite och förstå att jag var bra. Det kändes som att han tyckte om mig lite mer för varje spikad tenta och kilo ner.

Och kanske borde jag ha förstått det redan då, att han var inte bra för mig. Det blev någon slags skruvad längtan efter att bli perfekt för honom. Det kan nog lätt missförstås, men Johan har verkligen ingen skuld i hur det blev för mig. Men jag vet att jag använde alla känslor som jag hade för honom, han var min första riktigt kärlek, till att svälta mig själv. Jag kunde sitta och tänka att han såg mig när jag åt fastän det bara var jag vid mitt köksbord i min lägenhet. Det fick mig att skämmas och det gjorde att jag inte ville äta. Bara tanken på att han såg mig stoppa i mig kalorier gjorde mig illamående. När jag var ute och sprang kunde tanken på honom hjälpa mig att springa en, två, tre, fyra kilometer längre än jag egentligen orkade. Jag har så svårt att förstå hur jag kunde tycka så himla mycket om honom, samtidigt som jag egentligen mest använde honom för att göra mig själv så ont.

Även om jag kan vara så tacksam för att jag träffade honom och fick känna allt det där fina som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna för någon människa, jag ville verkligen vara hans för resten av livet, samtidigt kan jag inte låta bli att önska att jag aldrig hade träffat honom. Jag undrar om det hade blivit såhär då, om jag hade orkat pressa mig själv så utan honom. Jag vet faktiskt inte. Vet bara att det inte var värt det.


5 kommentarer:

  1. Åh, jag känner bara att du beskriver mitt senaste år. jag hade också någon som var alldeles för fin och som låg alldeles nära. men sedan försvann han och han ville inte ha mig mer. han reste bort för tre månader sen och kommer hem igen i april och det enda jag kan tänka är att då, i april, så ska jag minsann vara jättesmal. jag har haft ätstörningar i elva år, men aldrig riktigt "lyckats", aldrig rasat förfärligt i vikt och blivit jättesmal, bara den ständiga ångesten och tankarna, lite halvdana försök. men den här hösten fick mig att falla över kanten och nu räknas varje kalori och kilorna rasar. allt jag kan tänka är att jag ska vara jättesmal när han ser mig när jag kommer hem. jag tänker precis som du, att jag är glad att jag träffade honom men önskar samtidigt för allt i världen att jag inte gjorde det. jag hoppas verkligen att vi båda träffar någon snart som är fin, som gör att man vill äta igen

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte hur du känner. Jag kan inte tänka mig det. Det enda jag kan förstå är att det är svårt. Allt. För din skull så hoppas jag verkligen att du börjar tänka om, att du börjar tänka att han kanske inte är bra för dig, även om du känner all den här enorma kärleken till honom. Tänka om för det finns andra där ute som verkar bry sig tusen gånger mer om dig än vad han gör. Någon son bryr sig på riktigt skulle inte ligga bredvid dig på nätterna och se på när detta händer dig. Jag kan lova dig att det finns någon där ute som bryr sig så mycket mer.
    Här sitter jag på andra sidan av en dataskärm och känner redan nu att jag bryr mig tusen gånger mer om dig. Jag och många andra vill inte att du ska må så här. Det är inte ditt fel att du har gått ner i vikt och mått så dåligt som du har. Det är ingenting som kan styras. Men jag hoppas verkligen för din skull att du inser att det finns någon kille där ute som kommer bry sig om dig tusen gånger mer än Johan. Någon som kommer behandla dig som en prinsessa. För det är du värd. Det är nästan alla värda. Snälla tänk på det. För din skull.

    SvaraRadera
  3. Vill mest säga att den där någon alla säger finns där ute, den där någon som ska tycka om en och bry sig mer än någon annan, den där någon är, förlåt, men inte värd ett skit om man inte känner något tillbaka.

    Och det här med ätstörningar är mest samhällets fel, samhällets sjuka ideal och sjuka press. Vem som helst kan falla i fällan. Och speciellt dom som redan har en trasig insida. Alla är vi samhällets byte.

    Lev en minut i taget, det gör jag.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Det verkar som att din längtan efter kärlek är lite av en fälla. Jag har gjort många sådana fällor åt mig själv. Om jag bara lär mig det där, om jag bara lyckas med det där, om jag bara får en tjej, om jag bara blir av med oskulden, om jag bara lär mig surfa, om jag bara... Det har vart olika mål vid olika tidpunkter; ofta har de uppnåts, men jag har inte känt mig nöjd för det. Om du bara hittar kärleken, om du bara går ner nog mycket, om du bara spikar den här tentan, om du bara... Du är inte perfekt, du kommer aldrig bli perfekt, du kommer inte hitta den perfekta killen, du kommer troligen aldrig bli uppskattad för dina betyg. Det jag ser när jag läser den här bloggen är en tjej med en viss smak i kläder och musik och en massa intressanta tankar och texter som söker sin väg, en tjej med ett liv och vänner. Det finns ingen ribba vi kan hoppa över som gör livet meningsfullt, men vi kan göra det vi vill av oss själva och leva det liv vi vill...

    Jag försöker inte döda ditt hopp om riktig kärlek. Den tror jag på för den har jag sett och nästan upplevt. Men inget kan göra dig hel, bara dina val avgör vem du är...

    Och jo, jag skriver det här lika mycket till mig själv som till dig... Det är inget jag är bra på... :)

    SvaraRadera
  5. Jag håller med ovanstående. Du förtjänar någon som bryr sig, på riktigt. Men jag vet hur extremt svårt det är att styra sina känslor mot en sådan människa, det går ju inte. Men man måste nog ändå ha det i bakhuvudet, vad man förtjänar, och behöver.

    Men det verkar du ju ha, eftersom du har insett att det inte var värt det. Jag hoppas den insikten tar dig långt! Kram

    SvaraRadera