onsdag 30 juni 2010

45.

Ganska ofta så får jag en klump i magen som vägrar försvinna. Ibland känns det som att den där klumpen ska äta upp mig inifrån och jag vet inte riktigt om jag orkar. Jag vet inte riktigt om det är värt det. Det skrämmer mig jättemycket. Livet alltså, att det känns så svårt att överleva.

Mest handlar den där klumpen i magen om att jag inte tycker om mig själv. Jag hatar att det ska vara så svårt att tycka om mig. Jag vet inte varför det blev så.

Ibland, som just precis nu, så får jag en klump i magen som inte gör ont alls. Liksom en påminnelse om hur fel jag kan ha. En påminnelse om att det faktiskt finns minuter och timmar och inte bara bråkdelar av sekunder då livet känns fint. Då livet inte är omöjligt.

måndag 28 juni 2010

44.

Jag träffade ju någon som är lite av den finaste i hela världen en vinternatt i februari. Han är fortfarande den finaste i hela världen. Jag tänker på honom ganska ofta. På hur mycket jag vill ha honom. Det känns som att jag alltid kommer att vilja ha honom. Han kommer alltid vara lite vackrare och lite smartare än alla andra jag träffar.

Ibland får jag för mig att han ville ha mig ett litet tag men jag tog för mycket tid på mig. Fast innerst inne så vet jag att han aldrig ville ha mig så som jag ville ha honom. Jag hatar att det var så.

Jag skulle välja honom framför alla andra. Det gör allt annat lite svårare. För jag träffade någon och han har jättesmå fräknar på näsan och keps på sidan och han är alldeles för pojkig för mig men han får mig att känna mig speciell och han får mig att skratta.

Och jag har tänkt lite. För det är sommar och solen går bara ner för att gå upp igen. För ingenting behöver egentligen betyda någonting men jag vet att jag tycker om att vara med honom för att egentligen är jag en ganska sorgsen människa men med honom känner jag mig inte så.

tisdag 22 juni 2010

43.

- Varför går du i gräset? frågar han när vi är på väg hem.

Jag svarar nog inte. Jag blickar mot honom men han tittar på mina skor i gräset.

Det är tidig söndag men det verkar som att den här staden aldrig sover.

Och jag vill aldrig vakna.


måndag 21 juni 2010

42.

Hans kompis hade frågat min kompis:
- Vad vill hon med honom, egentligen?

Sedan hade han sagt att ingen kan komma honom nära, och jag tänker bara att jag fortfarande vill det. Det kändes som att han också ville. Men det är för sent nu.

Ibland, ganska ofta, önskar jag att tiden kunde stå stilla.


fredag 18 juni 2010

41.

Det är ganska konstigt det där med rädslor. Nästan alla oroar sig ju för framtiden, däribland jag. Jag vill ju bli någon, bli någon viktig. Någon som spelar roll. Jag är fruktansvärt livrädd för att det jag gör inte ska spela någon roll, inte för någon.

Jag oroar mig för kärlek också. Jag har så himla svårt att bli kär. Ibland känns det som att jag aldrig någonsin kommer att bli kär. Jag har tänkt en del på det, att chansen att han jag faller för även faller för mig måste vara väldigt liten.

Jag undrar hur liten.

torsdag 17 juni 2010

39.

Jag tog med mig två böcker till stranden idag. "Är det någon där?" är skriven av Marian Keyes och ser ut såhär:
Det är en sån där bok som passar väldigt bra på sommaren. Det är en bok som liksom vänder blad av sig själv. Den är fruktansvärt sorglig, på ett himla fint sätt. Det är 550 sidor om ungefär det här:

Den andra boken är skriven av Gunnar Ardelius och heter "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket". Det borde nästan finnas en lag som säger att alla måste läsa den boken, så viktig är den. För man känner verkligen något när man läser och jag tror inte att det spelar någon roll om man har älskat så att hjärtat nästan ska spricka eller om man fortfarande undrar om man någonsin kommer att bli kär och hur det känns att älska och vara älskad.

onsdag 16 juni 2010

38.

Igår när jag cyklade från jobbet var det som att himlen öppnade sig, regnet bokstavligt talat vräkte ner. När jag kom hem kunde man nästan tro att det var av mig det regnade, så mycket droppade det från mina kläder. Idag slutade jag tidigt och det var strålande solsken. Jag åkte till havet för att vila mig från likblek till solkysst. Det kommer nog att dröja ett tag, tror jag. Då är det ju bra att sommaren bara har börjat.


tisdag 15 juni 2010

37.

Jag älskar min familj så att det gör ont, det handlar inte om det. Men ofta kan jag känna mig väldigt utanför. Jag vet att det är jobbigt att jag är svag och ibland är det som att de tycker så illa om den delen att de inte tycker om mig. För den där svaga delen av mig, den är ju en himla stor del av mig även om jag önskar att det inte vore så.

Jag tror att om man har svårt att tycka om sig själv så blir det ännu svårare om andra också har det. Det där att vara älskad är så himla viktigt, men kanske ännu viktigare är det att man känner sig älskad. Jag tror att det där att vara älskad och att känna sig älskad är två skilda saker. Man glömmer lätt bort att skillnaden spelar roll.

Kanske är det därför som jag kan må så himla dåligt av att vara nära människor som jag älskar. Det finns nog ingenting som gör så ont som att känna sig ensam bland de människor man bryr sig mest om.

36.

Vi satt på en båt på väg hem från en skärgårdsö som jag inte minns namnet på. Det hade börjat regna och vi stod under tak och väntade tills båten hade lagt till vid bryggan. Han höll en tidning över mig när det bildades en kö till båten men jag blev blöt i håret i alla fall.

Det var trångt och vi var trötta och jag var inte den enda på båten som var blöt i håret. Vi satt nära fönstret och jag trodde nästan att han hade somnat när han sa att jag skulle välja låt. Jag valde en gammal spellista och då spelades den här låten. Resten av veckan ville han inte lyssna på något annat.

Det var någonting han sa om att låten sammanfattade allting så bra som jag tyckte var så fint men nu minns jag inte vad det var. Jag undrar vad det betyder att jag glömmer. Kanske att vissa människor bara är tänkta för varandra en liten stund. Sedan väntar någonting annat.

Jag hoppas det.

måndag 14 juni 2010

35.

Svar till Anonym och andra fina:
Snart, alldeles väldigt snart, är jag tillbaka. Då lovar jag massor med uppdatering, boktips och allt annat ni önskar!

söndag 13 juni 2010

34.

I måndags skrev jag terminens sista tenta och firade med fina vänner hela kvällen.
I tisdags flyttade jag hem över sommaren. Jag blev ljushårig också.
I onsdags flög jag över nästan hela Sverige. Jag kramade min farmor och farfar som jag inte hade träffat på över fem månader. Ålderdom kan vara så grymt.
I torsdags tog min förebild och bästa vän studenten. Det var alldeles fantastiskt.
När torsdag blev till fredag satt jag fortfarande i en soffa mellan två fina pojkar. En hade jag inte träffat på två jättelånga år.
Igår regnade det och vi struntade i en inflyttningsfest och såg fyra filmer i rad istället.
Idag kramade jag farmor och farfar lite mer än alla de andra dagarna och sedan flög jag hem.

onsdag 9 juni 2010

33.

Imorgon är det exakt två år sedan jag tog studenten. Jag kan inte förstå att det redan har gått två år. Den där soliga torsdagen efter den där så otroligt regniga onsdagen var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Jag tog studenten med tårar i ögonen, världens största leende på läpparna och liksom svävandes av tusentals drömmar innanför huden. Det var drömmar som äntligen skulle bli till verklighet. Det kändes lite som att för första gången i mitt liv så kunde och skulle jag göra precis allt jag ville. Jag ville jättemycket och jättelångt.

Kanske nästan inte ens en av alla de där drömmarna blev till verklighet. Ungefär allt som jag gick och fasade inför innan studenten, det där om alla drömmar och att inte lyckas uppnå dem när man har chansen, det inträffade nog efter studenten. Fast samtidigt så hände allt det där andra, det som jag inte hade förställt mig, och allting blev himla bra till slut. Och jag tror att det om någonting är livet, att egentligen så blir ingenting som man har tänkt sig men det blir himla fint ändå.