88.

Ni vet det där när man står i provrummet med en tröja som inte sitter helt perfekt men man köper den ändå och tänker att man kan lämna tillbaka den om man ångrar sig. Sen kommer man hem och man provar den igen och man är fortfarande lika osäker men så glömmer man bort att lämna tillbaka den. Och till slut, när man har använt den ett par gånger, är den ganska fin ändå. Sitter kanske ganska bra trots allt.

Jag undrar om det handlar om att tröjan var fin redan från början, eller om man liksom omedvetet bestämmer sig för att den är fin för att man vet att den inte går att lämna tillbaka längre.

Och jag borde nog här varna er lite innan ni läser vidare. Ni får tycka att jag är galen när jag drar paralleller mellan tröjor och killar. Ni bör nog tycka att jag är galen.

Men jag tänker på det där när man träffar någon ganska vanlig och man fortsätter att höras, fortsätter att ligga nära i samma säng vissa nätter ändå. Fortsätter att vara ingenting fast tillsammans. Och hela tiden så letar man efter någon annan att dela något mer än en säng med.

Jag undrar vad, vem, det är man letar efter.

Ibland kan jag ligga bredvid han som är så vanlig och fundera över om det vi gör är rätt eller fel. Jag tror att jag innerst inne vet att det är fel. Lite som den där tröjan som egentligen aldrig borde ha blivit köpt men så blev den det och tiden gick ut och då får man använda den ändå.

Kanske är jag jättesjälvisk när jag fortsätter att träffa honom. Och kanske har det något att göra med att jag fyller tjugotvå om några, tre, månader och jag har aldrig varit kär. Kanske orkar jag inte vänta på någon som får mitt hjärta att dunka jättesnabbt längre. Orkar inte vänta på fjärilar som inte finns, som aldrig har funnits, i mig. Är så trött på att vänta på någon som aldrig kommer.