91.

Jag har nog alltid tänkt på kärlek som sådär himlastormande. Och det är kanske inte det bästa att längta efter om man är någon som jag.

Egentligen tror jag att kärlek, till väldigt stor del, består av en känsla av trygghet. Och det där att känna sig trygg hos någon; det skrämmer mig så himla mycket. För trygghet är ju bara en känsla som allting annat. En känsla som kan vara helt fel. En känsla som kan försvinna

när

som

helst.

Folk pratar om den där underbara känslan av fullständig tillit till varandra som man känner efter en ganska lång tid tillsammans, det är just det som jag är så himla rädd för. Den där skakiga och osäkra början när man vet nästan ingenting om varandra och absolut ingenting om den inblandades känslor eller ens egna, det är liksom den enda gången jag slipper vara fullkomligt livrädd.

Och det måste vara så himla jobbigt att ligga bredvid någon som mig. Någon som aldrig, aldrig, aldrig lär sig att lita på någon. Aldrig lär sig att lita på honom.

- men jag litar ju på dig

- GÖR INTE DET!

Åh, snälla lova att du aldrig gör det för jag sviker alltid, alltid, alltid. Och det har alltid varit mitt problem.

Bara därför har jag bestämt att allting ska vara annorlunda den här gången. Inga planer, inga löften. Och jag vet att han håller att på galen av min påtvingade spontanitet och mitt rädsla för allt som har med planering att göra men åh han biter ihop och säger så försiktigt jag vet att du inte tycker om att planera men jag vill ju bara veta att du kommer till mig snart. Och när jag inte svarar säger han vi behöver inte bestämma något, inte lova något men jag tycker om dig och jag har inte känt så förrut.