söndag 28 augusti 2011

176.

Om jag ska vara helt ärlig:

det känns som att jag kommer att gå under av det här att han vill inte ha mig. För två månader sedan låg han i min säng alldeles nära och nu vill han ingenting.

Och jag förstår ingenting. Jag hade kanske inte tillräckligt med tid för att bli riktigt kär men jag tyckte verkligen om honom. Så himla-himla-himla mycket. Som ingen annan någonsin.

Jag vet inte om jag vill dö. Det är vissa som frågar det nu. De säger att det är vad den här svälten (hatar det ordet!) leder till. Och jag är så himla rädd. Jag vill inte värdera mig själv på ett sånt här vidrigt sätt längre. Jag vill inte låta honom riva sönder mitt liv såhär.

Och jag förstår inte varför det känns som att den här längtan som bara gör ont aldrig tar slut.


onsdag 24 augusti 2011

175.

Jag vet inte varför, men det är som att ju längre tid jag låter det gå från att skriva här, desto svårare blir det att börja. Och åh, ni ska veta att jag vill börja för åh vad jag saknar att skriva och åh vad jag saknar er! (jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er för allt fint stöd ni ger mig )

Den här sommaren har varit väldigt svår. Jag har väl på något sätt blivit tvungen att möta allt det där som jag har skjutit ifrån mig så länge. För den där ledsamheten som har funnits i mig, den ska ju inte finnas där egentligen. Jag tror kanske att det kommer ta en ganska lång tid innan jag accepterar att jag är deprimerad. Samma sak med anorexin. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna formulera mig så, i sjukdomstermer, även om jag vet att det vore det bästa för mig att försöka se det så. För ofta skäms jag så fruktansvärt mycket över allt det här. Jag förstår liksom inte varför jag inte klarar av livet när alla andra gör det (och gör det så himla bra dessutom!).

På tisdag börjar jag skolan igen. Jag skulle varit i Hongkong då. Nu blir det inte så. Och jag är så rädd för allting. Jag är rädd för att inte klara av studierna, jag är rädd för att behöva förklara varför jag inte är i Hongkong och jag är rädd för hur det ska gå med maten. Jag är rädd för att han inte vill ha mig men jag vill fortfarande ha honom och det känns som att jag alltid kommer vilja det.

onsdag 10 augusti 2011

173.

Nu har jag varit i Frankrike några soliga dagar. Det där att vakna en gråmulen måndagmorgon och sätta sig på ett flygplan och blunda lite i ungefär två timmar för att landa alldeles bredvid turkost vatten är himla fint tycker jag. Och på tal om att blunda så läste jag Gunnar Ardelius "När du blundar tittar jag" kvällen innan jag åkte. Det såg ut ungefär såhär:


Precis som hans två andra böcker (en har jag skrivit om här) tycker jag himla mycket om denna. Det är 119 sidor om sånt här: