tisdag 29 mars 2011

142.

Jag ligger i hans soffa en sen fredag. Kanske har det hunnit bli lördag. Jag läser en bok som handlar om att tänka annorlunda för att nå sina mål. Jag vet inte ens vilka mål jag har i livet just nu så på sätt och vis är den där boken nog ganska onödig. Jag undrar om det är så med livet också, att man behöver fylla det med mål för att det ska få mening. Komma i rörelse liksom.

Till skillnad från mig är han väl medveten om sina mål. Det känns så om nästan allting. Men så är han också sex år äldre än mig. Ibland är jag rädd att han ska tycka att jag är omogen. Jag är nog egentligen mer tankspridd och osäker än omogen, om man kan göra den distinktionen.

Och jag hade egentligen satt en gräns vid tre år. Aldrig äldre än tre år. Men med honom spelar sånt ingen roll.

måndag 28 mars 2011

141.

En anledning till att jag inte har skrivit här den senaste tiden är att jag hade tänkt berätta om min dåliga relation till mat. Men jag har försökt skriva om det så många gånger nu och det går inte. Jag kan inte skriva om det och jag har bestämt mig för att inte försöka göra det längre. Men nu vet ni i alla fall.

Efter en intensiv period i skolan som har bidragit till att allting har blivit sämre har jag bestämt mig för att det ska bli bättre. Det känns ganska svårt.

Och mitt i allt det här träffar jag den finaste jag vet. Jag önskar att jag kunde vara lite mer den jag vill vara med honom. Önskar att jag kunde skratta lite mer. Mest önskar jag att jag kunde ge allt för den enda jag någonsin har velat ha. Men just nu känner jag mig så ihålig.

Jag vet inte om han vill ha mig. Jag vet nog bara att jag vill ligga nära honom nästan hela-hela tiden. Jag tror inte han riktigt förstår hur mycket det känns i mig. Jag är ganska dålig på att visa sånt. Ganska dålig på att våga överhuvudtaget. Jag tror att jag vågar med honom för att allting är för bra för att vara sant och jag vet att det har ett slut.

söndag 20 mars 2011

139.

Jag vet att jag är fruktansvärt dålig på att uppdatera. Det finns en anledning till det. Jag tror att jag måste försöka samla ihop mig själv lite innan jag kan skriva om det.

Men åh ni är så fina hela tiden. Jag är så himla tacksam för att ni stannar kvar här, att ni väntar på mig. Jag kan inte sätta ord på vad det betyder för mig.

En väldigt fin person lämnade en väldigt fin kommentar för några dagar sedan. En sån där som verkligen hittar rakt in, som stannar kvar där innanför revbenen. Och stannar kvar, det gör era ord ofta.

"jag känner ju inte dig, men varje gång jag hör låten lost (som är väldans fin) med anouk, så tänker jag på dig! förstå vad konstigt ändå, men så är det. om du har tid och lust borde du lyssna på den, lost gjord av anouk alltså."


söndag 13 mars 2011

138.

J, jag vill att du ska komma hit ikväll. Jag undrar om du vill det.

För snälla-snälla-snälla kan du inte komma hit. Krypa nära, lägga din hand över min och andas i mitt hår. Sånt du brukar göra ibland. Jag vet inte varför du gör det. Jag tycker så mycket om att vakna mitt i natten och känna dina andetag mot min nacke. Jag vet inte så mycket. Just nu känner jag mig ganska vilsen i livet. Men jag tror att jag tycker om dig en del.


onsdag 9 mars 2011

137.

Jag vet inte vad jag ska skriva. För livet, det känns liksom ganska tungt för mig just nu.

Samtidigt känns det så typiskt att den där längtan som jag har gått och burit på i nästan ett helt år, att jag har gått och längtat efter den finaste killen i hela världen och nu verkar det lite som att han kanske vill ha mig (det är så overkligt och så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen). Och det borde göra mig så lycklig men just nu känner jag mig mest alldeles trasig och jag är så rädd för att gå sönder helt och hållet.

Ni vet de som går in i väggen och så. Måste pausa livet. Det här är nog den enda gången i mitt liv som jag verkligen inte vill pausa. Vill bara ligga nära honom men det går inte för hela jag gör så ont just nu. Och jag tror att jag väntar på att det ska vända snart, fast jag är inte säker på om han är kvar då.

måndag 7 mars 2011

136.

Även om jag har kysst en del pojkar som varit fina, även om jag har delat säng med några (inte så himla många, jag är oftast ganska försiktig när det kommer till att dela säng med någon) som har behandlat mig väl med mjuka händer och goda avsikter, och fastän de gjorde allting rätt och allt var fint så har jag nog alltid innerst inne undrat om det inte borde kännas mer än så.

Men när jag ligger nära honom så vill jag inget mer. Och jag tror kanske att det är meningen att det ska kännas så. För vissa av oss tar det lite längre tid att hitta dit. Lite längre tid att hitta honom.

söndag 6 mars 2011

135.

Är det inte himla konstigt hur en bio kan kännas så mycket läskigare än att dyka upp i hans lägenhet mitt i natten?

lördag 5 mars 2011

134.

Den där känslan när han hör av sig. Den där känslan av att han kanske ändå trots allt vill ha mig. Jag undrar på vilket sätt han vill ha mig. Vad han vill ha mig till. Jag borde veta det nu. Kanske vet jag men vill inte inse. För jag vill ha honom så himla mycket att det känns som att det inte spelar någon roll.

Och då har man kanske tappat mycket självrespekt längs vägen. Jag vet att det säkert är fel att göra såhär men just nu känner jag mig så himla vilsen i livet att en omväg till inte borde kunna göra så stor skillnad.

Och det känns som att jag behöver honom.

onsdag 2 mars 2011

tisdag 1 mars 2011

132.

Kliver in i hissen och möter mitt ansikte i spegeln och ler det finaste jag kan. Jag försöker få det att se äkta ut, försöker skratta med ögonen (översättning: vet-inte-alls-vad-jag-håller-på-med). För det var någon som sa att man skulle bli lite glad av att le, hur det än känns innanför.

Jag bor på sjunde våningen så jag hinner försöka. En hiss är verkligen optimalt för påklistrade leenden, för det går liksom inte att fly hur mycket man än skulle vilja. Så jag bara står där och väntar och ler-ler-ler hela vägen upp till sjunde våningen.

Det har varit ett slags sido-projekt under några veckor. Och varje gång jag står där kan jag liksom inte komma ifrån känslan att vem det nu än var som sa det där så kan han eller hon aldrig varit riktigt olycklig.