måndag 31 augusti 2015

320.

Det var någon som skrev här att vi borde göra slut. Och nu har vi gjort det. Det går inte riktigt att säga vems beslut det var. Men det var han som lämnade mig.

Han lämnade mig med inget annat alternativ än att göra slut. Så igår sa jag det, det som jag tänkt på så himla länge. Men egentligen var det han som gjorde slut på oss, när han packade sin ryggsäck och lämnade vår gemensamma lägenheten utan något svar på när han skulle komma tillbaka för över tre månader sedan. På något sätt visste jag det nog redan då, ville bara inte acceptera. Så jag lät hans kläder hänga kvar i garderoben och hans tandborste stå kvar i badrummet. De där små falska förhoppningarna om att han skulle vara tillbaka snart.

Jag tyckte ju så mycket om honom, därför väntade jag. Accepterade att han behövde göra något annat. Miljöombyte. Ignorerade liksom det faktum att han faktiskt valde att lämna mig när jag äntligen byggt upp ett liv i det här landet som var hans. Ville så gärna att han skulle komma tillbaka. Att han skulle välja mig. Leva sitt liv med mig. Men innerst inne visste jag nog alltid att det vi hade inte var bra nog för honom. En så himla vilsen människa. Han hade inte hittat rätt hos mig, även fast jag önskade att det skulle vara så.


Nästan tre år tillsammans, nu är det plötsligt slut, och det känns så himla sorgligt och ledsamt. Fastän jag på något sätt har haft dessa tre månader på mig att långsamt vänja mig med ett liv utan honom blev det inte på riktigt förrän igår. När jag sa dom där orden till honom. Och han var så kall. Jag undrar om han någonsin älskade mig.


Känner mig så obeskrivligt ensam. Så himla, himla skör. Klarar inte av att berätta för någon utanför min familj och mina närmaste vänner för när jag ska försöka forma orden så går jag sönder. Och det passar sig liksom inte när det är människor man inte känt så länge. Så himla trasig just nu, men en dag ska jag bli hel igen.