tisdag 26 mars 2013

282. Om att må jättedåligt

Mitt liv. Jag har försökt skriva om det här så himla många gånger. Vet inte riktigt hur jag ska förklara. Ibland är jag rädd att när jag väl publicerar så ska det inte kännas lika bra längre. För jag mår så bra just nu. Jag trodde aldrig att livet kunde kännas såhär, och åh om jag bara hade vetat det lite tidigare så hade jag inte slösat bort så många år på att vara så himla ledsen. 

För jag mådde så himla dåligt så himla länge. I min journal har en psykolog skrivit "har varit nedstämd och deprimerad sedan fjorton års ålder". Idag är jag 24 och jag mår så himla bra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta till den här tryggheten som jag känner inom mig nu. Aldrig någonsin. 

När jag tänker tillbaka på hur länge jag har mått dåligt blir jag oftast så himla ledsen. Därför försöker jag att inte tänka på det så mycket. Samtidigt känns det här så himla viktigt för mig. Jag vill inte att någon annan ska gå runt och må så himla dåligt som jag gjorde så himla länge när det faktiskt kan kännas bättre. 

När jag väl gav upp och sökte hjälp frågade pappa mig varför jag aldrig hade berättat för någon att jag mådde dåligt. Och jag hade inget bra svar på den frågan. Jag har liksom alltid känt att det är ingenting som man pratar om. Och det är så lätt att tro att man är precis som alla när man inte vet om någonting annat. Jag gick ju in i tonåren med den där ledsamheten i mig, så när alla pratade om att det var jobbigt att vara tonåring så fattade jag inte att det jag gick igenom inte var normalt. Jag tänker på alla gånger jag satt på mitt rum och bara grät och grät och grät. Om jag bara inte hade vårdat den där ledsamheten som min viktigaste hemlighet i hela världen. Om jag bara hade berättat för någon. 

Och det är väl mest det som jag vill säga till er. För snälla, om ni mår dåligt så berätta för någon. Gå inte runt och bär på det helt ensamma. Det kan faktiskt bli så himla mycket bättre, livet. Jag lovar. 


torsdag 21 mars 2013

onsdag 20 mars 2013

280.

Idag har jag fått veta att jag har cellförändringar och kommer att kallas till nytt cellprov. Och idag ringde han mig efter tentan och sa att han åker till Portugal imorgon för att surfa i två veckor. Kanske borde jag bara vara glad för att han gör det han vill göra men jag kan inte låta bli att känna att det där att vara tillsammans, det betyder ingenting om man faktiskt inte är tillsammans. Det har blivit alldeles för lite sånt den senaste tiden. 

Jag vet inte varför men när vi inte ses så börjar jag tveka. Varje gång han är nära så är allting så fint och bra och rätt men jag vill att det ska vara mer. Jag vill ha mer av oss. Annars får det nog vara.


tisdag 12 mars 2013

279.

Jag tycker om honom för att: fastän vi inte har setts på hela veckan och jag har klagat på att vi måste göra någonting annat än att bara plugga tillsammans, fastän det är lördag kväll och vi skulle se på film och mysa och låtsas som att det inte är söndag imorgon, ändå får jag sova med huvudet i hans knä medan han ser klart filmen för jag är så himla trött. Och fast klockan bara är elva och han inte alls är trött så kryper han ner bredvid mig i sängen och vi ligger nära-nära hela natten.


fredag 8 mars 2013

Utkast 3

Jag längtar så mycket till den dagen då ni får läsa allt.

"Det var som att ingenting spelade någon roll längre. Som att det var vinter och vår och sommar och höst och natt och dag på samma gång från och med den dagen han lämnade mig.

Efter några veckor, kanske tre eller fyra eller fem, sa de att det var dags att gå vidare. Och jag gick så himla mycket efter att Johan hade lämnat mig. Gick och gick och gick och åt ingenting. Sedan en dag sa en läkare att jag hade anorexia. Hon sa att grav undervikt är livsfarligt, och jag tänkte att det spelar ingen roll, för jag är ju ändå död."

fredag 1 mars 2013

278.

Vi står i mitt badrum och borstar tänderna, det är fredag morgon och klockan är snart åtta när han tittar på mig och frågar "men vad är vi?". Hur menar du frågar jag och han säger att vi har ju aldrig sagt det sådär rakt ut. 

- Är vi ihop, frågar han med tandkräm i munnen.
- Jag tycker att vi är det, svarar jag.

Och så är vi det. Allting är precis som innan, men ändå, nu är det vi två på riktigt-riktigt.