söndag 23 september 2012

246.

När den här himla boken blir klar. Om den någonsin blir på riktigt, om det kommer finnas någon som vill läsa den, då kommer du Johan att finnas i den. Jag undrar vad du skulle tycka om det. Jag undrar om du skulle bry dig någonting alls. Jag undrar hur stor betydelse det har för mig. Jag undrar om en liten del av mig fortfarande skriver den till dig. Jag hoppas inte. 

Jag vill glömma nu. Jag vill kyssa någon annan som också känns på riktigt. Jag vill känna det jag kände den där februarimorgonen för snart tre år sedan med dig. Det kändes lite som att det skulle vara du och ingen-ingen-ingen annan någonsin efter den morgonen. Fast jag vet ju att det var fel, och att han finns där ute någonstans. Jag hoppas att han är snäll med mig. Det känns inte som att jag kommer att våga annars. Oftast känns det som att jag aldrig kommer att våga ändå. Du förstörde så himla mycket Johan, om du bara kunde fatta det. Förstår inte hur du kan vara så iskall. Fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna någon som dig. Jag ångrar allt med oss, men jag önskar att det inte skulle behöva kännas så.

fredag 21 september 2012

245.

Idag vill jag bara säga hej till alla fina läsare som stannar kvar fast uppdateringen har varit helt värdelös i flera månader. Ni vet att jag tycker att ni är världens finaste!

Ett extra hej och välkomna till alla nya läsare som har hittat hit de senaste dagarna (och tack till fina Felicia som tipsade om min blogg). Jag hoppas att ni kommer att vilja stanna kvar här. Om ni undrar över någonting eller bara vill säga hej eller vad-som-helst så får ni väldigt gärna kommentera här. 

Tusen kramar och tack för att ni läser!

onsdag 19 september 2012

244.

Helt ärligt: den senaste veckan har varit jättesvår. Jag vet att det bara är jag själv, ingen-ingen annan, som har målat upp den där bilden av mig som normalviktig och fri från ätstörningen nu. Kanske är det för att jag så himla gärna vill, jag längtar så himla mycket, tills det här himla helvetet är över.

Ja, jag är normalviktig nu. Ja, jag äter som jag ska varje dag. Men ja, jag skäms fortfarande helt fruktansvärt över mig själv och min kropp nästan varje sekund.

Den här veckan med alldeles för mycket ångest har jag insett att jag orkar inte och jag kan inte, men jag måste hålla ut ändå. Jag måste rida ut stormen. Jag kan inte låta någon annan vinna. Varken sjukdomen eller Johan.

Han satt framför mig med henne i veckan förresten, Johan alltså, i kafeterian. Han satt en meter ifrån mig, gav mig det kyligaste hej-et någonsin och sen skrattade de i femton evighetslånga minuter. Jag satt ensam med min kaffe och jag ville bara dö ifrån allt. Hon var söt. Hon var inte lik mig alls, med mörkt hår och andra ansiktsdrag. Jag ville bara springa därifrån, men det kändes inte som att benen skulle kunna bära mig så jag satt kvar till de hade gått istället. Och han gick utan att ens ge mig en blick. Alla nätter under samma täcke, jag fattar inte hur man kan vara så iskall.

När de hade gått cyklade jag hem fast jag egentligen skulle plugga två timmar till. Jag grät på vägen hem, hulkade av gråt i fyra kilometer nedförsbacke. Det var tredje gången jag grät sedan jag höjde min dos antidepressiva i november förra året.

tisdag 11 september 2012

243.

Jag bad skicka era finaste kärlekshistorier här, och gud så fint det har varit att få läsa (fortsätt gärna att skicka in). Några av er skrev lite såhär:

Lina"Samtidigt som jag hade paus med min dåvarande pojkvän, precis innan det tog slut, så träffade jag en kille som bara var lite längre än mig själv, hade mustasch och en helt fantastisk röst med tillhörande helsingborgsdialekt. Jag föll nog lite för honom."

"Jag tog tag i honom och vi hånglade som om världen skulle gå under dagen efter."

Andrea:"Han är två år äldre än mig och när jag gick första året på gymnasiet så vikarierade han i min mattekurs. Flera gånger faktiskt. Jag skakade de gånger jag bad om hjälp. Jag log som en fåne den gången han sa kanon och vi höll i samma papper och han tittade in i mina ögon och han läste mitt namn överst på första sidan." 

Lisa"Min räddning blev hans bruna ögon, och hans varma kropp mot min, varje natt i snart två år. Jag älskar honom så mycket att det faktiskt gör ont."

Hon avslutar med att skriva "Jag har det bra nu. Två år senare. Tänker knappt på min ben längre." och jag blir så himla-himla glad när jag läser det. 

S: "när han är ledsen kryper han in i min famn och säger att jag är den enda som får honom att må bättre,
att han känner sig trygg hos mig, och berättar hur mycket han älskar mig. 
Han är killen som gjorde en spellista till sig själv när jag skulle ut och resa, med bara låtar som påminde om mig, 
för att han skulle kunna lyssna på när han saknade mig. Det var hans mest spelade spellista.
När jag träffade hans kompisar första gången sa han till dom "Här är min flickvän!" och de berättade
sedan att han inte kunnat prata om något annat än mig i flera veckor.
Han gör mig så himla lycklig. Han är det bästa jag vet."


Emma: "I love everything you do for me, I love how you hold my hand, how you kiss my forehead, how you comfort me when Im scared, how you make me smile when I’m crying. I love how you love me, because it’s the most beautiful thing I ever seen.

I love you, with every heartbeat.

Your Emma"



söndag 9 september 2012

242.

Idag när han stod alldeles bredvid mig så insåg jag att jag inte saknar honom längre. Jag saknar det vi hade och det är en jättestor skillnad. Jag saknar alla de där känslorna som fanns i mig när jag var med honom. Jag saknar alla stunder vi hade tillsammans, alla nätter, men det finns ingenting kvar av det längre. 

Jag hatar att han förstörde allt det där som vi hade. Jag hatar att han inte fattade att det var någonting bra. Och jag hatar att han låtsas som att allting är som vanligt nu, fast ingenting någonsin kommer att bli det igen.