onsdag 24 juli 2013

291.

Jag har aldrig haft ett långdistansförhållande. Jag vet inte hur man gör för att få det att fungera. Jag vet inte hur länge du orkar vänta på mig. Vet inte hur länge jag vill kämpa för oss.

Jag vet bara att nu vill jag kämpa. Nu orkar jag vänta. Jag orkar längta. Jag orkar sakna. För nu vill jag inte leva utan dig. Inte ens om det måste vara på massa mils avstånd. Då får det vara så ett litet tag. Och kanske kommer vi att kunna se tillbaka på den här tiden om en massa år och tänka att det var värt det. Att det var en tid som gjorde oss starkare. Kanske inte.

Ibland tänker jag att avstånd bara bidrar till en sak och det är att sudda ut och förstöra. Avstånd gör att jag glömmer bort. Jag glömmer hur det känns att vara nära dig. Jag glömmer hur det känns att kyssa dig, hur tryggt det är att somna och vakna med dig. Glömmer bort den där känslan i kroppen när jag är med dig, den som påminner mig om att det är så där det ska kännas när man släpper in någon sådär nära inpå. Den där känslan som får mig att inse hur illa han innan dig behandlade mig.

Vi skapar inga minnen just nu, du och jag. Vi kan bara prata om det som har varit och fantisera om det som kommer. Jag är rädd för att det ska förstöra oss. Göra det där som vi har byggt upp mera ömtåligt.

Egentligen vet jag ingenting alls. Bara att hur mycket jag än skulle vilja dela säng och täcke och kyssar med dig så kan det inte vara så just nu. Men snart kanske.