torsdag 22 december 2011

199.

2011 blev det svåraste året i mitt liv. Det var året jag blev kär (och åh, oftast var det så fint att jag var tvungen att nypa mig själv i armen flera gånger när jag såg världens finaste kille ligga i min säng, det var sådär tusen-miljoner gånger bättre än på film).

2011 var också året jag blev antagen till ett universitet i Hongkong. Det kändes som att det skulle bli lite av mitt största och viktigaste äventyr, men så blev det något helt annat.

Jag vet inte om det berodde på att jag ville så himla mycket den här våren, ville prestera mest och bäst i skolan och samtidigt bli sedd och omtyckt av min första riktiga kärlek, för jag slutade att äta. I augusti (när jag egentligen skulle rest till Hongkong) satt jag i väntrummet på en äs-mottagning, tittade på de andra tjejerna med smala ben och tänkte att jag hade kommit fel. För jag var alldeles för stor. En del av mig ville bli ännu mindre, bara för att visa att jag kunde. Fast det var ju alldeles tillräckligt allvarligt, allting var för litet även om det inte kändes så för mig, och jag gick därifrån den tisdagen med diagnosen anorexia nevrosa.

Så jag åkte inte till Hongkong. Det var kanske mitt livs första, och framför allt mitt största, nederlag. Och sedan har de liksom bara hopat sig, nederlagen alltså.

Det här året har varit fruktansvärt. Fastän jag har kommit så himla-himla långt så är det ändå himla långt kvar. Men egentligen spelar det inte så stor roll längre. För jag tror faktiskt att jag lär mig lite hela tiden, hur jag ska övervinna det här. Om 2011 handlade om att överleva hoppas jag att 2012 ska handla om att leva.

ps. imorgon reser jag iväg och därför kommer det nog vara tyst här i ungefär tre veckor. snälla ni glöm inte att ni är världens finaste och jag älskar att ni gör detta till ett sånt fint ställe att skriva på. tusen kramar!

måndag 19 december 2011

198.

Ibland (nästan alltid) känns det som att allting skulle bli lite lättare om jag bara fick bli smal igen.

onsdag 14 december 2011

197.

Det blåser storm utanför fönstret. En av fördelarna med att ta uppehåll från skolan är att man inte behöver gå ut i blåsten om man inte har lust. Samtidigt är det väl inte precis vindstilla här inne heller. Jag tänker på den här ständiga orkanen innuti mig, den som aldrig slutar. Jag orkar inte mata den här ångesten längre. Vill bara sluta äta nu. Men det går inte. Får inte.

Jag har gått upp sju kilo på fyra månader och det känns alldeles fruktansvärt. Det får mig att vilja dö ännu mer.

Förra lördagen låg jag bredvid någon som sa att jag skulle vara himla fin med fem kilo mer på kroppen. Han sa att alla killar skulle tycka det. Jag försökte få honom att förstå det inte handlar om det.

- Det handlar alltid om det, sa han sen. Till slut undrade jag om han hade rätt.

Och jag är så himla trött på att allting alltid ska handla om honom, Johan, min första riktiga kärlek som bara försvann. När mitt liv blev jättejobbigt så ville han inte vara med längre. Jag förstår inte riktigt hur man kan få välja så. Jag verkar ju inte kunna välja bort honom hur mycket jag än vill. Han finns liksom ändå kvar.

tisdag 6 december 2011

196.

Jag träffade en kille ett tag.
Han var en sån som skjutsade på cykeln i alla uppförsbackar utan att bli det minsta andfådd.
En sån som följde med på alla galna efterfester
som satt bredvid mig på trottoarkanter
när hela världen snurrade.
Han var en sån som verkligen brydde sig om mig,
på riktigt.

En natt låg vi i hans säng och pratade om tystnaden.
Om att jag gillar den.
Han berättade om en sjö hos hans pappa.
Om att han ville att jag skulle följa med dit.
Vi skulle ro ut på sjön och lyssna
på tystnaden.
Fastän jag inte tycker om sjöar
så lät det fint.
Han var fin.
Han tyckte att jag var fin.

Men det blev aldrig
jag och han i en roddbåt på en sjö.
Det visste jag nog redan när vi låg i hans säng den natten.
För jag tröttnar.
Han tyckte om mig, på riktigt.
Det var varken
livsfarligt eller spännande.
Bara fint och tryggt.
Då ledsnar jag.
Vet inte
varför.
Det är nog den där himla känslan
av att jag alltid
alltid
vill ha mer.


Så kändes det aldrig med Johan.
Med Johan ville jag ha mer
men det var av honom.


197.

Jag tror att min granne är sjuk. Jag ser honom inte ofta, varken han eller hans flickvän. För några veckor sedan möttes vi i hissen. Han stödde sig på en sån där gammal träkäpp. Det kändes sorgligt och helt fel. Igår såg jag honom lämna lägenheten med en rullator. Jag undrar hur gammal han är. Över tjugosex och under trettiotvå, om jag skulle gissa.

Det är så himla orättvist, livet. Tänk att på andra sidan väggen kämpar kanske någon mot döden just nu. Och här kämpar jag med livet (varför ska det vara så himla svårt?). Det får mig att hata mig ännu mer. För jag är så otacksam för allt just nu. Tänker bara på alla dessa kilon på min kropp och hur mycket jag hatar att gå upp i vikt. Hatar det så mycket att jag helst inte vill vara med längre. Orkar inte känna mig såhär fel (fet) resten av livet. Vill orka bry mig om viktiga saker. Om att sätta värde på livet till exempel.

Imorgon ska jag ringa en ny kbt-terapeut.

måndag 5 december 2011

195.

Exakt, precis så.


måndag 28 november 2011

194.

Jag kommer aldrig att bli kär. Kommer aldrig våga. Det var mitt största problem, och min största rädsla, innan jag träffade Johan.

För sen träffade jag Johan och fast jag inte vågade falla så föll jag (och så hårt). Första natten i samma säng under samma täcke sa jag att jag är en sån som inte faller. Att han måste lova att inte känna. Att det blir så jobbigt då. Att känslor kväver mig. Egentligen var jag nog redan då bara så himla rädd för att tycka om och bli ensam kvar.

Ett och ett halvt år senare lämnade han mig med tusenmiljoner känslor och ett krossat hjärta. På sätt och vis gjorde han precis allt som han hade lovat, och ändå känner jag mig så lurad.

torsdag 24 november 2011

192.

De senaste veckorna har jag:
- Träffat världens snällaste läkare som berättade att hälften av alla kvinnor drabbas av en depression någon gång i livet. Min har nog varit ganska lång och då behöver man ibland lite extra mycket hjälp. Efter mycket tvekande fram och tillbaka har jag dubblerat dosen antidepressiva.
- Tappat en massa hår och bestämt att det får vara slut på detta helvete nu.
- Gått upp i vikt. Jag hatar det så mycket att det känns som hela jag ska gå sönder. Känns som att jag hatar mig själv ännu mer nu. Hatar att hela mitt liv kretsar kring storleken på mina lår. Hatar att jag vill dö bara för att jag känner mig så himla tjock.
- Slutat drömma mardrömmar varje natt (men legat vaken tillsammans med världens jobbigaste ångest istället)
- Bestämt mig för att kursen jag läser just nu blir den sista på ett tag. Nästa torsdag tar jag paus från mina studier. Det känns ungefär som världens största misslyckande, men det känns lite som att jag börjar vänja mig vid sånt nu.

Trodde aldrig jag skulle bli såhär. 22 år och helt trasig.

söndag 13 november 2011

191.

I helgen har jag mest bara ätit och ätit och ätit och jag svär nästan aldrig men FY FAN för ätstörningar. Om jag bara visste innan hur vidrigt det är hade jag aldrig hamnat här. Jag får hellre hjärtat krossat tusen gånger av han som jag tycker är den finaste i hela världen än lever med det här.

Och jag tror att jag har fattat det nu, att jag aldrig kommer att känna mig smalare än innan jag blev sjuk. Jag har aldrig känt mig så tjock som jag gör nu, och ändå ska jag bara bli större. Jag vill att livet ska handla om något mer än det här. Så känns det inte nu.


tisdag 8 november 2011

190.


"When you stop striving for perfection you might as well be dead."

Jag hatar-hatar-hatar att jag är så äckligt självcentrerad och får allting att handla om mig. Som att han ändrar sin beskrivning på facebook. Det borde ju betyda ingenting. Ungefär som att han inte borde betyda någonting. Fast han betyder nog nästan allting fortfarande. Åh, jag vill bara att det ska sluta snart, sluta göra sådär himla ont hela tiden.

För jag förstår inte, jag förstår verkligen-verkligen inte, hur han kunde göra mig så illa. Den här våren försökte jag nog på något sätt liksom få honom att tycka om mig genom att pressa mig själv lite mer och lite längre än tidigare. Jag skrev fullt på varenda tenta, var på alla spinningpass, somnade sist och vaknade först. Ville inte missa någonting. Ville vara lite mer än alla andra, fast ändå minst liksom. Det var nog därför jag slutade att äta.

Och det var nog därför vi slutade ses.

För jag kommer aldrig bli så. Jag har redan försökt allt jag kan. Det finns ingenting kvar i mig längre som orkar försöka. Men ändå stannar den där himla längtan kvar och jag förstår inte varför.

fredag 28 oktober 2011

189.

Kan inte riktigt fatta. Om precis en vecka flyger jag till Oslo och träffar Coldplay.


måndag 24 oktober 2011

188.

Tillsammans med ett matschema och ett papper med måttangivelser över i princip alla vanligare livsmedel sitter den här bilden på mitt kylskåp. Den togs i januari i år. Det känns så himla-himla-himla länge sedan. De där benen orkade springa en mil. Nu orkar de nästan ingenting alls. Därför måste jag bestämma mig för att vända detta nu.

187.

jag saknar dig
hela-hela-hela tiden
jag är så himla rädd för att alltid känna såhär

söndag 16 oktober 2011

186.


Jag vet inte om det är jättefel att göra såhär. Jag lovar att det är den enda bilden.

Jag vet inte när, men en dag fick jag för mig att mina ben var stora. Jag gick runt och tänkte så ganska länge. Det var mest en sån där jättedum grej, en onödig tanke som blev kvar. Sedan, en vår, var jag så himla stressad och ledsen så jag slutade att äta. Slutade springa ifrån ångesten och började svälta istället.

Det jag vill säga med detta är egentligen bara det att trots alla kilon ner, har inga av de där tankarna försvunnit. Mina ben är alltid stora. Kommer alltid att vara stora i mina ögon. Man tappar så mycket mer än fett och muskler av att svälta sig. Man tappar hår, tappar den där sista lusten för livet, tappar vänner och sin livs första kärlek. Mest av allt tappar man bort sig själv.

tisdag 11 oktober 2011

185.

Idag var jag på mitt första KBT-samtal.

Näsdukarna tog slut, fast tårar och snor bara fortsatte att rinna.

Jag vill aldrig mer gå dit igen.

torsdag 6 oktober 2011

184.

Jag kan inte släppa att den sista natten tillsammans var den första natten jag berättade att det hade blivit lite svårt med maten. Att det var lite svårare än jag trodde att bara helt plötsligt börja äta igen.

Sen låg han nära hela natten. Han åt keso och blåbär till frukost, jag åt nog ingenting. Sen sa vi hejdå-vi-ses fast vi sågs aldrig efter det.

Och det gör liksom ont att jag inte betydde mer än så.


onsdag 28 september 2011

183.

Jag tror att jag måste försöka se det som att jag lärde känna någon annan. Och han finns liksom inte i honom längre.

Det spelar väl egentligen ingen roll om det var jag som så himla gärna ville se något i honom som aldrig fanns, om jag lärde känna någon som han aldrig var, eller om han bara blev någon helt annan den här sommaren.

För han som jag föll för, han som jag låg nära i samma säng under samma täcke, han finns inte längre.

torsdag 22 september 2011

182.

Snälla, snälla låt det bli såhär snart:


måndag 19 september 2011

181.

Förra veckan var första gången (sen jag sökte hjälp och började väga mig varje vecka) som vågen visade upp. Ett helt kilo upp. Det kändes ungefär tio miljoner gånger jobbigare än jag vill erkänna. För innerst inne vill jag inte upp, det har jag förstått nu. Men en stor del av mig vill må bra. Och det är en sån där ekvation som inte går ihop tydligen. Inte ens han som inte vill ha mig längre, som alltid hade papper med konstiga formler på köksbordet, inte ens han skulle kunna lösa den ekvationen.

Fast han skulle ju kunna lösa så mycket annat. Det där hålet som han lämnade i mig till exempel. Jag hatar att jag låter honom få mig att må så himla dåligt. Trodde aldrig att det kunde göra såhär ont att tycka om någon som tycker ingenting tillbaka.

söndag 11 september 2011

180.

Jag hatar att han glömmer.

Jag kommer aldrig att glömma. Går bara runt och minns. Han liksom finns i mig hela-hela-hela tiden.

torsdag 8 september 2011

179.

Jag vet att det inte är ditt fel att jag inte sover om nätterna. Jag vet att det inte var du som gjorde att jag slutade äta. Men när jag tappade bort mig själv den här våren så låg du bredvid mig vissa nätter. Jag tyckte så mycket om det. Jag tycker så mycket om dig och jag förstår inte hur jag ska få det att sluta.

Jag tycker inte om att inte förstå. Det är så mycket som jag inte förstår med världen och livet och kärlek och sånt. Vi brukade prata om det (fast nästan aldrig om kärlek). Det var mest jag som pratade. Och vet du, innerst inne trodde jag verkligen att du brydde dig om mig. Jag förstår inte riktigt hur man kan ligga nära någon, hur man kan röra vid någon som du rörde vid mig om och om och om igen, och sedan bara försvinna. Jag vill inte tycka om någon som gör så men det verkar inte som att jag kan bestämma det.

måndag 5 september 2011

178.

Nu har jag börjat skolan igen. Det känns både roligt och väldigt ångestfyllt på samma gång. Kanske allra mest för allt det här med maten. Jag fick ett ultimatum av min behandlare förra veckan, om att jag måste visa resultat på vågen om jag ska få gå kvar där. Och jag ville bara springa där ifrån direkt när hon sa så. Hon har varit så tröstande och förstående men nu känns det inte så längre.

Jag är så himla rädd för att börja äta igen. Det låter så fånigt och jag trodde aldrig att jag skulle fastna i någonting sånt här. Trodde jag kunde fatta att livet handlar om någonting mer än så.

Jag hörde av mig till J förra veckan, för åh jag saknar honom så att det känns som att hela jag kommer att gå sönder vilken sekund som helst. Han har inte hört av sig tillbaka. Och jag vet ju att det där lilla som jag på något sätt trodde så himla mycket på att vi var; det är över nu men ändå kan jag liksom inte förstå. Jag bara önskar att jag kunde sluta tycka så mycket om honom och tycka lite mer om mig själv istället.

177.

Just nu vill jag bara-bara-bara lyssna på henne:

Moa%20Lignell%20-%20When%20I%20held%20ya

söndag 28 augusti 2011

176.

Om jag ska vara helt ärlig:

det känns som att jag kommer att gå under av det här att han vill inte ha mig. För två månader sedan låg han i min säng alldeles nära och nu vill han ingenting.

Och jag förstår ingenting. Jag hade kanske inte tillräckligt med tid för att bli riktigt kär men jag tyckte verkligen om honom. Så himla-himla-himla mycket. Som ingen annan någonsin.

Jag vet inte om jag vill dö. Det är vissa som frågar det nu. De säger att det är vad den här svälten (hatar det ordet!) leder till. Och jag är så himla rädd. Jag vill inte värdera mig själv på ett sånt här vidrigt sätt längre. Jag vill inte låta honom riva sönder mitt liv såhär.

Och jag förstår inte varför det känns som att den här längtan som bara gör ont aldrig tar slut.


onsdag 24 augusti 2011

175.

Jag vet inte varför, men det är som att ju längre tid jag låter det gå från att skriva här, desto svårare blir det att börja. Och åh, ni ska veta att jag vill börja för åh vad jag saknar att skriva och åh vad jag saknar er! (jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka er för allt fint stöd ni ger mig )

Den här sommaren har varit väldigt svår. Jag har väl på något sätt blivit tvungen att möta allt det där som jag har skjutit ifrån mig så länge. För den där ledsamheten som har funnits i mig, den ska ju inte finnas där egentligen. Jag tror kanske att det kommer ta en ganska lång tid innan jag accepterar att jag är deprimerad. Samma sak med anorexin. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna formulera mig så, i sjukdomstermer, även om jag vet att det vore det bästa för mig att försöka se det så. För ofta skäms jag så fruktansvärt mycket över allt det här. Jag förstår liksom inte varför jag inte klarar av livet när alla andra gör det (och gör det så himla bra dessutom!).

På tisdag börjar jag skolan igen. Jag skulle varit i Hongkong då. Nu blir det inte så. Och jag är så rädd för allting. Jag är rädd för att inte klara av studierna, jag är rädd för att behöva förklara varför jag inte är i Hongkong och jag är rädd för hur det ska gå med maten. Jag är rädd för att han inte vill ha mig men jag vill fortfarande ha honom och det känns som att jag alltid kommer vilja det.

onsdag 10 augusti 2011

173.

Nu har jag varit i Frankrike några soliga dagar. Det där att vakna en gråmulen måndagmorgon och sätta sig på ett flygplan och blunda lite i ungefär två timmar för att landa alldeles bredvid turkost vatten är himla fint tycker jag. Och på tal om att blunda så läste jag Gunnar Ardelius "När du blundar tittar jag" kvällen innan jag åkte. Det såg ut ungefär såhär:


Precis som hans två andra böcker (en har jag skrivit om här) tycker jag himla mycket om denna. Det är 119 sidor om sånt här:

torsdag 14 juli 2011

172.


J, du gör så himla ont i mig.

tisdag 12 juli 2011

171.


Älskade, fina ni. Jag är så himla tacksam för att ni fortfarande tittar in här. Ni skriver så oerhört fina saker till mig och det betyder så väldigt mycket när livet känns så himla tungt och svårt.

Jag försöker ofta skriva någonting här. Men mest blir det ingenting av allting. Ungefär som med maten.


lördag 9 juli 2011

170.

Igår grät jag hela kvällen. Jag vet inte om jag har sovit eller gråtit mig igenom natten. Jag ser helt fruktansvärd ut. Nu ska jag åka hem till mina föräldrar och till matrutiner. Jag önskar att de inte skulle behöva se mig såhär förstörd.

Jag trodde att vi skulle ses de här två dagarna och att det skulle kännas sådär fint som det brukade göra när vi träffades. Nu ska vi aldrig mer ses och jag måste på något sätt släppa tanken på att han är den finaste jag vet i hela världen. Det känns lite som att jag inte vill överleva utan honom. Jag förstår inte hur det kan bli så.

torsdag 7 juli 2011

169.

Ganska långt innan den här sommaren närmande sig bestämde jag mig för att inte jobba, utan bara vara ledig hela sommaren. Det var ungefär samtidigt som jag hade blivit antagen till ett universitet i Hongkong och jag visste inte riktigt hur tidigt i augusti jag skulle behöva åka. Jag tänkte verkligen unna mig att vara ledig den här sommaren. Tänkte att det kunde vara vettigt med tanke på att det är en hel del att fixa med när man ska studera en termin utomlands (verkligen oändligt många papper som ska fyllas i och skickas in). Men mest bara för att jag kände att jag verkligen behövde det. För jag har varit väldigt, väldigt stressad och jag har pressat mig själv alldeles för långt den här våren.

Jag tänkte att allting skulle bli så himla bra när jag hade skrivit mina sista tentor i juni. Jag skulle sluta stressa och börja äta igen. Skulle resa till Grekland med min dator som enda sällskap och sen bara skriva-skriva-skriva på något som jag så himla gärna skulle vilja göra något av en dag. Skulle hitta mig själv där någonstans också. Han skulle kanske ta en vecka ledigt från sitt exjobb och hälsa på mig och vi skulle hitta varandra litegrann.

Fast det blev inte så.

Det är sommar nu och jag ligger ensam i min säng i min lägenhet i Sverige. Jag bråkade en hel kväll och förmiddag för att få utebli från middag och frukost hemma hos mina föräldrar där jag bor just nu, mer eller mindre under tvång, för att jag inte vill äta.

Jag ville bara så himla gärna träffa honom. Jag vet inte varför jag tycker så mycket om honom. Även om allting i mitt liv känns så dåligt vill jag vara nära honom.

Men han kom aldrig. Och det gör så ont att jag liksom inte vet var jag ska ta vägen. Vet bara att jag måste sluta göra mig själv såhär illa.

onsdag 6 juli 2011

168.

J, jag önskar att du brydde dig om mig på riktigt. Ibland känns det som att du träffar mig mest bara för att jag har skrivit fullt på ganska många tentor och för att jag vill hitta något sätt att rädda världen på fast alla säger att det inte går.

Ibland känns det som att du tycker om mina revben lite väl mycket. Som att jag vill ha det såhär för alltid (för jag önskar så himla mycket att du ville ha mig för alltid). Därför ska vi nog inte ses mer.

tisdag 28 juni 2011

167.

Min familj och mina vänner har börjat kalla det en sjukdom. Det där som gör att ingenting i mitt liv fungerar just nu går att stava med femton bokstäver. På sätt och vis har nog grunden till allt det här funnits i mig under flera, flera år, men jag har på något sätt liksom hållit mig samman. Tills nu, alltså.

De säger att jag inte förstår att jag är sjuk. Att det bara är något jag säger utan att jag tar det till mig och på riktigt inser vad som händer. Fast det känns ändå som att jag förstår. Jag vill inte äta fast man måste.

Idag frågade pappa om jag vill dö. För det är vad som händer till slut om man inte äter säger han. Min fina, fina pappa som älskar mig mer än någon annan gör. Jag älskar honom mer än allting annat i hela världen och det gör så himla ont att jag gör honom så ledsen.

söndag 19 juni 2011

166.

På ganska precis ett halvår har jag fallit för honom. Han har aldrig sagt att han tycker om mig, men när han ligger sådär nära känns det precis som att han gör det. Jag brukar tänka att livet inte kan vara så fint, att han inte kan finnas på riktigt, men ändå så ligger han där i min säng livs levande. Med bruna lockar och världens finaste leende.



165.

Jag har tappat nästan en fjärdedel av min kroppsvikt. Ändå går det liksom inte att jämföra med allting annat som jag har tappat.

Det är så himla svårt att förstå ibland, livet och sånt, varför vi gör det ännu svårare när det redan är fullt tillräckligt. Det ska ju inte behöva kännas sådär omöjligt och man ska inte behöva vara sådär rädd för att inte räcka till eller för att inte prestera tillräckligt hela tiden. Jag tror vi är ganska många som vet det egentligen, men som fastnar där ändå.

måndag 13 juni 2011

164.

ungefär precis såhär:


måndag 6 juni 2011

162.

Åh finaste.

Livet väntar ju inte. Men det gör ni. Och det känns liksom i mig, hur fånigt det än låter. Tack för att ni är så fina! Om ni bara kan vänta några små dagar till så har jag massor att skriva och massor att berätta för er.

(han är så himla fin att jag dör lite)

torsdag 26 maj 2011

161.

Så himla, himla, himla svårt allting just nu.



söndag 15 maj 2011

160.

Jag förstår inte. Ibland gör livet så himla ont. Det känns lite som att det har bott en klump av ledsamhet i mig under flera-flera-flera år och jag tycker nog ändå att det borde få räcka snart. Det där om att man ibland tänker att det inte kan bli värre; om det är något jag har lärt mig så är det nog precis just det att det alltid kan bli lite sämre.

Det är då man undrar om det är värt det. För vem gör man det där egentligen, livet alltså. Jag vet inte hur det är med er men jag har tänkt på det alldeles för mycket och alldeles för länge. Till slut är det som att man blir ännu tommare av att tänka på det, som att den där meningen med livet bara krymper ju mer man tänker.

Och krymper, det gör ju jag också. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara och det är därför jag inte skriver här längre. För att jag måste försöka pausa lite. Måste få den där himla vågen att stanna lite.


måndag 9 maj 2011

159.

J, ibland undrar jag varför du inte säger någonting när du kysser som om det är på riktigt.

onsdag 4 maj 2011

158.

Åh, jag säger det alldeles för sällan, men ni betyder så mycket för mig. Ni gör mig alldeles varm inombords. Jag är så himla, himla tacksam för att ni läser och skriver så fina saker till mig (som jag tyvärr är fruktansvärt dålig att svara på). Tack för att ni gör det så fint att skriva här!

157.

Jag är himla sårbar när det kommer till honom, även om jag inte visar det.

Det känns inuti mig när han ringer klockan tre på natten när krogen har stängt och alla hans möjligheter att hitta någon finare att dela säng med är borta. När jag frågar vad han vill, om han ringer för att komma hit, så frågar han om han får det. Och jag vet att jag inte borde men jag är så trött på hela situationen. Jag är så trött på att han gör ont i mig men ändå vill jag ingenting annat än att vara nära honom. Han är trots allt det finaste jag vet i hela världen.

För sen står han där rakt framför mig och jag går från tusen bitar till hel på en sekund.

måndag 2 maj 2011

156.

Jag har så svårt att balansera den där känslan han fyller mig med när han kramar om och pussar mig sådär försiktigt på axeln innan han går hem efter en natt i min säng, med den där känslan när att han ringer och frågar om vi ska ses men inte dyker upp där han har bestämt. Jag känner mig så fånig när jag står och väntar och väntar på någon som aldrig kommer, men jag står kvar tills någon tjej ringer upp från hans nummer och skrattar och klickar mig. Det är valborg och festande studenter överallt, fina killar skrattar och skålar med mig, och det är strålande solsken men det känns som att det regnar.

onsdag 27 april 2011

155.


(i tentapluggstider är det viktigt med bra musik tycker jag, och åh jag har väntat ganska länge på den här dagen, för jag tycker Veronica Maggio är så himla, himla jätteduktig)

söndag 24 april 2011

154.

- Hans sätt att kasta med huvudet bakåt när han skattar.
- Att han alltid kommenterar hur fint det är att vakna i min lägenhet (man vaknar nästan alltid med ljuset i ögonen om man har stora fönster utan persienner).
- Hur han lägger armen runt min midja för att visa att jag borde lägga mig ner bredvid honom.
- Att ligga på hans hallgolv mitt i natten när allting snurrar och han tar av mig mina skor innan han kysser mig.
- När vi har sällskap till centralen och han väljer omvägar "för att den vägen är finare".
- När han lägger sitt huvud i mitt knä (det är som att han går från man till pojke på en sekund).
- Att jag stod på tå och kramade honom i min hall innan han gick senast (vi brukar oftast bara säga hej-vi-ses utan kram)
- När han ringde efter nästan elva månader av längtan.

lördag 23 april 2011

153.



152.

Det är så himla konstigt. För på sätt och vis kan jag bli lycklig bara av tanken på att jag har träffat någon jag vill vara med. Han är den första jag verkligen känner att jag längtar efter, den första jag verkligen på riktigt vill sova nära natt efter natt efter natt. Han är den första jag inte hittar ett enda fel hos. Han är så himla perfekt och jag vill ha honom mer än allting annat.

Och samtidigt som allting känns väldigt fint gör det också lite ont att han inte känner samma. För jag liksom bara väntar och väntar och väntar på att falla men jag måste stå kvar. Jag förstår inte riktigt, livet och kärlek och sånt, varför det tar 22 år för vissa att hitta någon som man vill falla för och varför han inte känner likadant.

tisdag 19 april 2011

151.

En fin tjej mejlade mig för några veckor sedan. Hon skrev lite såhär: Snälla vad ska jag göra? Hur kan man få någon att välja en?

Åh, jag önskar att jag visste, men jag har ju ingen som helst aning. Vet ni?

Jag önskar nog att J skulle välja mig, inte bara dela en säng sådär en natt varannan vecka. För ibland gör det himla ont att veta att den enda jag någonsin har velat ha inte vill ha mig mer än så.


söndag 17 april 2011

150.

Varför måste du vara såhär? Hon låter mest arg på rösten, min mamma, fast egentligen är hon nog mer ledsen än arg.

Jag svarar henne inte. Det finns ändå inget svar på en sån fråga. Istället åker jag hem innan helgen har börjat, åker från det som skulle varit en långhelg hos mina föräldrar och systrar. För det går inte, jag går bara sönder mer hos människorna jag älskar mest av allt i hela världen.

Och på sätt och vis är jag kanske också arg, eller i alla fall väldigt ledsen och besviken, precis som de är besvikna på mig. Jag är ledsen för att de inte ser att jag inte mår bra, att det är sämre än vanligt, och att jag har tappat nio kilo på mindre än ett halvår. Det gör ont att de inte känner mig bättre än så, fastän de älskar mig så himla mycket.

För mamma och pappa, jag behöver er. Jag vet att jag är 22 nu och jag vet att det börjar bli för sent, men jag tror inte att jag klarar det här själv. Jag önskar att ni kunde se det, och inte bara den där muren som jag har byggt upp runt mig.

fredag 15 april 2011

149.

Jag ville tappa två kilo. Längs vägen tappade jag något helt annat. Jag vet inte hur man sätter ord på den där känslan för livet, men jag tappade den tillsammans med nio kilo.

onsdag 13 april 2011

148.

Sedan några veckor tillbaka lyssnar jag nästan bara-bara-bara på henne:


tisdag 12 april 2011

147.

Det var någon som sa att man ser i en killes ögon om han är intresserad eller inte. Att man skulle kunna se på vilket sätt han är intresserad, liksom av hur han tittar på mig. Men jag ser inte sånt med J. Jag känner mest bara att jag inte vill att han ska gå när han är nära. Fast det gör han ju, alltid. Och om inte han går så går jag.

Det kan gå veckor utan att vi ses men på något konstigt vis är jag alltid räddast de få stunder vi är tillsammans. Jag brukar inte ha svårt att sova men när han sover här så ligger jag nästan alltid vaken och vill aldrig att natten ska ta slut. Fast det gör den ju, och han ligger kvar en stund, flyttar sig sådär nära och lägger sin stora hand över min lilla.

Sen går han. Och jag står kvar, alltid fylld med en känsla av lycka och tomhet på samma gång. Jag tycker inte om den känslan. Fast jag tror att jag tycker om honom. Hur man nu vet sånt.

fredag 8 april 2011

146.

Jag tänker på det mest hela tiden. Ibland känns det som att det är det enda jag verkligen tänker på, som att det inte finns något annat. Måste-hinna-fatta-innan-det-är-för-sent.

Den där meningen med livet.

Att tänka på meningen med livet är lite som att gräva en grop utan att veta vad man söker efter eller om det ens finns något där under marken som är värt att gräva för. Jag tror att man ska akta sig för att tänka för mycket på livet.

Ibland tror jag att mitt största problem är att jag har fått för mig att livet ska kännas så himla mycket hela tiden. Jag längtar alltid efter något annat och efter något mer. Jag längtar alltid efter någon annan.

Så livet, vad handlar det egentligen om? Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det kanske framför allt handlar om att uppleva saker. Uppleva människor. För vet man inte målet är det omöjligt att veta om man hittar rätt. Det känns lite som att jag aldrig någonsin kommer att göra det och då måste man kanske försöka se till att uppleva och lära och leva längs vägen istället.

Kanske är det lite så med killar också. Man hinner kyssa så många killar och vissa smakar bra för stunden, andra knappt ens då. Man hinner dela nätter och sängar som man lika väl hade kunnat vara utan. Och kanske hittar man aldrig rätt. Kanske hittar han aldrig mig. Men oftast hittar man någon att hålla fast vid ett litet tag och det är fint så länge det varar.

Kärlek är också att gräva gropar. Gropar i hjärtat. Det gör så himla ont och man undrar om det verkligen är värt det. Speciellt svårt är det om man inte ens vet hur kärlek känns. Man kan inte förstå det där som andra försöker förklara om att till slut så lär man sig att fylla igen groparna. Att man blir hel igen, även om man känner sig alldeles ihålig och halv emellanåt.

söndag 3 april 2011

145.


Jag vet inte om det är för att dagarna sedan vi sågs senast bara ser ut att bli fler, om det är därför som allting känns så slutgiltigt nu. Jag önskar att det vore lite så med längtan också, att den avtog proportionellt med dagarna ifrån honom. Fast det funkar inte så. Jag funkar inte så (och ibland känns det som att jag inte vill fungera utan honom).

lördag 2 april 2011

fredag 1 april 2011

143.

Jag är trött på att vänta.

Jag är så trött på att vara den enda som längtar hela-hela-hela tiden. Och jag förstår inte riktigt hur man kan känna så mycket för någon, hur man kan ligga sömnlös flera nätter i rad och tänka fina saker om någon som inte tänker fina tankar tillbaka. Varför gör man så mot sig själv när det bara gör ont, liksom river sönder något redan trasigt där innanför.

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är nog lite som den där botten som jag skrev om här. Ibland känns det som att all den här längtan kommer att tömma mig på det lilla som faktiskt finns kvar. Och jag vet inte om han är värd det längre.

Jag vet bara att han är den finaste jag vet i hela världen och jag förstår inte riktigt varför han får mig att känna såhär. Jag förstår inte varför han gör så ont i mig.

tisdag 29 mars 2011

142.

Jag ligger i hans soffa en sen fredag. Kanske har det hunnit bli lördag. Jag läser en bok som handlar om att tänka annorlunda för att nå sina mål. Jag vet inte ens vilka mål jag har i livet just nu så på sätt och vis är den där boken nog ganska onödig. Jag undrar om det är så med livet också, att man behöver fylla det med mål för att det ska få mening. Komma i rörelse liksom.

Till skillnad från mig är han väl medveten om sina mål. Det känns så om nästan allting. Men så är han också sex år äldre än mig. Ibland är jag rädd att han ska tycka att jag är omogen. Jag är nog egentligen mer tankspridd och osäker än omogen, om man kan göra den distinktionen.

Och jag hade egentligen satt en gräns vid tre år. Aldrig äldre än tre år. Men med honom spelar sånt ingen roll.

måndag 28 mars 2011

141.

En anledning till att jag inte har skrivit här den senaste tiden är att jag hade tänkt berätta om min dåliga relation till mat. Men jag har försökt skriva om det så många gånger nu och det går inte. Jag kan inte skriva om det och jag har bestämt mig för att inte försöka göra det längre. Men nu vet ni i alla fall.

Efter en intensiv period i skolan som har bidragit till att allting har blivit sämre har jag bestämt mig för att det ska bli bättre. Det känns ganska svårt.

Och mitt i allt det här träffar jag den finaste jag vet. Jag önskar att jag kunde vara lite mer den jag vill vara med honom. Önskar att jag kunde skratta lite mer. Mest önskar jag att jag kunde ge allt för den enda jag någonsin har velat ha. Men just nu känner jag mig så ihålig.

Jag vet inte om han vill ha mig. Jag vet nog bara att jag vill ligga nära honom nästan hela-hela tiden. Jag tror inte han riktigt förstår hur mycket det känns i mig. Jag är ganska dålig på att visa sånt. Ganska dålig på att våga överhuvudtaget. Jag tror att jag vågar med honom för att allting är för bra för att vara sant och jag vet att det har ett slut.

söndag 20 mars 2011

139.

Jag vet att jag är fruktansvärt dålig på att uppdatera. Det finns en anledning till det. Jag tror att jag måste försöka samla ihop mig själv lite innan jag kan skriva om det.

Men åh ni är så fina hela tiden. Jag är så himla tacksam för att ni stannar kvar här, att ni väntar på mig. Jag kan inte sätta ord på vad det betyder för mig.

En väldigt fin person lämnade en väldigt fin kommentar för några dagar sedan. En sån där som verkligen hittar rakt in, som stannar kvar där innanför revbenen. Och stannar kvar, det gör era ord ofta.

"jag känner ju inte dig, men varje gång jag hör låten lost (som är väldans fin) med anouk, så tänker jag på dig! förstå vad konstigt ändå, men så är det. om du har tid och lust borde du lyssna på den, lost gjord av anouk alltså."


söndag 13 mars 2011

138.

J, jag vill att du ska komma hit ikväll. Jag undrar om du vill det.

För snälla-snälla-snälla kan du inte komma hit. Krypa nära, lägga din hand över min och andas i mitt hår. Sånt du brukar göra ibland. Jag vet inte varför du gör det. Jag tycker så mycket om att vakna mitt i natten och känna dina andetag mot min nacke. Jag vet inte så mycket. Just nu känner jag mig ganska vilsen i livet. Men jag tror att jag tycker om dig en del.


onsdag 9 mars 2011

137.

Jag vet inte vad jag ska skriva. För livet, det känns liksom ganska tungt för mig just nu.

Samtidigt känns det så typiskt att den där längtan som jag har gått och burit på i nästan ett helt år, att jag har gått och längtat efter den finaste killen i hela världen och nu verkar det lite som att han kanske vill ha mig (det är så overkligt och så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen). Och det borde göra mig så lycklig men just nu känner jag mig mest alldeles trasig och jag är så rädd för att gå sönder helt och hållet.

Ni vet de som går in i väggen och så. Måste pausa livet. Det här är nog den enda gången i mitt liv som jag verkligen inte vill pausa. Vill bara ligga nära honom men det går inte för hela jag gör så ont just nu. Och jag tror att jag väntar på att det ska vända snart, fast jag är inte säker på om han är kvar då.

måndag 7 mars 2011

136.

Även om jag har kysst en del pojkar som varit fina, även om jag har delat säng med några (inte så himla många, jag är oftast ganska försiktig när det kommer till att dela säng med någon) som har behandlat mig väl med mjuka händer och goda avsikter, och fastän de gjorde allting rätt och allt var fint så har jag nog alltid innerst inne undrat om det inte borde kännas mer än så.

Men när jag ligger nära honom så vill jag inget mer. Och jag tror kanske att det är meningen att det ska kännas så. För vissa av oss tar det lite längre tid att hitta dit. Lite längre tid att hitta honom.

söndag 6 mars 2011

135.

Är det inte himla konstigt hur en bio kan kännas så mycket läskigare än att dyka upp i hans lägenhet mitt i natten?

lördag 5 mars 2011

134.

Den där känslan när han hör av sig. Den där känslan av att han kanske ändå trots allt vill ha mig. Jag undrar på vilket sätt han vill ha mig. Vad han vill ha mig till. Jag borde veta det nu. Kanske vet jag men vill inte inse. För jag vill ha honom så himla mycket att det känns som att det inte spelar någon roll.

Och då har man kanske tappat mycket självrespekt längs vägen. Jag vet att det säkert är fel att göra såhär men just nu känner jag mig så himla vilsen i livet att en omväg till inte borde kunna göra så stor skillnad.

Och det känns som att jag behöver honom.

onsdag 2 mars 2011

tisdag 1 mars 2011

132.

Kliver in i hissen och möter mitt ansikte i spegeln och ler det finaste jag kan. Jag försöker få det att se äkta ut, försöker skratta med ögonen (översättning: vet-inte-alls-vad-jag-håller-på-med). För det var någon som sa att man skulle bli lite glad av att le, hur det än känns innanför.

Jag bor på sjunde våningen så jag hinner försöka. En hiss är verkligen optimalt för påklistrade leenden, för det går liksom inte att fly hur mycket man än skulle vilja. Så jag bara står där och väntar och ler-ler-ler hela vägen upp till sjunde våningen.

Det har varit ett slags sido-projekt under några veckor. Och varje gång jag står där kan jag liksom inte komma ifrån känslan att vem det nu än var som sa det där så kan han eller hon aldrig varit riktigt olycklig.

söndag 27 februari 2011

131.

Det står en espressomaskin på köksbänken i min lägenhet och väntar på mig. Det är väl ungefär det tydligaste beviset på att jag har blivit ett år äldre.

Annars är allting precis som vanligt. Jag gömmer mig under täcket och låter världen rasa samman utanför. Det är både mitt eget fel och mitt eget val. Och det är så konstigt det där, för egentligen är det ju jag som rasar samman där innanför under täcket. Allting annat där utanför fortsätter precis som vanligt. Världen fortsätter utan mig, kan inte ta hänsyn till huruvida jag orkar vara en del av den eller inte. Jag tänker på alla som kämpar just nu runt om i hela världen och här ligger jag och går sönder helt och hållet av mig själv. Så fånigt och dumt och jag bara undrar hur kunde det bli såhär?

Och hela tiden längtar jag efter han som jag precis hade träffat vid den här tiden förra året. Jag önskar att han ville ligga bredvid mig i sängen, stryka mig försiktigt över håret och viska att allting kommer att ordna sig. Det är verkligen inte likt mig att vilja ha någon alls när jag mår såhär. Men han är allt och det enda jag vill just nu.

onsdag 23 februari 2011

130.

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men ibland känner jag mig bara så förlorad i honom. Jag minns första natten i hans säng. Jag sa något om att jag inte tycker om att bestämma saker. Vill inte vara någons flickvän. Förstår inte varför alla hela tiden strävar efter att vara någons.

Han sa att för honom handlar det inte om att ha någon. Sen var han tyst en stund och sen sa han att det inte går att vara någons.

Fast jag vet inte, redan där och då var jag nog på sätt och vis hans.

söndag 20 februari 2011

129.

Jag kan inte lagom. För mig är det är allt eller inget. Att må fruktansvärt eller fantastiskt. Att äta och träna alldeles för lite eller för mycket. Jag känner med hela kroppen eller ingenting alls. Så har det nog alltid varit.

Igår drack jag så mycket att mina vänner övervägde att ringa efter ambulans. Jag har aldrig varit så full. Jag tycker inte särskilt mycket om att dricka mig full, jag tycker oftast att det är ganska onödigt.

Och det finns ingen ursäkt men: jag mår så himla dåligt just nu (och jag har så svårt att sätta ord på allting, något som bloggen fått lida för). Det har nog varit dåligt ganska länge. Ibland är jag rädd för att vänja mig vid att må såhär dåligt, att jag liksom ska glömma att livet inte alltid känns fruktansvärt. Jag gillar inte att skriva om att jag mår dåligt. Jag vill skriva hoppfullt och jag vill att ni ska må bra av att vara här. Jag vill att ni ska förstå att livet är jobbigt ibland men det blir bättre (för innerst inne så tror jag att det är så).

Fast ibland känner jag inte så. Ibland känner jag att det där mörkret som omfamnar oss i perioder bara blir starkare, och livet svårare. Det gör mig jätterädd.

lördag 19 februari 2011

128.

De finns de som menar att man kan bestämma sig för att må bra. Så jag sprang sex kilometer i fruktansvärd träningsvärk, länsade bodyshop (och därmed indirekt mitt bankkonto) på fina produkter och smsade lite kärlek till tre bästa vänner denna lördagsförmiddag. Ikväll ska jag dansa runt i alldeles för höga klackar och försöka inse att min värld inte alltid kommer att handla om J.

Fast jag vet inte om jag tror på det. Varken på det där om att man kan bestämma sig för att må bra eller att min värld kommer handla om någon annan än J.

Ungefär som att sängen fortfarande står kvar på golvet i min lägenhet på sjunde våningen fast jag ligger under täcket och allting bara rasar-rasar-rasar. Jag undrar när det kommer sluta kännas såhär.

fredag 18 februari 2011

127.

Jag behöver honom så fruktansvärt mycket.

torsdag 17 februari 2011

126.

Det är oftast när jag vill skriva, när jag verkligen behöver och försöker berätta något, som det inte går.

Inatt insåg jag att den där känslan som har förföljt mig ganska länge, den som jag försökt skaka av mig fast utan framgång, inte förvinner utan bara kommer närmare. Och kanske är det inte så konstigt egentligen, ungefär som det där om att man ser det man vill se och inte tvärt om. Man vill inte gärna inse att den första man någonsin känner något för, inte känner samma sak tillbaka.

Och aldrig-aldrig-aldrig kommer han att göra det. Han är den finaste människan jag vet och jag har bestämt mig för att inte träffa honom mer.

(kanske får det räcka med längtan nu, jag vet inte om jag kommer att skriva så mycket här längre)

lördag 12 februari 2011

123.

Jag har tappat fyra kilo på två månader och jag kan inte skylla på någon. Jag skrev ett inlägg om det för några veckor sedan, som förblev utkast.

Det handlade om att den där spänningen som jag har fått för mig att jag älskar, det där om att ramla in hos honom mitt i natten, om kyssar på hallgolv, och om tidiga morgonpromenader i olämpliga skor. På något konstigt vis har jag fått för mig att det är en form av trygghet för mig. Att det skulle vara vad jag behöver. Den där otrygga tryggheten.

Men alltså jag vet inte, finns den verkligen? En trygghet byggd på otrygghet; är jag verkligen så lättlurad att jag tror på det?

Jag har aldrig tappat fyra kilo såhär snabbt. Senast jag vägde som nu var jag sexton år. Och jag vet inte, kanske borde jag förstå att jag inte kan hålla på såhär hur länge som helst. Jag kan inte gå runt och undra om han delar säng med någon annan när jag inte är där utan att känna någonting. Jag kan inte sluta äta bara för att jag inte vet varför han svarar när jag ringer.

Och jag kan inte sluta träffa honom, det går bara inte.

fredag 11 februari 2011

122.

Jag vill att han ska tycka om mig.

121.

Åh, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag loggar in här. Ni gör det verkligen till världens mysigaste ställe att skriva på. Tack! Jag ska försöka uppdatera lite oftare, för jag tycker så väldigt mycket om att skriva här.

Responsen på senaste inlägget blev så himla fin tycker jag. Det betyder ungefär hela världen för mig. Jag är så väldigt glad för att så många fina personer hittar hit, och det känns nästan overkligt fint att vissa av er har följt mig så jättelänge.

Och glöm inte att det alltid går att skriva till mig, om ingenting eller allting eller vad som helst, här: omdublundarsafinnsjaginte@gmail.com

söndag 6 februari 2011

120.

Mer en längtan än kärlek är min tredje blogg. Jag har bytt blogg för att försäkra mig om att jag är anonym här. Ingen i min närhet känner till att jag har eller har haft en blogg. För flera år sedan nämnde någon det där om att vissa människor bär på fler hemligheter än andra. Det skulle tydligen inte vara så bra att göra det. Jag är nog en sån människa. Ni är nog min finaste hemlighet.

Jag minns en dag i augusti när jag hade fyllt 16 år, jag satt i ett rum med ljusgula väggar och framför mig satt en kvinna med snälla ögon som försökte möta mina. Hon frågade om jag ville berätta något men jag svarade inte. Jag har nog alltid haft ganska svårt för att prata om det som finns där innanför.

Jag har varit ganska vilsen i livet. Omringad av en varm familj och fina vänner men ändå så himla, himla ensam. Jag var väldigt rädd och stressad över nästan allt i livet. Ibland brukar jag tänka på det där samtalet innanför de där ljusgula väggarna, hur det hade varit om hon hade ruskat om mig eller kramat mig hårt istället för att bara sitta där med snälla ögon. Jag vet inte om jag hade slagit eller gråtit. Troligtvis det senare. För jag var nästan alltid nära tårar. Jag gick runt med en klump i magen i flera år och visste inte varför. Den växte nog fast där. Ibland låste jag in mig på skoltoaletterna och grät. Jag var noga med att skratta extra mycket när jag kom ut från toaletten så att ingen skulle se att mina ögon var alldeles rödgråtna. Och på något konstigt vis överlevde jag både högstadiet och gymnasiet. Jag tror ingen ens anade att jag låg under ett täcke och grät floder flertalet av kvällar.

Jag vet inte vilka ni som läser det här är. Men jag tror att någon av er är lite som jag. Lite för stressad och lite för ledsen utan att veta varför. Jag önskar att jag kunde bjuda hem dig till mig. Vi kunde sitta vid mitt köksbord och dricka te och äta blåbärsscones och titta på moln som åker förbi utanför fönstret. Jag kunde berätta att livet löser sig lite i taget. Jag tror att jag hade behövt någon som berättade det för mig när jag var som mest stressad över livet. För även om det inte känns så, även om jag har tvivlat miljoner gånger och fortfarande tvivlar ganska ofta, så överlever man lite i taget och det blir lättare. Man kommer inte att känna sig ensammast i hela världen hela livet.

torsdag 3 februari 2011

119.

Jag tänker på honom alldeles för ofta. Tänker kanske mest på att jag inte är vad han behöver. Det är visserligen sant men också helt onödigt att älta. Egentligen vet jag inte om han behöver någon alls, men han är en sån där kille som skulle kunna få nästan vem som helst i hela världen och jag förstår inte riktigt varför man sover ensam då.

När vi kramas hejdå i en korsning en alldeles för tidig söndagsmorgon säger han tack det var trevligt att inte sova själv. Han säger det med skratt i halsen och jag kan inte låta bli att le fastän jag hatar när någon säger så. Vi går åt olika håll och jag tänker mest på att det borde handla om något mer än så. För min del gör det nog det. Det gör mig så himla rädd.

Precis som tidigare gånger då vi har träffats så hör han av sig samma kväll. Jag skriver tillbaka och ber om ursäkt för att jag vinglade in till honom mitt i natten. Jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Istället svarar han något som jag inte behöver. För jag behöver inte förhoppningar, jag behöver tecken på att han spelar mig. Liksom något att hålla fast vid när det känns som att jag håller på att falla för honom.

Jag vet att hela jag är fullkomligt kaos och jag vet att jag pratar alldeles för mycket när han är trött och vill sova. Jag vet att det finns så många andra tjejer för honom, sådana som han inte skulle behöva kyssa på ett hallgolv. Sådana som går på fler spinningpass än mig och som pluggar hälften så mycket som jag men får bättre betyg ändå. Tjejer med realistiska drömmar och finare ögon.

Ibland när jag är med honom glömmer jag bort att jag inte kan förstå varför han träffar mig. Men ofta ligger jag vaken när han har somnat och undrar.

tisdag 1 februari 2011

118.

Det här är en av mina favoritlåtar någonsin. Jag tycker att ni ska lyssna på den några tre, fyra eller hundra gånger.


måndag 31 januari 2011

117.

Marken under mig snurrar, mina ben är ostadiga och det blir inte precis bättre av att han öppnar dörren i världens finaste leende. Klockan är inte ens ett på natten men jag har skyndat från ett trångt dansgolv och nu sitter jag på hans hallgolv och allting snurrar och mitt emot mig sitter den snyggaste i hela världen. Han tar av mig mina skor och jag tänker att det inte är likt mig att vilja ha någon så mycket som jag vill ha honom.



söndag 30 januari 2011

116.

Jag har tänkt en del på hur han påverkar mig. Vad han gör med mig, och om det får mig att må bra eller dåligt eller båda.

Förra veckan missade jag bussen, och när jag satt där och väntade på nästa tänkte jag på honom. Helt plötsligt hade jag missat nästa buss också. Och jag vet inte hur det är för er men jag har aldrig tidigare missat bussen när jag har befunnit mig på hållplatsen. Det borde ju vara i princip omöjligt.

När vi ligger i hans säng inatt och han ställer alarmet alldeles för tidigt för att han ska frukost-plugga med en vän pratar vi om allt man gör om dagarna, och det är så uppenbart att han gör tusen saker mer (och bättre) än mig. Hans liv känns så stort jämfört med mitt. Jag känner mig så himla dålig då. Och ibland har jag tänkt att även om det känns bra att vara med honom, även om jag har svårt att tänka mig att sluta träffa honom så undrar jag om det inte vore lite bättre för mig om vi slutade ses.

För när han pluggar dubbelt och tränar dubbelt och jobbar och festar dubbelt försöker jag mest överleva livet lite i taget. Det går liksom inte ihop. Jag är rädd för att det ska få mig att må ännu sämre. Det låter så fånigt när man säger att man är rädd för att känna sig otillräcklig, men jag känner så ganska mycket och ganska ofta, och jag vill inte att det ska bli mera.

lördag 29 januari 2011

115.

Vet inte vad jag ska säga. Vet ingenting. Men åh, jag hoppas att jag vet mer imorgon.