torsdag 17 februari 2011

126.

Det är oftast när jag vill skriva, när jag verkligen behöver och försöker berätta något, som det inte går.

Inatt insåg jag att den där känslan som har förföljt mig ganska länge, den som jag försökt skaka av mig fast utan framgång, inte förvinner utan bara kommer närmare. Och kanske är det inte så konstigt egentligen, ungefär som det där om att man ser det man vill se och inte tvärt om. Man vill inte gärna inse att den första man någonsin känner något för, inte känner samma sak tillbaka.

Och aldrig-aldrig-aldrig kommer han att göra det. Han är den finaste människan jag vet och jag har bestämt mig för att inte träffa honom mer.

(kanske får det räcka med längtan nu, jag vet inte om jag kommer att skriva så mycket här längre)

12 kommentarer:

  1. Jag tror jag kommer gå sönder om du slutar här.

    SvaraRadera
  2. åh vad ont det gör att läsa.
    väldigt fint, men smärtsamt.

    SvaraRadera
  3. nej, snälla. sluta inte!
    jag vet inte vad jag gör om du slutar skriva här..

    SvaraRadera
  4. Jeg kjenner at jeg må skrive noe nå, for å overtale deg til å aldrialdri slutte å skrive. For det ville gjøre meg så utrolig trist den dagen det ikke fantes mer her. Men jeg tror at du er så klok at du vet hva som er best og kjennes mest riktig. Om det gjør så vondt å skrive om det som ikke blir mer enn en lengsel, så skal du ikke gjøre det.

    Når det er sagt. Jeg måtte gi opp på noe som var det fineste i verden for noen måneder siden. Og jeg har skrevet om det, skrevet så mye at jeg snart ikke har mer å skrive. Men om jeg ikke hadde skrevet det, så tror jeg ikke at jeg hadde klart å komme gjennom det. For det er nesten som at jo mer jeg skriver, jo mindre kjennes alt det vonde inni meg. Om det er litt sånn for deg, så syns jeg du skal tenke på å fortsette å skrive. Du kan jo skrive uten at vi får lese også, husk det.

    Bare vit at alle vi her elsker det du skriver så himla mye, og om du forsvinner herfra for en stund, så er vi her når du kommer tilbake.

    <3

    SvaraRadera
  5. Neej du kan inte sluta nu. Precis när jag har hittat din blogg! Skriv vad du känner för, även om fokus ändras.

    SvaraRadera
  6. Tycker verkligen inte att du ska sluta skriva. Du är den ända som lyckas pricka in ens känslor precis som om man skrivit det själv. Och det känns så oerhört skönt att veta att man inte är ensam. Men jag förstår även om du bara vill släppa allt för jag känner så nästan varje dag.
    <3

    SvaraRadera
  7. det gör så ont i hjärtat, jag vet precis. så jävla ont. och det skulle göra himla ont ifall du slutade skriva här, gör inte det.

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Jag förstår alla som bönar och ber att du ska fortsätta. Men jag tycker det är jättebra om du vill sluta att skriva här, så länge du fortsätter kommer du inte att kunna gå vidare. Och jag tycker verkligen att du är värd att gå vidare, så mycket fint och vackra människor kommer att uppenbarar sig!
    Lycka till
    N.

    SvaraRadera
  9. Ville bara lämna ett litet spår, jag ser verkligen upp till din blogg. Den får än att må bra samtidigt som man känner smärtan. Jag vet inte hur jag ska förklara de, men mår bara bra av att läsa det du skriver, för du gör det så sjukt bra!
    Kram J

    SvaraRadera
  10. Ånej! Jag vet att det inte är lätt att skriva när man känner sig tom på ord, men vi är så många som behöver dig och skulle sakna dig alldeles förfärligt om du slutade.
    Kanske finns det känslor som så småningom ersätter längtan och får inspirationen att stanna kvar.

    SvaraRadera
  11. Vill bara ge dig ett litet lästips. Jag mår alltid bättre av att tugga i mig mening efter mening och tror att du känner det samma.
    Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland.

    SvaraRadera
  12. men hjärtat. du får inte sluta skriva här. isf om du slutar så vill jag typ ha din mejladress eller typ att vi brevväxlar eller vad som helst. du är ju så fin! vill inte att du ska försvinna. åh rara. puss. <3

    SvaraRadera