lördag 12 februari 2011

123.

Jag har tappat fyra kilo på två månader och jag kan inte skylla på någon. Jag skrev ett inlägg om det för några veckor sedan, som förblev utkast.

Det handlade om att den där spänningen som jag har fått för mig att jag älskar, det där om att ramla in hos honom mitt i natten, om kyssar på hallgolv, och om tidiga morgonpromenader i olämpliga skor. På något konstigt vis har jag fått för mig att det är en form av trygghet för mig. Att det skulle vara vad jag behöver. Den där otrygga tryggheten.

Men alltså jag vet inte, finns den verkligen? En trygghet byggd på otrygghet; är jag verkligen så lättlurad att jag tror på det?

Jag har aldrig tappat fyra kilo såhär snabbt. Senast jag vägde som nu var jag sexton år. Och jag vet inte, kanske borde jag förstå att jag inte kan hålla på såhär hur länge som helst. Jag kan inte gå runt och undra om han delar säng med någon annan när jag inte är där utan att känna någonting. Jag kan inte sluta äta bara för att jag inte vet varför han svarar när jag ringer.

Och jag kan inte sluta träffa honom, det går bara inte.

4 kommentarer:

  1. jennie: åh, jag vet inte om det är så bra men ♥

    SvaraRadera
  2. Jag är också fast i den otrygga tryggheten som du beskriver så himla bra.
    Jag har läst dina inlägg från 126-88, och du sätter alla mina känslor på plats.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag fingrar på mobilen ungefär varje minut för jag har inte råd att missa ett sms. Han ringer aldrig, bara om han har varit ute på krogen.
    Jag vågar inte ringa honom mitt på dagen men efter flera glas vin sitter jag och fingrar på hans nummer.

    Vi hittade varandra i vimlet för två år sedan snart, i somras hamnade jag i hans säng och han sa dom finaste orden man kan tänka sig.
    Men han vill inte binda upp sig till någon.

    Jag undrar om någon annan ligger i hans säng när inte jag är där, som blir kysst i hallen bland skor, jackor, vid hans toalettdörr.

    Jag har sagt till mig själv, till honom också för den delen att jag inte har råd att förlora mig själv en gång till.
    Efter en vecka av tystnad har vi glömt bort det och jag fortsätter att förlora mig själv bland hans lakan.

    Allt blir bara så himla jobbigt.

    SvaraRadera
  3. känner tyvärr igen mig med.

    SvaraRadera