söndag 15 februari 2015

319.

Jag känner att jag borde skriva något här. Liksom hålla det här stället vid liv. Men det är svårt när jag är i ett förhållande. Det känns lite som att gå bakom ryggen på honom genom att skriva här. 

Som att skriva om den där skavande tveksamheten. Är det vi nu? Är det vi för alltid? Ska det kännas såhär tveksamt? Börjar det att bli för bekvämt? Börjar den här tvåsamheten blir mer självklar än ensamheten? Jag är så himla, himla rädd för att inte våga lämna honom om den dagen kommer. 

Jag vet inte, vet verkligen inte om vi är de bästa för varandra. Han är så stormig och jag är så lugn. Men jag gillar att han pressar mig att göra saker. Han tar med mig på äventyr jag hade gått miste om annars. Han gör mitt liv rikt på upplevelser. Han är kärleksfull, verbalt och fysiskt. Han vill alltid ligga nära när vi ska sova och han följer med upp på vinden när det är mörkt och jag inte vågar gå dit själv. En del av mig tycker så mycket om det här livet, men en annan del av mig är livrädd för att bli van med det. Så rädd för den dagen när jag måste gå upp på vinden själv, och när det bara är jag i en dubbelsäng om nätterna.