lördag 18 december 2010

106.

Åh, jag vill så himla gärna berätta allt och lite till. Jag vet inte riktigt varför det känns så himla viktigt att jag gör det innan jag åker. Men kanske är det för att jag har en känsla av att det som har hänt snart kommer att vara över och jag vet inte om jag kommer kunna berätta om det här sen.

Jag vill aldrig att det ska vara över.

Den där natten; han höll om mig hela tiden, han andades i mitt hår och jag låg vaken och tänkte att det här har jag väntat på i tio månader nu ligger jag i hans säng och det är tidig fredag i december och jag ska aldrig, aldrig glömma det här. Ibland vaknade han till, då kramade han om mig lite hårdare, kysste mig i nacken, på axeln, längs med armen och sedan somnade han om igen. Jag låtsades sova hela tiden men åh, det var som att se världen rasa samman och bygga upp sig igen och igen och igen. Sen tänkte jag att jag struntar i om han bara vill ha mig ibland, struntar i om det här aldrig händer igen, struntar i allt bara den här natten är lång.

105.

Imorgon åker jag till ett varmt land ganska långt här ifrån och om nästan exakt en månad är jag tillbaka. Jag hoppas att ni också har lust att komma tillbaka då. Jag tycker om er så himla mycket och det är ni som gör den här bloggen så himla fin.

104.

Det där om att vi aldrig någonsin kommer att ligga i samma säng under samma täcke: jag hade fel.

torsdag 16 december 2010

103.

Jag har ungefär tusenmiljoner saker att uträtta innan söndag. Men jag kan inte plugga, kan inte packa, kan nästan inte ens äta för jag kan inte koncentrera mig på någonting.

Jag tänker bara-bara-bara på honom.

Alltid när man har börjat se ett slut, när man har börjat se någon annan, då händer något (han händer) och sen ser man ingenting annat än honom igen. Varför är det så?

När man har hittat någon utan det där leendet, utan hans lockar. Någon annan än den man har längtat efter alldeles för länge. Jag hittade honom, och i söndags sprang han ut och köpte nybakade lussekatter för att det är det enda jag gillar med julen. Klockan var inte ens åtta på morgonen. Han brukar viskar att han har saknat mig och han visar samma ackord på gitarren igen och igen utan att sucka fast han redan har visat mig hundra gånger.

Han är så fin och ibland har jag tänkt att jag är lite galen i honom. Men nu tänker jag bara på någon annan som viskade något en gång och sedan stannade det liksom kvar. Och jag förstår inte hur det kan bli så.

tisdag 14 december 2010

102.

Den där onsdagseftermiddagen bestämde jag mig för att jag inte kan hålla på såhär längre. Jag måste sluta längta efter honom. Jag måste sluta tänka på någon som inte tänker på mig.

På fredagen hade jag en ny vänförfrågan på facebook. Och nu känns det inte som att jag vill glömma riktigt än.

måndag 13 december 2010

101.

Sånt som jag tycker är fint:


söndag 12 december 2010

100.

Ni vet den där känslan av att alla dagar, veckor och månader passerar obemärkta förbi. Som att idag var precis som förra söndagen, och den söndagen var precis som söndagen före den. November var precis som september fast kallare.

På sätt och vis har den här veckan vänt upp och ner på nästan allting hos mig. Och jag förstår inte riktigt hur en vecka kan förändra så mycket.

Jag skrev om en längtan och om en kaffekö här. Det där som jag har väntat på i outhärdliga och patetiska månader. Helt plötsligt sitter jag där med en kopp kaffe och han sitter några, kanske fem, meter ifrån mig. Det är en onsdagseftermiddag och jag är trött på livet och det syns och det är så typiskt sådär precis när man minst anar det.

Där sitter han med världens finaste leende.

Och jag antar att man gör ett val när man sitter där och kastar blickar men tittar bort lika snabbt. Åh, jag ville ingenting hellre än att möta hans blick. Men det är så svårt när man vet ingenting om vem han är längre. Jag visste kanske inte mer i februari heller. Jag vet bara att jag har längtat efter honom sen dess.

I tre timmar sitter jag med allt det där som jag har försökt glömma alldeles framför ögonen. Och jag hatar att han har samma skor som han hade den kvällen vi träffades. Skor som stod i min hall när han låg i min säng under mitt täcke. Nu sitter han fem meter ifrån mig och han skrattar och jag tror inte att han minns mig.

onsdag 8 december 2010

99.

Det där om att ha sin chans
och inte ta den

Idag var: precis, exakt så.

måndag 6 december 2010

98.

2. Har du en pojkvän?
Nej. Jag vet inte om man kan säga att jag har haft en pojkvän någonsin. Det handlar nog mest om att jag inte har hittat rätt, och kanske lite om att jag inte tycker om tanken på att vara någons flickvän.

Fast just nu träffar jag en kille som jag tycker är himla fin. Han bor 26 mil ifrån mig så vi hinner inte ses så ofta. Jag träffade honom en sen lördagkväll i juni i år och jag skrev väldigt kort om det här. En torsdagsnatt i oktober tog jag mod till mig och bokade en biljett till honom. Den fredagen var såhär.

Annars handlar ju den här bloggen mest om någon som heter Johan. Vi var aldrig någonting, men jag har aldrig känt något liknande för någon någonsin. Jag förstår att det låter jättedumt och jag förstår inte heller hur det kan bli så bara för att man delar säng en natt i februari. Det är nästan precis tio månader sedan nu, och jag skrev det här några dagar efter den där natten. Jag har aldrig velat ha någon så som jag ville ha honom. Därför ville jag bara glömma honom.

söndag 5 december 2010

97.

1. Är du lycklig?
Ibland är jag jättelycklig. Jag kan bli lycklig av himla små saker. Som att H&M har sålt alldeles fantastiska vantar med små rosetter på för 39 kr paret hela hösten. Eller som när jag gick hem ikväll och jag såg en pappa och två små barn springa mot varandra på andra sidan gatan; det var så fint att jag nästan började gråta.

Jag har himla lätt för att gråta förresten. Senast jag gjorde det var i en korridor hos internationella sekretariatet på mitt universitet förra veckan.

När jag inte är jättelycklig är jag ganska ofta olycklig. Ibland känns det som att något i mig har bestämt sig för att jag inte ska få vara glad så länge. Det finns ju alltid saker att vara ledsen över, men oftast är jag ledsen för att jag är så himla stressad för att livet går så fort och för att det känns som att jag inte hinner med.

Och ganska ofta är jag ledsen för att mitt liv är så himla bra jämfört med så många andras men jag är så dålig på att uppskatta det. Det blir liksom till en ond cirkel; det där att bli ledsen för att man är ledsen när man borde vara glad. Onödigt ledsamt.

lördag 4 december 2010

96.

Vi började på rygg i en vägkorsning. Det var egentligen andra kvällen vi träffades och det var nog mest därför som vi sågs igen; för att han aldrig hade legat i en vägkorsning mitt i natten. Han sa att inte kände någon som gjorde sånt.

Jag vet inte, men jag har inte tänkt på att jag skulle vara den enda som gör sånt. Första gången var i augusti för något år sedan. Jag var på väg hem och solen skulle snart gå upp igen och det hade varit en sån där natt som man aldrig vill ska ta slut. Man vill aldrig att solen ska gå upp. Då är det så fint att lägga sig på rygg mitt i en vägkorsning för att hinna tänka på livet. För trots att det nästan alltid känns helt omöjligt, så är livet himla fint ibland.

Och kanske behöver inte alla bli påminda om det. Men för mig är det nog väldigt viktigt att komma ihåg det.

När han och jag låg där, det var också i augusti och han visste nästan ingenting om mig. Ingenting om att jag aldrig blir kär eller att jag tycker att livet känns omöjligt ganska ofta. Kanske var det därför som han inte förstod meningen med korsningen. För han sa aldrig att han inte förstod, men det kändes så. Och det var nog ungefär där jag fastnade lite.

Vi låg och lyssnade på tystnaden när han började prata om en sjö hos hans pappa och jag glömde nästan bort att jag inte tycker om sjöar.

fredag 3 december 2010

95.

Den senaste tiden har jag varit världens sämsta bloggare. Förlåt. Men åh, nu har jag äntligen ganska mycket tid. Av någon konstig anledning blev det helt plötsligt jättesvårt att skriva. Åh snälla, snälla, ni får så himla gärna fråga något, vad som helst, så svarar jag.