lördag 8 juli 2017

330.

Vi är på en inflyttningsfest. Jag känner tre personer, min pojkvän och två av hans vänner, av totalt ungefär fyrtio. Alla pratar de ett språk som jag inte förstår. Och plötsligt greppar den tag i mig, den där känslan av att inte passa in, att vara utanför, att vilja smälta in i väggen. Jag känner den känslan så väl, den har förföljt mig så länge men jag har aldrig lärt mig att hantera den.

Jag vandrar från rum till rum i lägenheten så att det inte ska synas att jag är den enda som inte har någon att prata med. Känner mig olustig, ångestfylld och besviken på mig själv. Ville så gärna visa honom att jag kan vara social och lättsam och inte sådär osäker som jag känner mig.

Men han ser rakt igenom mig. Han frågar vad som är fel men jag är iskall för jag vill inte erkänna att jag inte är den där sociala flickvännen som jag får för mig att han önskar att jag var. Det är inte så att han säger det, han gör precis allt för att jag ska känna mig bekväm och omtyckt, men jag känner det i hela kroppen att hans vänner undrar vad det är som han ser i mig. Hans vänner är öppna, inkluderande och intresserade av mig och jag vet inte varför jag liksom sluter mig.

När trycket i bröstet blir för mycket lämnar jag lägenheten. Jag går ett varv runt kvarteret och vill helst av allt bara gå hem men jag blir påmind om att jag inte längre bor ensam. Jag är en del av ett vi nu och vi ska gå hem tillsammans. Han är den viktigaste människan i mitt liv, och det skrämmer mig så mycket. Jag undrar om rädslan att förlora honom är en helt normal känsla, eller om den försöker säga mig något.