söndag 25 november 2012

257.

"Det är inte lika mysigt att sova när inte du är här"

Jag-vet-inte-vad-han-gör-med-mig-men-jag-vill-nog-inte-att-det-här-ska-sluta.

torsdag 22 november 2012

256.

Jag kan inte sova. 

Jag sitter i soffan och han ligger i min säng tre meter bort och sover alldeles precis just nu. Jag vet inte riktigt hur det känns. Ibland känner jag mig bara så himla tom. Vet inte vad den känslan betyder och om jag borde lyssna på den. 

"Imorgon ska vi gå och handla och sen ska vi laga kyckling med basilika och cheesecake till efterrätt. No excuse!" skrev han igår. Det kändes fint. 

Sedan kändes det lite jobbigt.

För jag skäms för att jag äter. Jag skäms för att jag är alldeles normalviktig. Jag skäms för att jag fortfarande skäms så mycket för min kropp att jag inte en endaste gång under denna höst vågat gå klädd i jeans. Jag skäms för att de byxorna som jag köpte på barnavdelningen på Kappahl förra hösten och sedan gick hem och sydde in inte passar längre. Jag skäms för att jag inte vågar slänga dem. Skäms för allt. Skäms för honom. 

Ibland skäms jag för att jag känner mig nästan fin när jag är med honom. 

måndag 19 november 2012

255.

"Jag tycker om dig massor", skriver jag i ett sms som jag skickar till honom. Det är lördag och klockan är alldeles snart mitt i natten och jag är berusad på rött vin och drinkar. Det är 25-årsfest och det är en jättefin vän till mig som fyller år.

Och det är rätt fånigt att skicka ett sms när det är första gången man berättar hur det egentligen känns, men jag har inte vågat innan och nu får det liksom vara nog. Kvällen innan låg vi i min säng och han sa: det går inte att förstå sig på dig, du säger ju ingenting. Och jag sa ingenting då heller.

"Jag vill bara gå hem med dig. Var är du?" skriver han och när födelsedagsfesten beger sig till klubben följer jag med men jag stannar bara tio minuter, sedan möter jag upp honom och vi cyklar hem till mig.

söndag 18 november 2012

254.

Fy alltså. Jag tror att jag tycker om honom en del. 

torsdag 15 november 2012

253.

Han frågar vad jag vill med honom och jag frågar vad han menar och han frågar vad vi är. Vi är bra, säger jag.

tisdag 13 november 2012

252.

När jag var som sjukast gömde mamma vågen. Den brukade stå under skåpet i badrummet och jag vägde mig mellan två och 20 gånger per dag ungefär. Alltid på morgonen när jag hade vaknat och alltid på kvällen innan jag gick och la mig. Helst vägde jag mig hela tiden om och om igen.

Jag trodde inte att de visste. Men en morgon var vågen borta och jag kan inte riktigt beskriva paniken i min kropp. Jag ville skrika rakt ut, slå sönder allting och riva hela huset om det så behövdes för att hitta vågen. Men jag kunde inte. Mamma och pappa fick inte veta att jag var uppe så tidigt för det innebar tidig frukost och om det var någonting som jag ville undvika så var det mat och kalorier. Och dessutom, om de förstod hur viktig den där vågen var för mitt kontrollbehov skulle den aldrig komma tillbaka.

Så fort mamma och pappa hade lämnat övervåningen den morgonen smög jag ut och letade. Helt sinnessjukt fokuserad. Till slut hittade jag vågen under en massa kläder i mammas garderob. Sen den dagen och ungefär en månad framåt fick jag smyga med vågen från garderoben och badrummet för vägning och sedan snabbt tillbaka igen innan någon märkte. Världens sjukaste besatthet var det. Och världens viktigaste kändes det som. Varje gram ner var en seger och världens största skam på samma gång.

tisdag 6 november 2012

251.

Det där att vakna med känslan av att idag är en sån där dag som inte kommer att förändra någonting alls och somna med samma känsla inför morgondagen. Att gå runt och vänta på att något ska hända men allt och alla är precis som vanligt och det känns lite som att jag går under om ingenting händer snart.

måndag 5 november 2012

Utkast 2

"Johan lämnade mig i juni, och fastän tiden stod stilla efter den morgonen så blev det höst. Trädens löv blev röda och gula, människorna utanför fönstret klädde sig i halsduk och vantar och jag grät nästan hela tiden. 

Aldrig har hösten varit så kall. Aldrig så ensam. Jag tycker inte om att vara ensam och jag tycker inte om det där hålet i mig som han lämnade efter sig. Man borde inte få göra så med någon, tänkte jag. 

Den första snön föll till slut och jag började sakta men säkert glömma bort att längta efter honom hela tiden."

torsdag 1 november 2012

250.

De senaste månaderna har jag tänkt väldigt mycket på mig själv, mitt sätt att vara, att leva, och kanske speciellt mitt mående. Sedan den dagen en läkare sa att jag nog antagligen gick igenom en ganska tung depression, har jag tänkt mycket på vilken stor del av mitt liv den där ledsamheten är och har varit. På något sätt har det blivit en vän till mig, någon som alltid finns där i bakgrunden. Ibland tänker jag på vad jag hade varit för person om jag inte varit deprimerad så himla länge som jag antagligen har varit.

Det senaste året, till stor del med hjälp av mediciner, har jag lärt känna nya delar av mig. Hon som inte är livrädd för att göra allt och bäst och mest hela tiden. Hon som kan ta sovmorgon utan dåligt samvete. Hon som inte gråter varje dag. 

Fast många saker finns ju fortfarande kvar. Som ångesten. Och som att jag alltid-alltid-alltid längtar bort. Vill inte vara där jag är. Vill bara någon annanstans. Jag undrar om jag någonsin kommer att hitta dit. Där det är tänkt att jag ska stanna och trivas och tycka om.