onsdag 27 april 2011

155.


(i tentapluggstider är det viktigt med bra musik tycker jag, och åh jag har väntat ganska länge på den här dagen, för jag tycker Veronica Maggio är så himla, himla jätteduktig)

söndag 24 april 2011

154.

- Hans sätt att kasta med huvudet bakåt när han skattar.
- Att han alltid kommenterar hur fint det är att vakna i min lägenhet (man vaknar nästan alltid med ljuset i ögonen om man har stora fönster utan persienner).
- Hur han lägger armen runt min midja för att visa att jag borde lägga mig ner bredvid honom.
- Att ligga på hans hallgolv mitt i natten när allting snurrar och han tar av mig mina skor innan han kysser mig.
- När vi har sällskap till centralen och han väljer omvägar "för att den vägen är finare".
- När han lägger sitt huvud i mitt knä (det är som att han går från man till pojke på en sekund).
- Att jag stod på tå och kramade honom i min hall innan han gick senast (vi brukar oftast bara säga hej-vi-ses utan kram)
- När han ringde efter nästan elva månader av längtan.

lördag 23 april 2011

153.



152.

Det är så himla konstigt. För på sätt och vis kan jag bli lycklig bara av tanken på att jag har träffat någon jag vill vara med. Han är den första jag verkligen känner att jag längtar efter, den första jag verkligen på riktigt vill sova nära natt efter natt efter natt. Han är den första jag inte hittar ett enda fel hos. Han är så himla perfekt och jag vill ha honom mer än allting annat.

Och samtidigt som allting känns väldigt fint gör det också lite ont att han inte känner samma. För jag liksom bara väntar och väntar och väntar på att falla men jag måste stå kvar. Jag förstår inte riktigt, livet och kärlek och sånt, varför det tar 22 år för vissa att hitta någon som man vill falla för och varför han inte känner likadant.

tisdag 19 april 2011

151.

En fin tjej mejlade mig för några veckor sedan. Hon skrev lite såhär: Snälla vad ska jag göra? Hur kan man få någon att välja en?

Åh, jag önskar att jag visste, men jag har ju ingen som helst aning. Vet ni?

Jag önskar nog att J skulle välja mig, inte bara dela en säng sådär en natt varannan vecka. För ibland gör det himla ont att veta att den enda jag någonsin har velat ha inte vill ha mig mer än så.


söndag 17 april 2011

150.

Varför måste du vara såhär? Hon låter mest arg på rösten, min mamma, fast egentligen är hon nog mer ledsen än arg.

Jag svarar henne inte. Det finns ändå inget svar på en sån fråga. Istället åker jag hem innan helgen har börjat, åker från det som skulle varit en långhelg hos mina föräldrar och systrar. För det går inte, jag går bara sönder mer hos människorna jag älskar mest av allt i hela världen.

Och på sätt och vis är jag kanske också arg, eller i alla fall väldigt ledsen och besviken, precis som de är besvikna på mig. Jag är ledsen för att de inte ser att jag inte mår bra, att det är sämre än vanligt, och att jag har tappat nio kilo på mindre än ett halvår. Det gör ont att de inte känner mig bättre än så, fastän de älskar mig så himla mycket.

För mamma och pappa, jag behöver er. Jag vet att jag är 22 nu och jag vet att det börjar bli för sent, men jag tror inte att jag klarar det här själv. Jag önskar att ni kunde se det, och inte bara den där muren som jag har byggt upp runt mig.

fredag 15 april 2011

149.

Jag ville tappa två kilo. Längs vägen tappade jag något helt annat. Jag vet inte hur man sätter ord på den där känslan för livet, men jag tappade den tillsammans med nio kilo.

onsdag 13 april 2011

148.

Sedan några veckor tillbaka lyssnar jag nästan bara-bara-bara på henne:


tisdag 12 april 2011

147.

Det var någon som sa att man ser i en killes ögon om han är intresserad eller inte. Att man skulle kunna se på vilket sätt han är intresserad, liksom av hur han tittar på mig. Men jag ser inte sånt med J. Jag känner mest bara att jag inte vill att han ska gå när han är nära. Fast det gör han ju, alltid. Och om inte han går så går jag.

Det kan gå veckor utan att vi ses men på något konstigt vis är jag alltid räddast de få stunder vi är tillsammans. Jag brukar inte ha svårt att sova men när han sover här så ligger jag nästan alltid vaken och vill aldrig att natten ska ta slut. Fast det gör den ju, och han ligger kvar en stund, flyttar sig sådär nära och lägger sin stora hand över min lilla.

Sen går han. Och jag står kvar, alltid fylld med en känsla av lycka och tomhet på samma gång. Jag tycker inte om den känslan. Fast jag tror att jag tycker om honom. Hur man nu vet sånt.

fredag 8 april 2011

146.

Jag tänker på det mest hela tiden. Ibland känns det som att det är det enda jag verkligen tänker på, som att det inte finns något annat. Måste-hinna-fatta-innan-det-är-för-sent.

Den där meningen med livet.

Att tänka på meningen med livet är lite som att gräva en grop utan att veta vad man söker efter eller om det ens finns något där under marken som är värt att gräva för. Jag tror att man ska akta sig för att tänka för mycket på livet.

Ibland tror jag att mitt största problem är att jag har fått för mig att livet ska kännas så himla mycket hela tiden. Jag längtar alltid efter något annat och efter något mer. Jag längtar alltid efter någon annan.

Så livet, vad handlar det egentligen om? Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det kanske framför allt handlar om att uppleva saker. Uppleva människor. För vet man inte målet är det omöjligt att veta om man hittar rätt. Det känns lite som att jag aldrig någonsin kommer att göra det och då måste man kanske försöka se till att uppleva och lära och leva längs vägen istället.

Kanske är det lite så med killar också. Man hinner kyssa så många killar och vissa smakar bra för stunden, andra knappt ens då. Man hinner dela nätter och sängar som man lika väl hade kunnat vara utan. Och kanske hittar man aldrig rätt. Kanske hittar han aldrig mig. Men oftast hittar man någon att hålla fast vid ett litet tag och det är fint så länge det varar.

Kärlek är också att gräva gropar. Gropar i hjärtat. Det gör så himla ont och man undrar om det verkligen är värt det. Speciellt svårt är det om man inte ens vet hur kärlek känns. Man kan inte förstå det där som andra försöker förklara om att till slut så lär man sig att fylla igen groparna. Att man blir hel igen, även om man känner sig alldeles ihålig och halv emellanåt.

söndag 3 april 2011

145.


Jag vet inte om det är för att dagarna sedan vi sågs senast bara ser ut att bli fler, om det är därför som allting känns så slutgiltigt nu. Jag önskar att det vore lite så med längtan också, att den avtog proportionellt med dagarna ifrån honom. Fast det funkar inte så. Jag funkar inte så (och ibland känns det som att jag inte vill fungera utan honom).

lördag 2 april 2011

fredag 1 april 2011

143.

Jag är trött på att vänta.

Jag är så trött på att vara den enda som längtar hela-hela-hela tiden. Och jag förstår inte riktigt hur man kan känna så mycket för någon, hur man kan ligga sömnlös flera nätter i rad och tänka fina saker om någon som inte tänker fina tankar tillbaka. Varför gör man så mot sig själv när det bara gör ont, liksom river sönder något redan trasigt där innanför.

Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är nog lite som den där botten som jag skrev om här. Ibland känns det som att all den här längtan kommer att tömma mig på det lilla som faktiskt finns kvar. Och jag vet inte om han är värd det längre.

Jag vet bara att han är den finaste jag vet i hela världen och jag förstår inte riktigt varför han får mig att känna såhär. Jag förstår inte varför han gör så ont i mig.