torsdag 29 april 2010

15.

När jag skriver en godkänd tenta skriver han två med högsta betyg. När jag åker till Stockholm över en helg åker han till Paris eller NY. Kanske båda. Han springer min joggingrunda på halva tiden.

Han kommer alltid-alltid att vara 1920 dagar framför mig. Jag liksom inbillar mig att jag kan springa ikapp men jag vet inte. Kanske finns avstånd till för att underlätta. Finns där för att vi ska inse våra begränsningar och inte möjligheter. Det var någon som sa att jag skulle passa bra som projektledare för att jag kan vara så intensiv och fokuserad när jag gör saker, men ibland tror jag min styrka är att jag ser sådant som andra inte ser. Det är samtidigt min största svaghet. Jag förstorar lätt. Gör någonting av ingenting.

Och jag tror att om 1920 dagar, då kommer kanske även jag att se annorlunda på det här.

måndag 26 april 2010

14.

- Det här är verkligen inget som jag brukar göra, sa jag. Inte jag heller, sa han. Jag trodde nog inte på hans ord då. Gör det ännu mindre nu. Vi låg under samma täcke och han rörde vid mig på ett sätt som gjorde att ingenting är som vanligt längre. Ibland får jag för mig att människor inte kan ljuga när de rör vid varandra. Det är bara fruktansvärt naivt att tro på något sådant.

onsdag 21 april 2010

13.


(Jag skriver en sån där alldeles för stor tenta på fredag. Bara så att ni vet varför jag inte svarar på era fina kommentarer och mejl. Jag vill nog aldrig sluta skriva, ni är så fina.)

söndag 18 april 2010

12.

Jag är inte den som går hem med olika killar varje helg. Inte varannan eller var tredje heller. Därför var allting så nytt för mig. Om han inte hade varit den vackraste jag någonsin sett, och om vi inte hade kyssts så bra så skulle vi aldrig vaknat upp i min säng den morgonen.

Jag har alltid tänkt en del på den där morgonen. Föreställt mig hur den obekväma stämningen måste hänga så tungt i luften. Men han väckte mig genom att krypa ännu närmare. Och jag tror att det är lite av mitt problem, att jag inte förstår det där med att krypa närmare om man ändå ska gå.

Jag tror verkligen att allting hade känts annorlunda om vi hade vaknat av väckarklockan den morgonen och vi hade skyndat till varsin föreläsning.

För när han sa vi ses den morgonen, eller när han så självklart skulle byta nummer blev jag förvirrad. När han hörde av sig började jag bygga förhoppningar av någonting som för honom fortfarande, och för alltid, var ingenting.

11.

Det syns inte på utsidan när insidan rasar samman. Klockan närmade sig stängning och en torsdag hade blivit till fredag. Han flyttade sig lite närmare och han skrattade. Men mellan ord av luft gick jag sönder. Jag försökte skratta men det blev mest ett ansträngt leende.

Det var sista gången jag såg honom. Jag tror det var mars månad. Den där morgonen kändes det som att han var den enda som kunde laga mig. Så är det så klart inte. Men det känns så fortfarande.


lördag 17 april 2010

10.

Jag vet att han aldrig skulle fånga mig om jag föll. Jag hatar det. Men på något sätt så spelar det inte så stor roll. Jag vill ha honom ändå.

Jag tänker på det väldigt sällan. På att ingen skulle fånga mig om jag föll. Det känns lite som att jag ändå aldrig kommer att sluta falla.

fredag 16 april 2010

9.

Jag kom sent till föreläsningen den där fredagsmorgonen.


8.

Fast egentligen hade han ju rätt när han sa vi ses. För vi träffades av en slump någon vecka senare. Han hade en ljusblå tröja och ett leende som gjorde mig alldeles knäsvag.

Jag vågade nästan inte se honom i ögonen. Det kändes lite som att jag skulle tappa balansen om jag gjorde det.


7.

När han gick hem den morgonen sa han vi ses. Han skickade ett sms på kvällen. Skrev ”tack för en mysig kväll och natt”. Han frågade om jag hade hunnit till föreläsningen i tid. Jag svarade och frågade honom något liknande. Sedan hördes vi aldrig mer.

När vi låg under samma täcke den natten sa jag ”man kan inte lita på någon för man vet aldrig om det någon säger verkligen är sant eller inte”. ”Nej” svarade han.

Jag undrar hur många sådana sms han har skickat. Och hur många han menar. Jag förstår inte riktigt varför man säger vi ses om man inte menar det.
Jag förstår inte varför man viskar fina saker till någon om det ändå bara är ljudvågor.

6.

Det känns lite som att jag har träffat mannen i mitt liv men han var för bra för mig. Det känns som att han har allt som jag behöver men han behöver inte mig. Hur gör man? Hur går man vidare då?

Hur går man vidare från ett ingenting som känns som allting?

Jag har aldrig träffat någon som honom tidigare. För första gången i mitt liv har jag träffat någon som gör mig knäsvag. Han har världens vackraste underarmar och hans leende är lite som att kisa för vårsolen efter en alldeles för lång vinter.

Det skulle ta mig tjugo år innan jag kände så.

5.

Det där med att en människa sätter färg på tillvaron. Det är som att plötsligt är gräset lite grönare och himlen lite mera klarblå. Hur kan det bli så?

Jag förstår ingenting men jag vill aldrig att det ska sluta. Jag vill aldrig sluta tänka på honom.

4.

Han kom alldeles för nära och han förstörde mig.

Så skulle kanske en kärlekshistoria börja. Men så börjar inte vår. Vi kom inte varandra särskilt nära. Inte särskilt nära alls. Men han förstörde mig ändå.
Tanken på han och hans leende gör mig fullkomligt galen.

Det här är nog ingen riktig kärlekshistoria.
Det här är nog bara en människas längtan efter någon som råkar vara den finaste i hela världen. Det är min längtan och han heter Johan.

3.

För sen han stängde min ytterdörr den morgonen kan jag inte sluta tänka på honom.

Tanken på att vi aldrig någonsin kommer att ligga i samma säng igen dödar mig.

2.

Mycket här kommer nog att handla om en mörkhårig kille som inte är lik någon annan jag har träffat, och om en februarinatt som liksom aldrig blev morgon.

Eller kanske just det faktum att det blev morgon.

1.

Jag undrar vad kärlek är. Jag har nog ingen aning.

Det är så konstigt. För det känns lite som att kärlek är vad livet går ut på, men ändå skjuter vi det framför oss. Liksom för att hinna med allt det andra först. Det andra vad-det-nu-än-är-men-det-känns-viktigt?

Jag undrar vad som räknas i livet. Vad är det som gör att vi minns vissa dagar och andra inte? Jag önskar att jag förstod lite mer av livet.

I mitt liv passar nog inte kärlek så bra just nu. Så har jag känt ungefär alltid.