måndag 30 november 2015

323.

Jag tror verkligen att skrivandet är något som man måste vårda. Något att öva på. Något som man blir bra på bara av att skriva och skriva och skriva. Men för mig så var det ju mest ett sätt att ventilera tankar. 

Jag har en väldigt dålig sida och det är att jag håller allting inom mig. All oro, rädsla och sorg, på något sätt gör det att jag sluter mig. Det glada, positiva, varma delar jag gärna med mig av. Men har så himla svårt att dela med mig av allt det andra. Så många som skulle lyssna, men det går inte. Tänker så mycket, och så ofta, att jag inte förtjänar alla de där som gör mitt liv meningsfullt. Vet inte varför det är så svårt, oftast helt omöjligt, att öppna sig ens lite.

Önskar jag hade någon att dela det här svarta hålet i mig som han lämnade efter sig. Säger att allting är bra när alla frågar. Orkar liksom inte riva i det såret. Vet inte hur det skulle kännas. Vågar inte känna efter förrän jag har landat i något tryggare. 

Det är december imorgon och fastän den här hösten har bjudit på så många spännande upplevelser känns det precis som om jag inte har gjort någonting alls sedan den där dagen i augusti då jag gjorde slut med honom. 

Jag missade septembersolen i Rom, höstkvällarna i London, mitt första halvmaraton, oktoberfärgerna i Central Park och novembervinden i Boston. Vill vara tacksam för allt jag får vara en del av men allt känns så meningslöst utan honom vid min sida. 



torsdag 3 september 2015

322.

Det är torsdag. Jag ska packa ner hans kläder i flyttkartonger. Har tänkt att jag ska göra det hela veckan. 

Har inte öppnat garderoben men gråter redan. Har gråtit sen jag kom hem från jobbet. Vill att allting ska vara som förut ett litet tag till. Det gör så obeskrivligt ont att det är över.  

Saknar allt med honom så mycket och hela tiden.

tisdag 1 september 2015

321.

Möter en granne i tvättstugan. Hon ser ut att vara i min ålder. Hon börjar prata på tyska men jag förklarar att jag ännu inte hanterar det språket. Inte ännu. Det är söndag kväll och hon berättar att hon flyttat ihop med sin pojkvän, de har skruvat IKEA-möbler hela helgen. Vi skrattar åt de värdelösa instruktionerna som skickas med alla platta paket. I skrattet frågar hon plötsligt om jag bor med någon. Hur det kom sig att jag hamnade i det här landet. Och jag ska precis svara det som jag alltid har svarat sedan jag flyttade hit men måste plötsligt hejda mig. Orden fastnar i halsen och på en sekund, från ingenstans rinner tår efter tår från ögonen och jag kan inte stoppa det. Tänker att jag måste sansa mig. Tänker att såhär kan man faktiskt inte hålla på och bryta ihop inför en främmande människa men jag kan inte göra något. Det går inte att stoppa.

Försöker ursäkta mig. Säger att det kommer att bli bra. Vet inte om jag säger det till henne eller till mig själv.

Hon ger mig en kram och då gråter jag bara ännu mer. Tänker på hur många snälla människor det finns där ute. Hur mycket en kram från en främling kan betyda när man inte längre bor i samma land som ens familj och vänner.

måndag 31 augusti 2015

320.

Det var någon som skrev här att vi borde göra slut. Och nu har vi gjort det. Det går inte riktigt att säga vems beslut det var. Men det var han som lämnade mig.

Han lämnade mig med inget annat alternativ än att göra slut. Så igår sa jag det, det som jag tänkt på så himla länge. Men egentligen var det han som gjorde slut på oss, när han packade sin ryggsäck och lämnade vår gemensamma lägenheten utan något svar på när han skulle komma tillbaka för över tre månader sedan. På något sätt visste jag det nog redan då, ville bara inte acceptera. Så jag lät hans kläder hänga kvar i garderoben och hans tandborste stå kvar i badrummet. De där små falska förhoppningarna om att han skulle vara tillbaka snart.

Jag tyckte ju så mycket om honom, därför väntade jag. Accepterade att han behövde göra något annat. Miljöombyte. Ignorerade liksom det faktum att han faktiskt valde att lämna mig när jag äntligen byggt upp ett liv i det här landet som var hans. Ville så gärna att han skulle komma tillbaka. Att han skulle välja mig. Leva sitt liv med mig. Men innerst inne visste jag nog alltid att det vi hade inte var bra nog för honom. En så himla vilsen människa. Han hade inte hittat rätt hos mig, även fast jag önskade att det skulle vara så.


Nästan tre år tillsammans, nu är det plötsligt slut, och det känns så himla sorgligt och ledsamt. Fastän jag på något sätt har haft dessa tre månader på mig att långsamt vänja mig med ett liv utan honom blev det inte på riktigt förrän igår. När jag sa dom där orden till honom. Och han var så kall. Jag undrar om han någonsin älskade mig.


Känner mig så obeskrivligt ensam. Så himla, himla skör. Klarar inte av att berätta för någon utanför min familj och mina närmaste vänner för när jag ska försöka forma orden så går jag sönder. Och det passar sig liksom inte när det är människor man inte känt så länge. Så himla trasig just nu, men en dag ska jag bli hel igen.


söndag 15 februari 2015

319.

Jag känner att jag borde skriva något här. Liksom hålla det här stället vid liv. Men det är svårt när jag är i ett förhållande. Det känns lite som att gå bakom ryggen på honom genom att skriva här. 

Som att skriva om den där skavande tveksamheten. Är det vi nu? Är det vi för alltid? Ska det kännas såhär tveksamt? Börjar det att bli för bekvämt? Börjar den här tvåsamheten blir mer självklar än ensamheten? Jag är så himla, himla rädd för att inte våga lämna honom om den dagen kommer. 

Jag vet inte, vet verkligen inte om vi är de bästa för varandra. Han är så stormig och jag är så lugn. Men jag gillar att han pressar mig att göra saker. Han tar med mig på äventyr jag hade gått miste om annars. Han gör mitt liv rikt på upplevelser. Han är kärleksfull, verbalt och fysiskt. Han vill alltid ligga nära när vi ska sova och han följer med upp på vinden när det är mörkt och jag inte vågar gå dit själv. En del av mig tycker så mycket om det här livet, men en annan del av mig är livrädd för att bli van med det. Så rädd för den dagen när jag måste gå upp på vinden själv, och när det bara är jag i en dubbelsäng om nätterna. 



tisdag 27 januari 2015

318.

Hej,
du kanske inte läser här längre men om du någon gång skulle återvända (så som jag återvänder till din blogg ibland):

I ett vimmel av tusentals bloggar, texter och hemsidor - fastnade din. Ditt språk. 
Jag vet inte vad det betyder, men det betyder något.

Oavsett, 
du borde skriva.

Det är en förmåga du bär med dig. Glöm den inte. Göm den inte.

Hoppas livet tar hand om dig, 
och att du tar hand om det tillbaka.

Hoppas också att du återvänder hit någon gång och får läsa detta.

Vänligen,
Linnéa

Och jag vill bara säga tack. Tack till dig Linnéa och till er alla som tar sig tid och tittar in här. Skriver några fina rader och det kanske inte verkar som så himla stort men det betyder så mycket för mig. Så mycket stöd jag har fått genom den här bloggen, av alla ni där ute som har gjort det här till ett så fint ställe att skriva på.