Jag känner att jag borde skriva något här. Liksom hålla det här stället vid liv. Men det är svårt när jag är i ett förhållande. Det känns lite som att gå bakom ryggen på honom genom att skriva här.
Som att skriva om den där skavande tveksamheten. Är det vi nu? Är det vi för alltid? Ska det kännas såhär tveksamt? Börjar det att bli för bekvämt? Börjar den här tvåsamheten blir mer självklar än ensamheten? Jag är så himla, himla rädd för att inte våga lämna honom om den dagen kommer.
Jag vet inte, vet verkligen inte om vi är de bästa för varandra. Han är så stormig och jag är så lugn. Men jag gillar att han pressar mig att göra saker. Han tar med mig på äventyr jag hade gått miste om annars. Han gör mitt liv rikt på upplevelser. Han är kärleksfull, verbalt och fysiskt. Han vill alltid ligga nära när vi ska sova och han följer med upp på vinden när det är mörkt och jag inte vågar gå dit själv. En del av mig tycker så mycket om det här livet, men en annan del av mig är livrädd för att bli van med det. Så rädd för den dagen när jag måste gå upp på vinden själv, och när det bara är jag i en dubbelsäng om nätterna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh vad dina ord prickar rätt. Jag är också i ett förhållande och känner precis samma saker...
SvaraRaderaJag hoppas att du vågar göra slut. Att du tar steget och försöker tänka på det som finns på andra sidan.
SvaraRaderaJag var himlastormnade kär, men så helt plötsligt var jag inte det längre, och även om vi va himla bra var för sig - så va vi inte så bra tillsammans längre. Är lyckligare nu, och håller tummarna för dig!
Inte alltid lätt. Men ibland tror jag man tänker för mycket och man låter känslorna ta över. Missförstå mig rätt: Kärlek är all about att låta känslorna ta över, men man kan även ha kontroll över sina tankar.
SvaraRadera