onsdag 30 januari 2013

275.

Det börjar bli en vardag nu. Det börjar bli en morgonrutin. Att vakna bredvid någon. Att krypa närmare. Att ställa klockan lite tidigare så att man får mer tid i sängen. Sen hoppar han in i duschen och jag gör kaffe. Han dricker sitt svart. 

Han diskar och jag fixar mig i badrummet och han åker alltid en haltimme tidigare än mig. Och vi pussas i hallen innan han går. Vill inte att han ska gå, men han kommer ju tillbaka snart. 


tisdag 22 januari 2013

274.

Det känns så himla fint. Det känns bra. Ibland känns det tryggt och ibland läskigt. Ibland tänker jag att det kanske inte är värt det, men oftast inte.  

I fredags när vi låg i min säng sa han "ditt hår luktar inte som vanligt" och jag tänkte att han känner till så himla mycket med mig nu. För det mesta känns det så himla bra, men ibland funderar jag på det där att släppa in någon och hur mycket jag kan komma att behöva ångra det sen. Har jag valt att göra det med honom, har jag valt att släppa in honom? Samtidigt tänker jag: väljer man ens det? Kanske är det bara så att vissa hittar in dit ändå. Finns ingenting att göra, och heller ingenting att ångra. 

Jag undrar när jag fattade att han var sådär viktig. Kanske var det när han frågade vad det var för tablett jag svalde och jag sa som det var, att jag äter antidepressiva. Fastän det är sånt där som jag aldrig berättar för någon, fastän jag skäms så himla mycket över det kunde jag inte ljuga för honom. På något konstigt sätt visste jag väl redan då att han skulle vara kvar ett bra tag till. Och kanske, kanske så ville jag ändå att han skulle lära känna mig precis sådär som jag är.


måndag 14 januari 2013

273.

Och sedan blir allting sådär bra igen och när han pussar mig utanför min port efter en sen söndagspromenad känns det i hela kroppen att jag tycker om honom.

Herregud, jag tycker ju verkligen om honom. Det är inte ofta jag känner så. 


lördag 12 januari 2013

272.

Vi säger hejdå-vi-ses-imorgon-kväll, och sedan pussas vi. Det är fredag morgon och alldeles nyss satt vi vid frukostbordet och han pratade om att vi borde ha pannkaksfrukost snart. Han stänger dörren bakom sig och jag sätter mig vid bordet och jag tänker att allt känns så himla bra men den där klumpen i magen säger mig ändå att jag inte borde lita på honom. Jag tror att jag borde lyssna på den där klumpen nu och inte göra om samma misstag igen. Jag tänker på att man faktiskt har ett ansvar att ta hand om sig själv, och aldrig-aldrig ska jag släppa in någon som inte känns på riktigt.

Fast sedan tänker jag på söndag morgon och att vi kanske kan äta pannkakor då. Jag ska äta även om det känns jättejobbigt och jätteläskigt, för med honom känner jag mig nästan helt vanlig och helt vanliga människor kan äta pannkakor till frukost utan en massa ångest.

Och kanske-kanske har den där klumpen i magen fel ändå, tänker jag.

Men det blir lördag, och i mitt kylskåp står allting som man behöver för att göra pannkakor när han ringer och ställer in för att han ska gå på någon fest. Och helt plötsligt var igår inte alls den där morgonen då vi pussades och sa att vi skulle ses på lördag. Igår var heller inte dagen efter den där kvällen då vi låg i min säng och tittade på "Amelie från Montmartre". Och jag låg inte alls med huvudet mot hans bröst och lyssnade på hans hjärtslag. För så fort han glömmer bort att vi skulle ses är det som att ingenting av det finns kvar längre, bara den där klumpen i min mage som påminner mig om att jag borde bli bättre på att lyssna på den.


onsdag 9 januari 2013

271.

Jag har varit ruskigt dålig på att dela med mig av fina böcker det senaste året, så därför tänkte jag att det var dags nu. Boken heter "Ett annat sätt att vara ung" och är skriven av Per Nilsson. Jag tycker att Per Nilsson är en av de bästa barn- och ungdomsförfattarna vi har i Sverige, och när jag var yngre läste jag nog alla hans ungdomsböcker. I alla fall så kom jag över den här boken i somras och för några veckor sedan så läste jag om den. 

Den ser ut såhär:

och den innehåller sånt här:



Den är så himla-himla fin. Som alla Per Nilssons böcker är den sådär tänkvärd och klok. Språket? Det bästa om ni frågar mig, enkelt och okomplicerat.


270.

Alltså, det känns lite som det tryggaste i hela världen att sova bredvid honom. Det mysigaste i hela världen också, så klart.

tisdag 8 januari 2013

269.

Kärlek, hur känns det? Ungefär såhär tycker jag:


Florence + The Machine - You've got the love


The Temper Trap - Sweet dispostion (Rich Tuorto cover)


Jose Gonzales - Heartbeats


Sia - Day too soon

* ha tålamod med att vissa av låtarna börjar lite konstigt för det är live-versioner och jag tycker att de är så mycket finare så!

måndag 7 januari 2013

268.

Malin skrev en så himla klok kommentar till detta inlägg. Jag tycker att alla ska läsa den så jag publicerar den här istället. Det jag ville säga med mitt inlägg var inte att man inte ska ge kärleken en chans om det inte känns helt fantastiskt från första stund, utan att jag inte tycker att man ska nöja sig med något och någon som inte känns som den bästa i hela världen. Fast det är ju bara vad jag tycker liksom. I alla fall så sätter Malin ord på det där om att bli sårad av någon som man tycker så himla mycket om och den där rädslan som följer med efteråt. Jag känner igen mig massor i det hon skriver och jag tror att en del av er också kommer att göra det.

Och jag vill bara passa på att säga att jag älskar när ni  kommenterar här. Jag vet att jag har varit usel på att svara på era kommentarer den senaste tiden (eller snarare det senaste året.. förlåt!) men från och med nu lovar jag att svara på alla kommentarer, för det är ju era reflektioner och tankar som gör det här stället levande! KRAM! 

Här är Malins kommentar: Ja, jag tror det. Jag tror att man kan leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara så där hopplöst och oändligt kära i varandra. Och jag tror att Emma är inne på något väldigt viktigt när hon skriver om att hjärnan I vissa fall blockerar pirret av överlevnadsskäl, som en försvarsmekanism. Och kanske är det inte så konstigt av den att göra så när den senaste, och kanske första, killen du kände så där himlastormande inför låmnade dig när du anförtrott honom någonting viktigt, när du behövde honom som mest. Och när det i förlängningen ledde till att du blev sjuk. När man tänker efter vore hjärnan dum om den inte gjorde sitt allra yttersta för att det inte skulle hända igen.

För min del träffade jag kärleken med enormt, galet stort K när jag var 16 och jag föll så hårt, så hårt. Vi var tillsammans i två år mellan 18 och 20 års ålder och det skulle ta ytterligare fyra år innan jag helt kom över honom. Kärleken var allt jag läst om i böcker och sett på film fast 100 gånger bättre, mer rätt och fantastiskt. Men han gjorde mig, precis som Johan gjorde dig, fruktansvärt illa. Så där illa så att orden "fruktansvärt illa" inte ens lite beskriver hur fruktansvärt illa det var. Jag började träffa andra efter vårt uppbrott, ganska många andra, men det höll aldrig. Hur fina och underbara de än var så kände jag aldrig nog, så blev jag aldrig riktigt kär. Och precis som du vill jag ha en kärlek så stark att man nästan spricker, så varför vara med någon som jag inte känner så för?


Saker ändrades för mig när jag träffade en kille som var allt jag någonsin hoppats på och för bra för att vara sann. Jag var visserligen väldigt glad för att vi träffats men jag kände inte särskilt mycket, jag kände inte DET. Men hur kunde jag låta bli, hur skulle någon kunna vara bättre? Först då insåg jag att det nog inte handlar om killarna jag träffar utan att det handlar om mig. Ena dagen kunde jag känna riktigt starkt för honom men vid minsta lilla motgång så blev jag helt likgiltig och saknade honom inte ett dugg när vi var ifrån varandra. Jag fick det inte att gå ihop och är en romantiker som avskyr "kärlek är något som långsamt växer fram"-grejen men jag var trött på mitt mönster så jag bestämde mig för att stanna och se vad som hände istället för att bryta som jag skulle gjort i vanliga fall.


Och det är jag så himla glad för. Det var inte lätt och det tog en himla massa tid men killen i fråga hjälpte till att montera ner alla de försvar jag byggt upp, ett efter ett, och under de där försvaren fanns all den där kärleken och den där lyckan som jag trodde hade försvunnit för gott. Och jag hade valt min pojkvän, trots att det inte började hopplöst och oändligt kärt, framför alla andra killar i hela världen.


Det här blev jättelångt. Och du och jag är ju två olika personer, min sanning behöver ju nödvändigtvis inte vara din. Men det jag försöker säga är att ifall du känner tvivel så kan det nog ha med betydlgt fler saker att göra än att du inte kär. Och bara för att du inte är så kär så att du spricker nu så är det inte säkert att de känslorna aldrig kommer dyka upp. Det år jag ett levande exempel på. 


Många kramar!



söndag 6 januari 2013

267.

Igår gick jag fram till en tjej som satt tre bord ifrån mig och kämpade med att få i sig en näringsdryck. Det var precis samma märke som jag drack, och precis samma smak som faktiskt fortfarande ligger kvar längst inne i min frys. Jag satte mig bredvid henne och berättade att för ungefär ett år sedan så var jag också där. Jag sa att jag tyckte att hon var världens duktigaste och att även om det känns helt omöjligt just nu så blir det bättre snart. Hon log och sa tack och hon var så himla fin och en dag kommer hon också att fatta det.

När jag var som hon, när jag också var tvungen att dricka tre näringsdrycker om dagen, då hade jag behövt någon som sa att det blir bättre snart. När jag var som hon så trodde jag aldrig-aldrig att livet skulle vara så himla mycket bättre bara ett år senare. Men det är det faktiskt, så himla mycket bättre. 

lördag 5 januari 2013

266.

Kan man bestämma sig för att tycka om varandra? Kan man leva lyckliga i alla sina dagar utan att från början vara sådär hopplöst och oändligt kära i varandra? Han och jag pratade om det i torsdags. Och kanske är det möjligt, jag vet inte, men jag vet att jag inte vill att det ska vara så. Jag vill att det ska vara mer än så. Det bara måste vara mer än så om man vill vara med mig.

Om jag gifter mig en dag så ska det vara med någon som gör mig lycklig varje dag och som ligger nära om nätterna, alla nätter, vad som än händer. Någon som jag aldrig-aldrig-aldrig vill byta ut mot någon annan. Någon som inte går när det blir jobbigt, någon som känner hela mig och ändå vill veta mer. Någon som vet att jag dricker mitt kaffe med mjök, älskar att bli pussad i nacken och behöver vara ensam ibland. 

Jag vill vara så kär att jag nästan spricker när jag är med honom. Jag vill att det ska kännas i hela kroppen när jag tittar på honom. Vill att det ska vara bättre än alla filmer och böcker på samma gång. Så vill jag att min kärlek ska vara. 


fredag 4 januari 2013

265.

Igår kom han hem och det var himla fint och så efterlängtat. Jag vet inte varför men jag blir så nervös när jag är med honom. Jag tror att det betyder att han börjar bli lite sådär speciell för mig. Det är ju både farligt och ganska bra på samma gång och han känns som en sån där kille som inte skulle göra mig illa men jag vet ju inte. Vill bara att det vi har ska vara ärligt.

Av någon anledning kom vi in på mat och sånt och han frågade hur och varför jag var sjuk och jag vet inte vad jag tycker om att prata om det. Det känns pinsamt och jag känner mig så himla dålig och så himla-himla tjock och tänker att jag aldrig kommer att överleva i den här kroppen. Vet inte varför det blir så. 

Sen sov vi och jag vaknade klockan sex och tänkte bara på att komma ut och känna marken under fötterna så jag cyklade hem och bytte kläder och cyklade vidare till löpbandet. Sprang sju kilometer och bestämde mig för att inte vara såhär mer. Ingen träning för att lindra ångest när han ligger bredvid. 

tisdag 1 januari 2013

264.

Tänk att nu är det 2013. Jag gillade 2012, det var ett bra år. Såhär skrev jag om 2011. Det där värsta året. Aldrig ska jag må så dåligt ett helt år igen.

Detta året dog min farfar. Min älskade, fina, världen bästa farfar dog och jag hann inte dit för att säga hejdå. Jag skulle just gå på planet när pappa ringde. Det känns som att farfar är med mig ibland, som att han på något vis för alltid kommer att finnas nära mig nu. Jag tycker om den känslan. Och jag önskar alla en sån farfar som jag hade.

Två veckor efter att farfar gått bort åkte jag till Ghana. Jag hade bokat resan bara en månad tidigare, för att jag inte stod ut med tanken på att fylla 23 år utan att ha gjort någonting viktigt i mitt liv. Kanske lite för att försöka bli friskare inuti också, för att jag ville känna, inte bara veta, att det fanns viktigare saker än att vara besatt av sin vikt. Men mest åkte jag för att det var något som jag alltid hade velat göra.

I Ghana fick jag ta del av mycket fattigdom och misär, men allra mest kärlek. Jag lärde känna 34 helt underbara barn. 34 föräldralösa barn. Sådana som jag för alltid bär med mig och tänker på ungefär varje sekund. Ibland pratar vi i telefon och då känns det ungefär som att hjärtat ska gå sönder av saknad.

I år hörde Johan av sig till mig igen. Jag bad honom att lämna mig i fred och sen dess har jag inte längtat efter honom mer. Av Johan lärde jag mig att vad som än händer, så kommer jag alltid att landa på fötterna till slut för jag har världens finaste vänner och världens finaste familj som alltid bryr sig om mig och som vet vem jag är när jag inte riktigt har någon aning själv.