tisdag 1 januari 2013

264.

Tänk att nu är det 2013. Jag gillade 2012, det var ett bra år. Såhär skrev jag om 2011. Det där värsta året. Aldrig ska jag må så dåligt ett helt år igen.

Detta året dog min farfar. Min älskade, fina, världen bästa farfar dog och jag hann inte dit för att säga hejdå. Jag skulle just gå på planet när pappa ringde. Det känns som att farfar är med mig ibland, som att han på något vis för alltid kommer att finnas nära mig nu. Jag tycker om den känslan. Och jag önskar alla en sån farfar som jag hade.

Två veckor efter att farfar gått bort åkte jag till Ghana. Jag hade bokat resan bara en månad tidigare, för att jag inte stod ut med tanken på att fylla 23 år utan att ha gjort någonting viktigt i mitt liv. Kanske lite för att försöka bli friskare inuti också, för att jag ville känna, inte bara veta, att det fanns viktigare saker än att vara besatt av sin vikt. Men mest åkte jag för att det var något som jag alltid hade velat göra.

I Ghana fick jag ta del av mycket fattigdom och misär, men allra mest kärlek. Jag lärde känna 34 helt underbara barn. 34 föräldralösa barn. Sådana som jag för alltid bär med mig och tänker på ungefär varje sekund. Ibland pratar vi i telefon och då känns det ungefär som att hjärtat ska gå sönder av saknad.

I år hörde Johan av sig till mig igen. Jag bad honom att lämna mig i fred och sen dess har jag inte längtat efter honom mer. Av Johan lärde jag mig att vad som än händer, så kommer jag alltid att landa på fötterna till slut för jag har världens finaste vänner och världens finaste familj som alltid bryr sig om mig och som vet vem jag är när jag inte riktigt har någon aning själv.

1 kommentar:

  1. vill bara säga att jag tycker din blogg är himla fin.

    SvaraRadera