2011 var också året jag blev antagen till ett universitet i Hongkong. Det kändes som att det skulle bli lite av mitt största och viktigaste äventyr, men så blev det något helt annat.
Jag vet inte om det berodde på att jag ville så himla mycket den här våren, ville prestera mest och bäst i skolan och samtidigt bli sedd och omtyckt av min första riktiga kärlek, för jag slutade att äta. I augusti (när jag egentligen skulle rest till Hongkong) satt jag i väntrummet på en äs-mottagning, tittade på de andra tjejerna med smala ben och tänkte att jag hade kommit fel. För jag var alldeles för stor. En del av mig ville bli ännu mindre, bara för att visa att jag kunde. Fast det var ju alldeles tillräckligt allvarligt, allting var för litet även om det inte kändes så för mig, och jag gick därifrån den tisdagen med diagnosen anorexia nevrosa.
Så jag åkte inte till Hongkong. Det var kanske mitt livs första, och framför allt mitt största, nederlag. Och sedan har de liksom bara hopat sig, nederlagen alltså.
Det här året har varit fruktansvärt. Fastän jag har kommit så himla-himla långt så är det ändå himla långt kvar. Men egentligen spelar det inte så stor roll längre. För jag tror faktiskt att jag lär mig lite hela tiden, hur jag ska övervinna det här. Om 2011 handlade om att överleva hoppas jag att 2012 ska handla om att leva.
ps. imorgon reser jag iväg och därför kommer det nog vara tyst här i ungefär tre veckor. snälla ni glöm inte att ni är världens finaste och jag älskar att ni gör detta till ett sånt fint ställe att skriva på. tusen kramar!