torsdag 22 december 2011

199.

2011 blev det svåraste året i mitt liv. Det var året jag blev kär (och åh, oftast var det så fint att jag var tvungen att nypa mig själv i armen flera gånger när jag såg världens finaste kille ligga i min säng, det var sådär tusen-miljoner gånger bättre än på film).

2011 var också året jag blev antagen till ett universitet i Hongkong. Det kändes som att det skulle bli lite av mitt största och viktigaste äventyr, men så blev det något helt annat.

Jag vet inte om det berodde på att jag ville så himla mycket den här våren, ville prestera mest och bäst i skolan och samtidigt bli sedd och omtyckt av min första riktiga kärlek, för jag slutade att äta. I augusti (när jag egentligen skulle rest till Hongkong) satt jag i väntrummet på en äs-mottagning, tittade på de andra tjejerna med smala ben och tänkte att jag hade kommit fel. För jag var alldeles för stor. En del av mig ville bli ännu mindre, bara för att visa att jag kunde. Fast det var ju alldeles tillräckligt allvarligt, allting var för litet även om det inte kändes så för mig, och jag gick därifrån den tisdagen med diagnosen anorexia nevrosa.

Så jag åkte inte till Hongkong. Det var kanske mitt livs första, och framför allt mitt största, nederlag. Och sedan har de liksom bara hopat sig, nederlagen alltså.

Det här året har varit fruktansvärt. Fastän jag har kommit så himla-himla långt så är det ändå himla långt kvar. Men egentligen spelar det inte så stor roll längre. För jag tror faktiskt att jag lär mig lite hela tiden, hur jag ska övervinna det här. Om 2011 handlade om att överleva hoppas jag att 2012 ska handla om att leva.

ps. imorgon reser jag iväg och därför kommer det nog vara tyst här i ungefär tre veckor. snälla ni glöm inte att ni är världens finaste och jag älskar att ni gör detta till ett sånt fint ställe att skriva på. tusen kramar!

måndag 19 december 2011

198.

Ibland (nästan alltid) känns det som att allting skulle bli lite lättare om jag bara fick bli smal igen.

onsdag 14 december 2011

197.

Det blåser storm utanför fönstret. En av fördelarna med att ta uppehåll från skolan är att man inte behöver gå ut i blåsten om man inte har lust. Samtidigt är det väl inte precis vindstilla här inne heller. Jag tänker på den här ständiga orkanen innuti mig, den som aldrig slutar. Jag orkar inte mata den här ångesten längre. Vill bara sluta äta nu. Men det går inte. Får inte.

Jag har gått upp sju kilo på fyra månader och det känns alldeles fruktansvärt. Det får mig att vilja dö ännu mer.

Förra lördagen låg jag bredvid någon som sa att jag skulle vara himla fin med fem kilo mer på kroppen. Han sa att alla killar skulle tycka det. Jag försökte få honom att förstå det inte handlar om det.

- Det handlar alltid om det, sa han sen. Till slut undrade jag om han hade rätt.

Och jag är så himla trött på att allting alltid ska handla om honom, Johan, min första riktiga kärlek som bara försvann. När mitt liv blev jättejobbigt så ville han inte vara med längre. Jag förstår inte riktigt hur man kan få välja så. Jag verkar ju inte kunna välja bort honom hur mycket jag än vill. Han finns liksom ändå kvar.

tisdag 6 december 2011

196.

Jag träffade en kille ett tag.
Han var en sån som skjutsade på cykeln i alla uppförsbackar utan att bli det minsta andfådd.
En sån som följde med på alla galna efterfester
som satt bredvid mig på trottoarkanter
när hela världen snurrade.
Han var en sån som verkligen brydde sig om mig,
på riktigt.

En natt låg vi i hans säng och pratade om tystnaden.
Om att jag gillar den.
Han berättade om en sjö hos hans pappa.
Om att han ville att jag skulle följa med dit.
Vi skulle ro ut på sjön och lyssna
på tystnaden.
Fastän jag inte tycker om sjöar
så lät det fint.
Han var fin.
Han tyckte att jag var fin.

Men det blev aldrig
jag och han i en roddbåt på en sjö.
Det visste jag nog redan när vi låg i hans säng den natten.
För jag tröttnar.
Han tyckte om mig, på riktigt.
Det var varken
livsfarligt eller spännande.
Bara fint och tryggt.
Då ledsnar jag.
Vet inte
varför.
Det är nog den där himla känslan
av att jag alltid
alltid
vill ha mer.


Så kändes det aldrig med Johan.
Med Johan ville jag ha mer
men det var av honom.


197.

Jag tror att min granne är sjuk. Jag ser honom inte ofta, varken han eller hans flickvän. För några veckor sedan möttes vi i hissen. Han stödde sig på en sån där gammal träkäpp. Det kändes sorgligt och helt fel. Igår såg jag honom lämna lägenheten med en rullator. Jag undrar hur gammal han är. Över tjugosex och under trettiotvå, om jag skulle gissa.

Det är så himla orättvist, livet. Tänk att på andra sidan väggen kämpar kanske någon mot döden just nu. Och här kämpar jag med livet (varför ska det vara så himla svårt?). Det får mig att hata mig ännu mer. För jag är så otacksam för allt just nu. Tänker bara på alla dessa kilon på min kropp och hur mycket jag hatar att gå upp i vikt. Hatar det så mycket att jag helst inte vill vara med längre. Orkar inte känna mig såhär fel (fet) resten av livet. Vill orka bry mig om viktiga saker. Om att sätta värde på livet till exempel.

Imorgon ska jag ringa en ny kbt-terapeut.

måndag 5 december 2011

195.

Exakt, precis så.