onsdag 30 november 2016

328.

Jag går till läkaren och kollar hörseln. Jag har skjutit på det flera månader, det är så typiskt mig. Jag är en person som gärna sopar problem under mattan, hoppas på något onaturligt vis att de ska lösa sig av sig självt men det gör de ju sällan, och när jag väl tar tag i problemen har de har vuxit till mycket större problem.

Läkaren ger mig en ny tid nästa dag, imorgon alltså, jag ska träffa en specialist. De tror att jag har något som kallas otoskleros. Det är en slags hörselskada.

På något sätt gör det här beskedet mig så orimligt ledsen. Kanske är det all annan ångest som gör sig påmind. Liksom passar på när jag ändå är så skör. Jag gråter en hel timme så for jag har stängt ytterdörren bakom mig. Känner mig så orimligt ensam i min 120 kvadrat lyxvåning i ett land utan familj, vänner eller pojkvän.

What if I will become deaf, skriver jag till honom. Han skriver: we'll have breakfast on the balcony for hundred of years and I will tell you how much I love you and you'll hear it.

Och jag är så tacksam för att han finns där ute, för tillfället på andra sidan jorden, men för det mesta väntar han i det där landet där mitt hem finns, det som känns som hemma nu, mycket tack vare honom. Och dit flyttar jag tillbaka om sex månader.

söndag 27 november 2016

327.

Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. På dagarna ignorerar jag rösten i huvudet och klumpen i halsen, men det blir så påtagligt hur jag egentligen mår när det påverkar sömnen. Det finns liksom ingenting som distraherar tankarna där och då och jag känner allt det där som jag har försökt att trycka undan, ignorera, hela dagen.

Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. Ångest har jag för att vågen visade 59 kilo och jag måste väga under 59 kilo, det vill säga 58. Egentligen vill jag väga 57, eller allra helst 56. Eller 54. Jag vill inte väga under 54. Men inte mer heller.

Jag vill vara lycklig också. Inte tänka på maten hela dagarna. Det har blivit så mycket värre under hösten. Jag kan inte minnas när jag hade så mycket ångest sist. Äter gör jag fortfarande, det är ju också en del av problemet, att jag inte har kontroll över ätandet. Jag vill äta, vill inte äta, vill äta, vill inte. Jag mår dåligt för att jag äter, för att jag inte kan avstå, och jag önskar att jag inte ville äta men jag vill.

Jag har så mycket ångest nu. Jag har svårt att avgöra vad som kom först, nacken/bröst/ryggontet eller ångesten. Tårarna som trycker bakom ögonlocken när jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet.

Jobbet. Jag undrar om det är jobbet som ger mig ångest. Kanske. Jag undrar varför jag valde prestation och karriär när jag vet att jag har så svårt för sånt. Att jämföras med andra när allt jag vill är att göra skillnad i världen. Spela roll, det är allt jag vill göra. Men kanske känns det mindre viktigt nu. På något sätt känns allt mindre viktigt nu. Nu när jag har träffat han som jag älskar. Har aldrig älskat någon som honom förut.

Jag vill skrika det till hela världen - att jag älskar honom så mycket. På något sätt ger det en slags mening till livet som jag aldrig har känt förut. Det känns lite som att vad som än händer så vet jag hur det känns att älska någon - och hur det känns när denna någon älskar en tillbaka. Den känslan har verkligen gjort att livet har känts magiskt detta år.

Men ändå, trots detta, kryper ångesten i kroppen och det är helt och hållet mitt eget problem och den finns där oavsett om jag vet att det finns en person där ute som älskar mig precis såhär. Jag önskar förresten att jag verkligen trodde på det, att jag inte undrade om han skulle älska mig lite mer om jag var lite mindre.

Jag har så mycket ångest, och så mycket ryggont. När smärtan i ryggen blir ohanterlig går jag till en läkare. Det är så mycket lättare att boka en läkartid för ryggsmärta. Läkaren trycker på min kropp och suckar och säger att jag inte får träna och jag får en sån panik i hela kroppen. Måste träna när vågen visar 59 kilo. Men det säger jag inte, jag nickar bara. Han skriver ut starka tabletter som man kan bli lite snurrig av och man får inte köra bil men det gör inget för jag har ingen bil. Jag ska komma tillbaka om en vecka och han ska känna om mina muskler är redo för sjukgymnastik. Han säger att det är bra att jag har en sjukförsäkring via jobbet, för annars skulle det bli dyrt. Jag undrar om han undrar vad jag gör här, i det här främmande landet, vilket företag som betalar mina sjukvårdskostnader och så vidare. Ibland undrar jag det själv, hur det kom sig att jag hamnade här. Kanske ger det mig också ångest.

Jag åker hem och äter smärtstillande och vågen visar 59.7 kilo och jag kan inte sova.

måndag 29 augusti 2016

326.

Det känns precis som att jag har träffat mannen i mitt liv. Det är en sådan speciell känsla. Så många år som jag trodde att jag aldrig skulle känna såhär igen.

Det känns så konstigt att tänka på nu, hur jag satt på ett cafe i Amsterdam med två av mina bästa tjejkompisar i April i år och frågade om det verkligen känns sådär himlastormande och totalt tveklöst självklart när man är närmare 30 än 20 och man har delat säng och sitt hjärta med flera män som det på ett eller annat sätt inte fungerat med.


Kanske blir man förnuftig med åldern, och mer tveksam och trevande. Hur många gånger man blivit sviken och hjärtekrossad måste väl ändå på något vis påverka hur man upplever en kärleksrelation. Så tänkte jag i April. Liksom för att rättfärdiga varför det inte kändes mer med honom som jag hade träffat i två-tre månader då.


Och sedan kom jag hem från den där helgen i Amsterdam och gick från förälskad till himlastormande kär och jag kan inte minnas exakt när det hände men jag vet att jag bara har känt såhär en gång innan och det var med den där killen som nästan alla inlägg på den här sidan handlar om. Och det känns till och med mer och bättre än så. Trodde inte kärlek kunde kännas såhär mycket. 



söndag 20 mars 2016

325.

Han skriver till mig when I'm with you I don't realise how much you dislike talking

Forstätter it's as if you had a limited number of words for your life and you're trying to save them all

En annan gång skriver han don't talk too much at work, so you have some words left for me


lördag 5 mars 2016

324.

Det ligger en annan man i min säng nu. Han pratar så mycket. Efter vår första dejt tänkte jag att honom vill jag nog inte träffa igen. Han verkade så himla självcentrerad. Men det var något med honom som jag inte kunde sätta ord på. Han gjorde mig nervös. Så vi sågs igen. Och så igen och igen. Vi drack kaffe eller vin i folksamlingar. Alltid omringade av mycket folk.

Och så en kväll kysste jag honom. 


I thought you would never kiss me sa han och sedan hånglade vi i tio minuter utanför porten till min lägenhet innan han tog sista spårvagnen hem till sig.


måndag 30 november 2015

323.

Jag tror verkligen att skrivandet är något som man måste vårda. Något att öva på. Något som man blir bra på bara av att skriva och skriva och skriva. Men för mig så var det ju mest ett sätt att ventilera tankar. 

Jag har en väldigt dålig sida och det är att jag håller allting inom mig. All oro, rädsla och sorg, på något sätt gör det att jag sluter mig. Det glada, positiva, varma delar jag gärna med mig av. Men har så himla svårt att dela med mig av allt det andra. Så många som skulle lyssna, men det går inte. Tänker så mycket, och så ofta, att jag inte förtjänar alla de där som gör mitt liv meningsfullt. Vet inte varför det är så svårt, oftast helt omöjligt, att öppna sig ens lite.

Önskar jag hade någon att dela det här svarta hålet i mig som han lämnade efter sig. Säger att allting är bra när alla frågar. Orkar liksom inte riva i det såret. Vet inte hur det skulle kännas. Vågar inte känna efter förrän jag har landat i något tryggare. 

Det är december imorgon och fastän den här hösten har bjudit på så många spännande upplevelser känns det precis som om jag inte har gjort någonting alls sedan den där dagen i augusti då jag gjorde slut med honom. 

Jag missade septembersolen i Rom, höstkvällarna i London, mitt första halvmaraton, oktoberfärgerna i Central Park och novembervinden i Boston. Vill vara tacksam för allt jag får vara en del av men allt känns så meningslöst utan honom vid min sida. 



torsdag 3 september 2015

322.

Det är torsdag. Jag ska packa ner hans kläder i flyttkartonger. Har tänkt att jag ska göra det hela veckan. 

Har inte öppnat garderoben men gråter redan. Har gråtit sen jag kom hem från jobbet. Vill att allting ska vara som förut ett litet tag till. Det gör så obeskrivligt ont att det är över.  

Saknar allt med honom så mycket och hela tiden.