måndag 29 november 2010

94.

Åh, det finns så himla mycket som jag vill berätta för er just nu. Mest kanske himla obetydliga saker.

Men åh, jag måste skriva ansökan. Måste motivera varför just jag av så himla många borde få studera i ett varmt land ganska jättelångt här ifrån. Och det är så lätt att känna sig himla dålig då. Känna att man har gjort ingenting alls ett helt liv, fast man ju har gjort massor (i alla fall lite). Men ingenting viktigt liksom.

Och jag önskar att jag kunde få berätta om att jag älskar att skriva massa obetydliga saker om känslor och om hur livsfarligt kärlek är och hur vissa killar liksom stannar kvar. Hur jag aldrig glömmer han som aldrig kommer ihåg mig. Hur jag aldrig har varit kär. Hur jag aldrig vågar lita på någon.

Hur jag inte riktigt vet någonting alls om livet. Jag försöker ju bara följa med och letar efter någon plats som inte alltid snurrar. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att hitta rätt.

Fast det är klart, att sånt går ju inte att skriva till något internationellt sekretariat någonstans där i ett land ganska jättelångt här ifrån. Dit jag tydligen vill. Sånt där man inte vet att man vill. Ungefär som allting annat alltså, fast ändå inte.

93.

Tänk att för tio timmar sedan ringde jag och sa att han borde vara här. Nu sitter han på en buss för att alla tidiga tåg var fulla och om mindre än två timmar är han hos mig.

--

Det där skrev jag igår. Klockan var ungefär tio på förmiddagen efter en kväll med jättemånga glas vin.

Och tänk, idag står han i min dusch och sjunger.


onsdag 24 november 2010

92.

Det finns så mycket att förbättra i ett samhälle. Pengarna räcker ju aldrig till alla. Men en sak som jag tycker känns lite extra underprioriterat är äldreomsorgen. Det finns så himla mycket att peka på som är fel där. Som att min farmor och farfar, som har levt tillsammans i över 60 år, inte får bo tillsammans när de inte klarar av att bo hemma längre.

Ibland kan jag tycka att det är ett himla tjat och alldeles för stort fokus på barn och unga. Alla stora barngrupper hit och alla slitna skolor dit. I min klass hade vi alltid gamla sönderklottrade skolböcker, var 32 elever på en lärare, men jag tycker att vi klarade oss himla bra ändå.

Jag tänker på min lilla, lilla farmor som inte får träffa mannen i sitt liv, han som alltid, alltid varit hos henne. Undrar vad hon tänker. Ibland kan jag komma på mig själv att hoppas att hon är lite mer förvirrad än hon egentligen är, bara för att jag inte vill att hon ska förstå hur sorglig situationen är. Den där situationen är ju hennes liv.

Världens finaste farfar. Världens bästa på att laga punktering på cyklar, skratta högt och inte ställa frågor som man inte ville få.

Det är bara så fruktansvärt att något annat än döden ska behöva skilja människor åt. Som paragrafer eller budgetunderskott.

tisdag 23 november 2010

91.

Jag har nog alltid tänkt på kärlek som sådär himlastormande. Och det är kanske inte det bästa att längta efter om man är någon som jag.

Egentligen tror jag att kärlek, till väldigt stor del, består av en känsla av trygghet. Och det där att känna sig trygg hos någon; det skrämmer mig så himla mycket. För trygghet är ju bara en känsla som allting annat. En känsla som kan vara helt fel. En känsla som kan försvinna
när
som
helst.

Folk pratar om den där underbara känslan av fullständig tillit till varandra som man känner efter en ganska lång tid tillsammans, det är just det som jag är så himla rädd för. Den där skakiga och osäkra början när man vet nästan ingenting om varandra och absolut ingenting om den inblandades känslor eller ens egna, det är liksom den enda gången jag slipper vara fullkomligt livrädd.

Och det måste vara så himla jobbigt att ligga bredvid någon som mig. Någon som aldrig, aldrig, aldrig lär sig att lita på någon. Aldrig lär sig att lita på honom.

- men jag litar ju på dig
- GÖR INTE DET!

Åh, snälla lova att du aldrig gör det för jag sviker alltid, alltid, alltid. Och det har alltid varit mitt problem.

Bara därför har jag bestämt att allting ska vara annorlunda den här gången. Inga planer, inga löften. Och jag vet att han håller att på galen av min påtvingade spontanitet och mitt rädsla för allt som har med planering att göra men åh han biter ihop och säger så försiktigt jag vet att du inte tycker om att planera men jag vill ju bara veta att du kommer till mig snart. Och när jag inte svarar säger han vi behöver inte bestämma något, inte lova något men jag tycker om dig och jag har inte känt så förrut.

-

Jag vill bara säga förlåt, förlåt för att jag inte hinner svara på alla era fantastiska kommentarer. Varenda kommentar betyder så himla mycket för mig och jag bara önskar att dygnet hade några fler än 24 timmar just nu så jag hade lite tid att svara er alla.

Jag älskar att skriva här och det är för att ni är här.

Ni får mig att må så bra och åh, jag hoppas att ni också mår bra ♥

fredag 19 november 2010

89.

Ni är en del som har följt mig så himla, himla länge. Och ni vet ju att jag inte gärna skriver så mycket om hur många kilon vågen visar, om hur det påverkar mig ganska mycket. Jag har skrivit ett litet inlägg om just det som jag hoppas att ni vill läsa här: Anonym: "En onsdag såg jag i spegeln att min mage inte var helt platt"

530 742 skäl* är en väldigt viktig blogg som drivs av tjejjouren.se. Man kan ringa till tjejjourer nästan alla kvällar i veckan, eller mejla eller chatta om man hellre gör det. Det kostar ingenting att ringa och det syns inte på telefon-/mobilräkning att man har ringt. Väldigt bra om man behöver prata med någon som inte är en kompis eller en mamma eller en syster men som ändå bryr sig och som verkligen vill lyssna.

måndag 15 november 2010

88.

Ni vet det där när man står i provrummet med en tröja som inte sitter helt perfekt men man köper den ändå och tänker att man kan lämna tillbaka den om man ångrar sig. Sen kommer man hem och man provar den igen och man är fortfarande lika osäker men så glömmer man bort att lämna tillbaka den. Och till slut, när man har använt den ett par gånger, är den ganska fin ändå. Sitter kanske ganska bra trots allt.

Jag undrar om det handlar om att tröjan var fin redan från början, eller om man liksom omedvetet bestämmer sig för att den är fin för att man vet att den inte går att lämna tillbaka längre.

Och jag borde nog här varna er lite innan ni läser vidare. Ni får tycka att jag är galen när jag drar paralleller mellan tröjor och killar. Ni bör nog tycka att jag är galen.

Men jag tänker på det där när man träffar någon ganska vanlig och man fortsätter att höras, fortsätter att ligga nära i samma säng vissa nätter ändå. Fortsätter att vara ingenting fast tillsammans. Och hela tiden så letar man efter någon annan att dela något mer än en säng med.

Jag undrar vad, vem, det är man letar efter.

Ibland kan jag ligga bredvid han som är så vanlig och fundera över om det vi gör är rätt eller fel. Jag tror att jag innerst inne vet att det är fel. Lite som den där tröjan som egentligen aldrig borde ha blivit köpt men så blev den det och tiden gick ut och då får man använda den ändå.

Kanske är jag jättesjälvisk när jag fortsätter att träffa honom. Och kanske har det något att göra med att jag fyller tjugotvå om några, tre, månader och jag har aldrig varit kär. Kanske orkar jag inte vänta på någon som får mitt hjärta att dunka jättesnabbt längre. Orkar inte vänta på fjärilar som inte finns, som aldrig har funnits, i mig. Är så trött på att vänta på någon som aldrig kommer.

söndag 7 november 2010

86.


För några veckor sedan köpte jag Gunnar Ardelius tredje roman, Bara kärlek kan krossa ditt hjärta. Jag har läst den två gånger redan, och jag älskar den. Jag gillar Ardelius sätt att skriva så himla, himla mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men det känns som att han skriver så mycket mer än vackra historier.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta är en firstående fortsättning på Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Det är inget måste att läsa den före, men jag tror att historien blir lite mer speciell om man har läst den första boken och känner karaktärerna bättre.

Bara kärlek kan krossa ditt hjärta handlar om ungefär det här:




Åh, jag hoppas verkligen att ni läser den!