Men åh, jag måste skriva ansökan. Måste motivera varför just jag av så himla många borde få studera i ett varmt land ganska jättelångt här ifrån. Och det är så lätt att känna sig himla dålig då. Känna att man har gjort ingenting alls ett helt liv, fast man ju har gjort massor (i alla fall lite). Men ingenting viktigt liksom.
Och jag önskar att jag kunde få berätta om att jag älskar att skriva massa obetydliga saker om känslor och om hur livsfarligt kärlek är och hur vissa killar liksom stannar kvar. Hur jag aldrig glömmer han som aldrig kommer ihåg mig. Hur jag aldrig har varit kär. Hur jag aldrig vågar lita på någon.
Hur jag inte riktigt vet någonting alls om livet. Jag försöker ju bara följa med och letar efter någon plats som inte alltid snurrar. Ibland känns det som att jag aldrig kommer att hitta rätt.
Fast det är klart, att sånt går ju inte att skriva till något internationellt sekretariat någonstans där i ett land ganska jättelångt här ifrån. Dit jag tydligen vill. Sånt där man inte vet att man vill. Ungefär som allting annat alltså, fast ändå inte.