onsdag 15 september 2010

71.

Ibland väntar jag på att vi ska träffas igen. Var som helt och när som helst. Kanske i de där tysta salarna där han borde sitta och plugga i alla fall ibland. Eller i kaffekön. Men mest väntar jag på att dagarna ska passera så att jag ska glömma lite mer av honom. Jag är inte så bra på att glömma.

Och det är då jag inser det att det enda som jag lyckas glömma om honom hela-hela tiden, det är att han har glömt mig för länge sedan.

9 kommentarer:

  1. jag tror inte han glömt. pojkarna låtsas vara så oberörda men minns ofta mer än man tror.

    SvaraRadera
  2. Du skriver allt på ett så fint sätt! även om det känns fel att säga att det är fint när det handlar om något som gör ont.

    SvaraRadera
  3. åh, exakt, exakt så här är det. verkligen. precis såhär. (men han minns, tror jag, och jag försöker glömma för jag orkar inte sakna)

    SvaraRadera
  4. Precis så. Men man glömmer. Synd bara att det tar så lång tid och förstör så mycket. Kram

    SvaraRadera
  5. Åh, Fina A! Jag har ju helt tappat bort dig bland bloggflyttar, lov och rensningar. Nu har jag hittat hit igen.

    Jag har börjat tvåan och umgås mer och mer med vänner på fritiden. Det känns stort. När jag bara hade en bästa vän visste jag att det alltid var vi två men vi var aldrig med varandra så mycket på fritiden, när jag sedan inte hade någon förutom en massa nya klasskamrater var jag med datorn på kvällen. Nu är jag med kompisar, och det är smått fantastiskt. Att bara sitta framför tv:n och vara tysta tillsammans är så häftigt.
    Annars går jag i skolan. Jag gillar skolan, så det är bra.

    Hur är det med dig, finaste du?

    SvaraRadera
  6. Lisa: tack :)

    lina: åh, jag tror tyvärr att han har gjort det ändå! jag önskar att det inte var så!

    ellinor: åh, tack så himla mycket!

    H: jag vill inte längta längre, det känns som att jag inte orkar längre, fast det fortsätter liksom ändå.

    Anna: Åh, snälla säg att du har rätt! Fast det känns som att jag aldrig kommer att glömma.

    Hanna: Åh, det låter så fint allting. Det gör mig jätteglad. Vänner är något av det viktigaste ju. Och jag förstår att du har många vänner, du är ju så himla fin!

    Jag mår också bra! Lite upp och ner fast så är ju livet.

    SvaraRadera
  7. re: tack, verkligen! du är, en fantastisk skrivare.
    och tack för låtarna!

    SvaraRadera