Jag vill egentligen inte ens skriva världens mest obetydligaste inlägg om vikt. Jag hatar allt som har med hud som inte är genomskinlig och kilon på en våg som alltid-alltid visar för mycket att göra. Jag tänker på det alldeles för ofta ändå. Nästan alltid. Jag är nog inte ensam.
Ibland sitter jag på föreläsningarna och någon viskar något som en formel som ingen förstår och jag svarar inte. Oftast hör jag nog inte ens att någon frågar för jag har fullt upp med att jämföra mina lår med de bredvid. Ibland när jag sitter ner så sträcker jag på fötterna, jag liksom står på tå fast jag sitter. Jag gör det för att låren inte ska se så stora ut. Det är så himla dumt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Det är ju ingen som sitter där och granskar storleken på mina lår, och det vet ju jag egentligen. Det handlar nog om någonting annat, precis som ungefär allting annat som är svårt.
Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Mest handlar det kanske om mig, om att det känns som att det skulle vara lite lättare om jag var lite minde. På något sätt har jag fått för mig att om bara min utsida kunde vara lite mer lik min insida så skulle det kännas lite lättare. Min insida är alldeles tom och ihålig och nästan genomskinlig.
Fast egentligen, och jag vill helst inte erkänna detta, så får jag för mig att det skulle vara lite mindre svårt att tycka om mig om jag vore lite mindre. Lite mindre att försöka älska. Det är så fånigt och så dumt och det förstör så mycket för mig och någon annan.
du är inte ensam om att göra sådär, jag vet inte varför jag gör så utan det är en vana och man gör det inte för sig själv, men det är svårt att sluta vara avundsjuk på det alla andra har men inte jag. men man ska vara nöjd med det man själv har så alla andra kan avundas någon gång.
SvaraRaderaJag gör samma grej, sträcker på fötterna när jag sitter ner. Det är så himla onödigt men det är sånt jag tänker på, alltid. Jag älskar din blogg förresten, du är som mig. Eller dina tankar är precis som mina. Konstiga känslor, svåra killar och allt det där. Du får aldrig sluta blogga, din blogg hjälper mig att inte känna mig ensam om alla tankar & svåra killar som jag gör i min by!
SvaraRaderajag känner igen mig i det du skriver. jag tänker också så. ifall jag var lite mindre skulle det vara lite lättare att vara ledsen.
SvaraRaderaJag gör likadant. Vad naivt att tro att jag var ensam om det. Skönt på något sätt att vi är fler. Din blogg är underbar, sluta inte!
SvaraRaderaDet där med att sträcka på tårna, så att låren ska bli mindre har jag gjort många gånger. Och rätt så ofta susar en tanken om att.. Bara jag vore lite mindre, lite nättare, så vore jag enklare att tycka om, igenom mitt huvud. Jag vet att det inte är så, men jag tänker det ändå..
SvaraRaderaJeg forstår at du tenker sånn. Og du beskriver det så fint. Men det er jo så tragisk, for livet blir virkelig, virkelig ikke noe bedre om man bare er smal nok. Jeg klemmer alltid lårene inntil hverandre så ingen skal se hvor stort mellomrom det er mellom dem. Gjemmer meg helst i store gensere. Ønsker at jeg var større og sterkere, så hadde jeg kanskje ikke følt meg så liten og skjør og knuselig inni meg også.
SvaraRaderaSå dumt at vi alle går rundt og lengter etter det de andre har. Og det er en klisjé, men hvordan skal andre like oss når vi ikke engang klarer å like oss selv?
Precis så gör jag, och så himlahimla dumt är det. Lyfter på fötterna och kikar på andras magar och tittar på hur mycket deras lår går ihop. Hur mycket mat de tar- och äter upp. Och det gör mig så rädd, för så vill jag ju inte vara. Och jag skäms. Helahela tiden.
SvaraRaderaDu har en fin blogg, den ligger under kategorin "vackert skrivna bloggar".
Jag fokuserar på maten, för det känns lite som att det är det enda jag kan styra. När ingenting blir så som man vill käns det bra med någonting som går att kontrollera. Himla tråkigt att det är någonting som gör att jag mår himla dåligt psykiskt. Tänker på det hela tiden. Att jag är lite för stor. Intalar mig att det är därför jag är ensam.
SvaraRaderaskulle gjort väldigt mycket få att få er alla att sluta tänka såhär.det är hemskt.
SvaraRaderani duger precisprecis som ni är!
ni blir inte mer älskade om ni skulle gå ner något kilo, jag tror att ni precis som jag försöker hitta en anledning till att ni inte har hittat den kärlek ni söker..men innerst inne så hoppas jag att ni vet att denna anledning inte är era kroppar eller hur ni ser ut..
svar: tack fina du!
SvaraRaderaOch jag vet inte varför jag granskar hur mycket mat mina vänner tar och äter upp, hur deras lår ser ut och magar, varför jag över väger om att äta. Och det värsta är att jag egentligen borde gå upp några kilon. Men under de åren under högstadiet var ätstörningarna runt hörnet hela tiden och även fast den inte ligger där längre så finns det där i tanken istället. För det ända jag ser är en kropp som ingen älskat och då måste det ju vara något fel på den. Och den där "ringarna-som-man-får-när-man-böjer-sig-er" går ju iaf att ändra på.
SvaraRaderaOch om de försvinner kanske det är större chans att han kan älska mig en dag.
bra skrivet och jag är precis likadan.
SvaraRadera