onsdag 29 september 2010

76.

Jag drömde om honom inatt. Jag drömde om hans nacke, den var så mjuk och så varm när han kramade mig och jag kunde känna hans lockar mellan fingrarna och allt var på riktigt fast det inte var det. Jag viskade att jag hade saknat honom och jag tror att han viskade samma ord tillbaka.

Vi gick någonstans, längs någon gata, och hela tiden gick hon bredvid oss men det kändes inte som att vi såg henne. Det kändes mest som att han såg mig. Jag sa att jag tyckte att det var synd att vi inte hade setts på så länge. Han sa att han inte förstod varför det hade blivit så. Och hela tiden tänkte jag att det här händer inte, det här som jag har väntat på, det kan inte vara sant. Livet kan inte vara såhär fint.

Och det är det ju inte heller. För sedan helt plötsligt gick han med henne och jag gick åt ett annat håll.

Ni vet när man drömmer något, drömmer om någon, som man aldrig har upplevt eller känt och man har ingen aning om hur det skulle vara och hur det skulle kännas men så drömmer man och det är så verkligt att man i efterhand nästan vill påstå att man vet. Vet hur det skulle kännas. Så var det.

Och jag grät i vad som kändes som evigheter i den där drömmen när han hade lämnat mig. Vaknade alldeles förkrossad. Och det var väl då som jag var tvungen att erkänna det igen, att jag liksom står kvar där någonstans och väntar. Väntar på någon som inte väntar på mig.

För även om en februarinatt blev mars och april och maj och nu är det nästan oktober, ändå är det som att jag ligger kvar i den där sängen under det där täcket som vi låg två under i februari.

Fast det är ju bara som det känns.

Egentligen ligger jag i min nya säng, i min nya lägenhet och nyvaken och förkrossad räknade jag det till 135 dagar sedan vi träffades för första gången. Jag tänkte att jag borde tänka på den viktiga tentan men jag tänkte bara på honom. På hur mycket han förstör. Att jag måste gå vidare.

Och snälla, om jag bara kunde få glömma honom lite. Minnas någon annan. Minnas andra nätter och drömma andra drömmar.

Han är liksom alltid inom mig men aldrig bredvid.



9 kommentarer:

  1. Den siste setningen der kjentes magisk.
    Så vakkert, som alltid.

    SvaraRadera
  2. åh. du är obeskrivlig. jag fick tårar i ögonen.
    känner igen mig så mycket.

    SvaraRadera
  3. jag har en kompis som säger att drömmar inte betyder någonting. jag brukar hoppas på att det stämmer.

    SvaraRadera
  4. "Ni vet när man drömmer något, drömmer om någon, som man aldrig har upplevt eller känt och man har ingen aning om hur det skulle vara och hur det skulle kännas men så drömmer man och det är så verkligt att man i efterhand nästan vill påstå att man vet. Vet hur det skulle kännas. Så var det."

    åh herregud JAG VET PRECIS!!!!

    SvaraRadera
  5. så underbart fint. som alltid

    SvaraRadera
  6. M: åh, tack fina M!

    Lisa: <3

    n: tack finaste!

    S: jag tror inte heller att drömmar betyder så mycket.

    julia: åh, BRA!

    clara: åh, tack så himla mycket!

    SvaraRadera
  7. Det går inte att glömma, det har jag också fått inse. Men åren går och minnena bleknar långsamt lite i taget (även om de kan blossa upp som facklor då och då och vara lika klara som vore man där igen). Det enda sättet för mig att kunna gå vidare har varit att ta mina minnen och min sorg och min längtan (han heter H) i handen och låta honom gå bredvid mig resten av livet. Han har ett eget rum i mitt hjärta och jag vet, att hur många gånger jag än försöker få ut honom därifrån, så kommer han alltid komma tillbaka. Den sorg, den lycka och det han lärt mig och han själv såklart - det är en del av mig nu. Och det måste jag bara acceptera.
    Ta hand om dig!
    / Linnéa

    SvaraRadera
  8. ah fan. sista meningen.
    såhär har det varit i 1,5 år. eller egentligen i 6,7,8.

    fan, har alltid varit kär i honom.

    SvaraRadera