onsdag 28 september 2011

183.

Jag tror att jag måste försöka se det som att jag lärde känna någon annan. Och han finns liksom inte i honom längre.

Det spelar väl egentligen ingen roll om det var jag som så himla gärna ville se något i honom som aldrig fanns, om jag lärde känna någon som han aldrig var, eller om han bara blev någon helt annan den här sommaren.

För han som jag föll för, han som jag låg nära i samma säng under samma täcke, han finns inte längre.

torsdag 22 september 2011

182.

Snälla, snälla låt det bli såhär snart:


måndag 19 september 2011

181.

Förra veckan var första gången (sen jag sökte hjälp och började väga mig varje vecka) som vågen visade upp. Ett helt kilo upp. Det kändes ungefär tio miljoner gånger jobbigare än jag vill erkänna. För innerst inne vill jag inte upp, det har jag förstått nu. Men en stor del av mig vill må bra. Och det är en sån där ekvation som inte går ihop tydligen. Inte ens han som inte vill ha mig längre, som alltid hade papper med konstiga formler på köksbordet, inte ens han skulle kunna lösa den ekvationen.

Fast han skulle ju kunna lösa så mycket annat. Det där hålet som han lämnade i mig till exempel. Jag hatar att jag låter honom få mig att må så himla dåligt. Trodde aldrig att det kunde göra såhär ont att tycka om någon som tycker ingenting tillbaka.

söndag 11 september 2011

180.

Jag hatar att han glömmer.

Jag kommer aldrig att glömma. Går bara runt och minns. Han liksom finns i mig hela-hela-hela tiden.

torsdag 8 september 2011

179.

Jag vet att det inte är ditt fel att jag inte sover om nätterna. Jag vet att det inte var du som gjorde att jag slutade äta. Men när jag tappade bort mig själv den här våren så låg du bredvid mig vissa nätter. Jag tyckte så mycket om det. Jag tycker så mycket om dig och jag förstår inte hur jag ska få det att sluta.

Jag tycker inte om att inte förstå. Det är så mycket som jag inte förstår med världen och livet och kärlek och sånt. Vi brukade prata om det (fast nästan aldrig om kärlek). Det var mest jag som pratade. Och vet du, innerst inne trodde jag verkligen att du brydde dig om mig. Jag förstår inte riktigt hur man kan ligga nära någon, hur man kan röra vid någon som du rörde vid mig om och om och om igen, och sedan bara försvinna. Jag vill inte tycka om någon som gör så men det verkar inte som att jag kan bestämma det.

måndag 5 september 2011

178.

Nu har jag börjat skolan igen. Det känns både roligt och väldigt ångestfyllt på samma gång. Kanske allra mest för allt det här med maten. Jag fick ett ultimatum av min behandlare förra veckan, om att jag måste visa resultat på vågen om jag ska få gå kvar där. Och jag ville bara springa där ifrån direkt när hon sa så. Hon har varit så tröstande och förstående men nu känns det inte så längre.

Jag är så himla rädd för att börja äta igen. Det låter så fånigt och jag trodde aldrig att jag skulle fastna i någonting sånt här. Trodde jag kunde fatta att livet handlar om någonting mer än så.

Jag hörde av mig till J förra veckan, för åh jag saknar honom så att det känns som att hela jag kommer att gå sönder vilken sekund som helst. Han har inte hört av sig tillbaka. Och jag vet ju att det där lilla som jag på något sätt trodde så himla mycket på att vi var; det är över nu men ändå kan jag liksom inte förstå. Jag bara önskar att jag kunde sluta tycka så mycket om honom och tycka lite mer om mig själv istället.

177.

Just nu vill jag bara-bara-bara lyssna på henne:

Moa%20Lignell%20-%20When%20I%20held%20ya