179.

Jag vet att det inte är ditt fel att jag inte sover om nätterna. Jag vet att det inte var du som gjorde att jag slutade äta. Men när jag tappade bort mig själv den här våren så låg du bredvid mig vissa nätter. Jag tyckte så mycket om det. Jag tycker så mycket om dig och jag förstår inte hur jag ska få det att sluta.

Jag tycker inte om att inte förstå. Det är så mycket som jag inte förstår med världen och livet och kärlek och sånt. Vi brukade prata om det (fast nästan aldrig om kärlek). Det var mest jag som pratade. Och vet du, innerst inne trodde jag verkligen att du brydde dig om mig. Jag förstår inte riktigt hur man kan ligga nära någon, hur man kan röra vid någon som du rörde vid mig om och om och om igen, och sedan bara försvinna. Jag vill inte tycka om någon som gör så men det verkar inte som att jag kan bestämma det.