måndag 5 september 2011

178.

Nu har jag börjat skolan igen. Det känns både roligt och väldigt ångestfyllt på samma gång. Kanske allra mest för allt det här med maten. Jag fick ett ultimatum av min behandlare förra veckan, om att jag måste visa resultat på vågen om jag ska få gå kvar där. Och jag ville bara springa där ifrån direkt när hon sa så. Hon har varit så tröstande och förstående men nu känns det inte så längre.

Jag är så himla rädd för att börja äta igen. Det låter så fånigt och jag trodde aldrig att jag skulle fastna i någonting sånt här. Trodde jag kunde fatta att livet handlar om någonting mer än så.

Jag hörde av mig till J förra veckan, för åh jag saknar honom så att det känns som att hela jag kommer att gå sönder vilken sekund som helst. Han har inte hört av sig tillbaka. Och jag vet ju att det där lilla som jag på något sätt trodde så himla mycket på att vi var; det är över nu men ändå kan jag liksom inte förstå. Jag bara önskar att jag kunde sluta tycka så mycket om honom och tycka lite mer om mig själv istället.

6 kommentarer:

  1. <3. jag hoppas det ska gå bra för dig. kramar på dig i massor.

    SvaraRadera
  2. det önskar jag med, att du tycka lite mer om dig själv istället

    SvaraRadera
  3. Önskar jag kunde skicka tusen liter värme och kärlek till dig.

    SvaraRadera
  4. http://www.youtube.com/watch?v=w8-egj0y8Qs

    SvaraRadera
  5. du klarar det, det vet jag... och det kommer du också veta det en dag. Du är mycket starkare och tuffare än du tror...
    Om du tror kan du klara det, jag vet att det ät tufft men tänk bara att du ska klara det här, då är det inte långt kvar tills allt är över! jag tror så himla mycket på dig, men det viktiga är att du börjar tro på dig själv. kramar

    SvaraRadera
  6. Till alla: tack, tack, tack så otroligt mycket för ert fina stöd! ♥

    SvaraRadera