tag:blogger.com,1999:blog-38870715359831024182024-02-19T12:20:22.444+01:00Det är nog mer en längtan än kärlek.A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.comBlogger330125tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-8614088939288524822018-09-19T22:13:00.003+02:002018-09-19T22:13:58.592+02:00331.2018 blev ett jobbit år. Från och med april finns ett före och ett efter. Så kommer det alltid att vara. Kanske kommer vi att kunna se tillbaka på denna tiden och känna att vi bär med oss något värdefullt resten av våra liv men just nu hatar jag känslan av att inte kunna ta livet för givet. Jag orkar inte med denna ständiga oro i bröstet, den är så tung att bära på.<br />
<br />
I april blev min lillasyster akut inlagd på sjukhus och livet är helt plötsligt för alltid så skört och inte alls självklart som det var innan. Tanken om att någon i min familj skulle få cancer hade aldrig slagit mig. Aldrig någonsin skulle min lilla syster få diagnosen leukemi, men så blev det så.<br />
<br />
Det känns overkligt att tänka tillbaka på de första kritiska veckorna, eller första månaden, i samma rum på samma avdelning på Hematologen 3. Så många öden som samlas i en korridor, så mycket sorg men också glädje. Patienter skrivs ut, det kommer nya, men vi stannar kvar. En tom matsal för nästan alla patienter är isolerade. En familj på fem personer i rum 8 som undrar hur de hamnade där.<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-41941856957220186362017-07-08T22:40:00.003+02:002017-07-08T22:43:33.009+02:00330.Vi är på en inflyttningsfest. Jag känner tre personer, min pojkvän och två av hans vänner, av totalt ungefär fyrtio. Alla pratar de ett språk som jag inte förstår. Och plötsligt greppar den tag i mig, den där känslan av att inte passa in, att vara utanför, att vilja smälta in i väggen. Jag känner den känslan så väl, den har förföljt mig så länge men jag har aldrig lärt mig att hantera den.<br />
<br />
Jag vandrar från rum till rum i lägenheten så att det inte ska synas att jag är den enda som inte har någon att prata med. Känner mig olustig, ångestfylld och besviken på mig själv. Ville så gärna visa honom att jag kan vara social och lättsam och inte sådär osäker som jag känner mig.<br />
<br />
Men han ser rakt igenom mig. Han frågar vad som är fel men jag är iskall för jag vill inte erkänna att jag inte är den där sociala flickvännen som jag får för mig att han önskar att jag var. Det är inte så att han säger det, han gör precis allt för att jag ska känna mig bekväm och omtyckt, men jag känner det i hela kroppen att hans vänner undrar vad det är som han ser i mig. Hans vänner är öppna, inkluderande och intresserade av mig och jag vet inte varför jag liksom sluter mig.<br />
<br />
När trycket i bröstet blir för mycket lämnar jag lägenheten. Jag går ett varv runt kvarteret och vill helst av allt bara gå hem men jag blir påmind om att jag inte längre bor ensam. Jag är en del av ett vi nu och vi ska gå hem tillsammans. Han är den viktigaste människan i mitt liv, och det skrämmer mig så mycket. Jag undrar om rädslan att förlora honom är en helt normal känsla, eller om den försöker säga mig något.<br />
<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-54836536981341168662016-12-06T20:21:00.002+01:002016-12-06T20:37:22.517+01:00329.Fler och fler av mina anteckningar på mobilen skriver jag på engelska numera. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att han inte skulle förstå om jag skrev på svenska. Inte för att han skulle läsa, det är inte därför jag skriver. Men allt som jag skriver är om honom.<br />
<br />
I love you because I didn't know love could feel this way before I met you.<br />
<br />
And I know it might seem like something I just came up with, and I've met other men in my life that treated me well and it was great and we shared beautiful memories together, but with no one have I ever felt what I feel with you.<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-22941358499361867932016-11-30T21:51:00.000+01:002016-11-30T22:04:57.828+01:00328.Jag går till läkaren och kollar hörseln. Jag har skjutit på det flera månader, det är så typiskt mig. Jag är en person som gärna sopar problem under mattan, hoppas på något onaturligt vis att de ska lösa sig av sig självt men det gör de ju sällan, och när jag väl tar tag i problemen har de har vuxit till mycket större problem.<br />
<br />
Läkaren ger mig en ny tid nästa dag, imorgon alltså, jag ska träffa en specialist. De tror att jag har något som kallas otoskleros. Det är en slags hörselskada.<br />
<br />
På något sätt gör det här beskedet mig så orimligt ledsen. Kanske är det all annan ångest som gör sig påmind. Liksom passar på när jag ändå är så skör. Jag gråter en hel timme så for jag har stängt ytterdörren bakom mig. Känner mig så orimligt ensam i min 120 kvadrat lyxvåning i ett land utan familj, vänner eller pojkvän.<br />
<br />
<i>What if I will become deaf,</i> skriver jag till honom. Han skriver: <i>we'll have breakfast on the balcony for hundred of years and I will tell you how much I love you and you'll hear it.</i><br />
<br />
Och jag är så tacksam för att han finns där ute, för tillfället på andra sidan jorden, men för det mesta väntar han i det där landet där mitt hem finns, det som känns som hemma nu, mycket tack vare honom. Och dit flyttar jag tillbaka om sex månader.<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-61248976727099140002016-11-27T19:42:00.003+01:002016-11-27T21:16:11.877+01:00327.<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. På dagarna ignorerar jag rösten i huvudet och klumpen i halsen, men det blir så påtagligt hur jag egentligen mår när det påverkar sömnen. Det finns liksom ingenting som distraherar tankarna där och då och jag känner allt det där som jag har försökt att trycka undan, ignorera, hela dagen.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag kan inte sova och det är för att jag har ångest. Ångest har jag för att vågen visade 59 kilo och jag måste väga under 59 kilo, det vill säga 58. Egentligen vill jag väga 57, eller allra helst 56. Eller 54. Jag vill inte väga under 54. Men inte mer heller.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag vill vara lycklig också. Inte tänka på maten hela dagarna. Det har blivit så mycket värre under hösten. Jag kan inte minnas när jag hade så mycket ångest sist. Äter gör jag fortfarande, det är ju också en del av problemet, att jag inte har kontroll över ätandet. Jag vill äta, vill inte äta, vill äta, vill inte. Jag mår dåligt för att jag äter, för att jag inte kan avstå, och jag önskar att jag inte ville äta men jag vill.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag har så mycket ångest nu. Jag har svårt att avgöra vad som kom först, nacken/bröst/ryggontet eller ångesten. Tårarna som trycker bakom ögonlocken när jag sitter på tunnelbanan på väg hem från jobbet.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jobbet. Jag undrar om det är jobbet som ger mig ångest. Kanske. Jag undrar varför jag valde prestation och karriär när jag vet att jag har så svårt för sånt. Att jämföras med andra när allt jag vill är att göra skillnad i världen. Spela roll, det är allt jag vill göra. Men kanske känns det mindre viktigt nu. På något sätt känns allt mindre viktigt nu. Nu när jag har träffat han som jag älskar. Har aldrig älskat någon som honom förut.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag vill skrika det till hela världen - att jag älskar honom så mycket. På något sätt ger det en slags mening till livet som jag aldrig har känt förut. Det känns lite som att vad som än händer så vet jag hur det känns att älska någon - och hur det känns när denna någon älskar en tillbaka. Den känslan har verkligen gjort att livet har känts magiskt detta år.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Men ändå, trots detta, kryper ångesten i kroppen och det är helt och hållet mitt eget problem och den finns där oavsett om jag vet att det finns en person där ute som älskar mig precis såhär. Jag önskar förresten att jag verkligen trodde på det, att jag inte undrade om han skulle älska mig lite mer om jag var lite mindre.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag har så mycket ångest, och så mycket ryggont. När smärtan i ryggen blir ohanterlig går jag till en läkare. Det är så mycket lättare att boka en läkartid för ryggsmärta. Läkaren trycker på min kropp och suckar och säger att jag inte får träna och jag får en sån panik i hela kroppen. Måste träna när vågen visar 59 kilo. Men det säger jag inte, jag nickar bara. Han skriver ut starka tabletter som man kan bli lite snurrig av och man får inte köra bil men det gör inget för jag har ingen bil. Jag ska komma tillbaka om en vecka och han ska känna om mina muskler är redo för sjukgymnastik. Han säger att det är bra att jag har en sjukförsäkring via jobbet, för annars skulle det bli dyrt. Jag undrar om han undrar vad jag gör här, i det här främmande landet, vilket företag som betalar mina sjukvårdskostnader och så vidare. Ibland undrar jag det själv, hur det kom sig att jag hamnade här. Kanske ger det mig också ångest.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag åker hem och äter smärtstillande och vågen visar 59.7 kilo och jag kan inte sova.</span><br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-37384849501881963572016-08-29T23:28:00.000+02:002016-11-27T19:54:24.123+01:00326.<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: xx-small;">Det känns precis som att jag har träffat mannen i mitt liv. Det är en sådan speciell känsla. Så många år som jag trodde att jag aldrig skulle känna såhär igen.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: small;"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span>
<span style="font-size: xx-small;">Det känns så konstigt att tänka på nu, hur jag satt på ett cafe i Amsterdam med två av mina bästa tjejkompisar i April i år och frågade om det verkligen känns sådär himlastormande och totalt tveklöst självklart när man är närmare 30 än 20 och man har delat säng och sitt hjärta med flera män som det på ett eller annat sätt inte fungerat med.</span></span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: small;"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span>
<span style="font-size: xx-small;">Kanske blir man förnuftig med åldern, och mer tveksam och trevande. Hur många gånger man blivit sviken och hjärtekrossad måste väl ändå på något vis påverka hur man upplever en kärleksrelation. Så tänkte jag i April. Liksom för att rättfärdiga varför det inte kändes mer med honom som jag hade träffat i två-tre månader då.</span></span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: small;"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span>
<span style="font-size: xx-small;">Och sedan kom jag hem från den där helgen i Amsterdam och gick från förälskad till himlastormande kär och jag kan inte minnas exakt när det hände men jag vet att jag bara har känt såhär en gång innan och det var med den där killen som nästan alla inlägg på den här sidan handlar om. Och det känns till och med mer och bättre än så. Trodde inte kärlek kunde kännas såhär mycket. </span></span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: xx-small;"><span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: small;"><br /></span></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif; font-size: x-small;"><span style="font-size: xx-small;"><br /></span></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-9538295700280970582016-03-20T19:44:00.003+01:002016-03-20T19:45:13.044+01:00325.<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Han skriver till mig <i>when I'm with you I don't realise how much you dislike talking</i></span></div>
<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Forstätter <i>it's as if you had a limited number of words for your life and you're trying to save them all</i></span></div>
<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">En annan gång skriver han <i>don't talk too much at work, so you have some words left for me</i></span></div>
<div>
<br />
<br /></div>
A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-56039955639859993142016-03-05T23:25:00.003+01:002016-03-20T19:46:40.182+01:00324.<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Det ligger en annan man i min säng nu. Han pratar så mycket. Efter vår första dejt tänkte jag att honom vill jag nog inte träffa igen. Han verkade så himla självcentrerad. Men det var något med honom som jag inte kunde sätta ord på. Han gjorde mig nervös. Så vi sågs igen. Och så igen och igen. Vi drack kaffe eller vin i folksamlingar. Alltid omringade av mycket folk.</span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Och så en kväll kysste jag honom. </span></span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">I<i> thought you would never kiss me</i> sa han och sedan hånglade vi i tio minuter utanför porten till min lägenhet innan han tog sista spårvagnen hem till sig.</span></span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-13934358386473797702015-11-30T23:06:00.001+01:002015-11-30T23:13:01.378+01:00323.<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag tror verkligen att skrivandet är något som man måste vårda. Något att öva på. Något som man blir bra på bara av att skriva och skriva och skriva. Men för mig så var det ju mest ett sätt att ventilera tankar. </span><br />
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag har en väldigt dålig sida och det är att jag håller allting inom mig. All oro, rädsla och sorg, på något sätt gör det att jag sluter mig. Det glada, positiva, varma delar jag gärna med mig av. Men har så himla svårt att dela med mig av allt det andra. Så många som skulle lyssna, men det går inte. Tänker så mycket, och så ofta, att jag inte förtjänar alla de där som gör mitt liv meningsfullt. Vet inte varför det är så svårt, oftast helt omöjligt, att öppna sig ens lite.</span><br />
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Önskar jag hade någon att dela det här svarta hålet i mig som han lämnade efter sig. Säger att allting är bra när alla frågar. Orkar liksom inte riva i det såret. Vet inte hur det skulle kännas. Vågar inte känna efter förrän jag har landat i något tryggare. </span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Det är december imorgon och fastän den här hösten har bjudit på så många spännande upplevelser känns det precis som om jag inte har gjort någonting alls sedan den där dagen i augusti då jag gjorde slut med honom. </span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;">Jag missade septembersolen i Rom, höstkvällarna i London, mitt första halvmaraton, oktoberfärgerna i Central Park och novembervinden i Boston. Vill vara tacksam för allt jag får vara en del av men allt känns så meningslöst utan honom vid min sida. </span></div>
<div>
<span style="font-family: "times" , "times new roman" , serif;"><br /></span></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-79441092849104228912015-09-03T19:55:00.002+02:002015-09-03T19:55:57.806+02:00322.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det är torsdag. Jag ska packa ner hans kläder i flyttkartonger. Har tänkt att jag ska göra det hela veckan. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Har inte öppnat garderoben men gråter redan. Har gråtit sen jag kom hem från jobbet. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Vill att allting ska vara som förut ett litet tag till. Det gör så obeskrivligt ont att det är över. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Saknar allt med honom så mycket och hela tiden.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-50501843749454941832015-09-01T22:07:00.000+02:002015-09-01T23:39:08.398+02:00321.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Möter en granne i tvättstugan. Hon ser ut att vara i min ålder. Hon börjar prata på tyska men jag förklarar att jag ännu inte hanterar det språket. Inte ännu. Det är söndag kväll och hon berättar att hon flyttat ihop med sin pojkvän, de har skruvat IKEA-möbler hela helgen. Vi skrattar åt de värdelösa instruktionerna som skickas med alla platta paket. I skrattet frågar hon plötsligt om jag bor med någon. Hur det kom sig att jag hamnade i det här landet. Och jag ska precis svara det som jag alltid har svarat sedan jag flyttade hit men måste plötsligt hejda mig. Orden fastnar i halsen och på en sekund, från ingenstans rinner tår efter tår från ögonen och jag kan inte stoppa det. Tänker att jag måste sansa mig. Tänker att såhär kan man faktiskt inte hålla på och bryta ihop inför en främmande människa men jag kan inte göra något. Det går inte att stoppa.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br />
Försöker ursäkta mig. Säger att det kommer att bli bra. Vet inte om jag säger det till henne eller till mig själv.<br />
</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Hon ger mig en kram och då gråter jag bara ännu mer. Tänker på hur många snälla människor det finns där ute. Hur mycket en kram från en främling kan betyda när man inte längre bor i samma land som ens familj och vänner.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif; font-size: large;"><br /></span>
A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-65510153689185032512015-08-31T20:35:00.001+02:002015-09-01T19:46:10.966+02:00320.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det var någon som skrev här att vi borde göra slut. Och nu har vi gjort det. Det går inte riktigt att säga vems beslut det var. Men det var han som lämnade mig.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Han lämnade mig med inget annat alternativ än att göra slut. Så igår sa jag det, det som jag tänkt på så himla länge. Men egentligen var det han som gjorde slut på oss, när han packade sin ryggsäck och lämnade vår gemensamma lägenheten utan något svar på när han skulle komma tillbaka för över tre månader sedan. <b>På något sätt visste jag det nog redan då, ville bara inte acceptera. Så jag lät hans kläder hänga kvar i garderoben och hans tandborste stå kvar i badrummet. De där små falska förhoppningarna om att han skulle vara tillbaka snart.</b></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br />
Jag tyckte ju så mycket om honom, därför väntade jag. Accepterade att han behövde göra något annat. Miljöombyte. Ignorerade liksom det faktum att han faktiskt valde att lämna mig när jag äntligen byggt upp ett liv i det här landet som var hans. Ville så gärna att han skulle komma tillbaka. Att han skulle välja mig. Leva sitt liv med mig. Men innerst inne visste jag nog alltid att det vi hade inte var bra nog för honom. En så himla vilsen människa. <b>Han hade inte hittat rätt hos mig, även fast jag önskade att det skulle vara så.</b></span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br />
Nästan tre år tillsammans, nu är det plötsligt slut, och det känns så himla sorgligt och ledsamt. Fastän jag på något sätt har haft dessa tre månader på mig att långsamt vänja mig med ett liv utan honom blev det inte på riktigt förrän igår. När jag sa dom där orden till honom. Och han var så kall. Jag undrar om han någonsin älskade mig.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br />
Känner mig så obeskrivligt ensam. Så himla, himla skör. Klarar inte av att berätta för någon utanför min familj och mina närmaste vänner för när jag ska försöka forma orden så går jag sönder. Och det passar sig liksom inte när det är människor man inte känt så länge. Så himla trasig just nu, men en dag ska jag bli hel igen.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-34963551937789801782015-02-15T20:14:00.000+01:002015-02-15T20:32:19.497+01:00319.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag känner att jag borde skriva något här. Liksom hålla det här stället vid liv. Men det är svårt när jag är i ett förhållande. Det känns lite som att gå bakom ryggen på honom genom att skriva här. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Som att skriva om den där skavande tveksamheten. Är det vi nu? Är det vi för alltid? Ska det kännas såhär tveksamt? </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Börjar det att bli för bekvämt? Börjar den här tvåsamheten blir mer självklar än ensamheten? Jag är så himla, himla rädd för att inte våga lämna honom om den dagen kommer. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br />
Jag vet inte, vet verkligen inte om vi är de bästa för varandra. Han är så stormig och jag är så lugn. Men jag gillar att han pressar mig att göra saker. Han tar med mig på äventyr jag hade gått miste om annars. Han gör mitt liv rikt på upplevelser. Han är kärleksfull, verbalt och fysiskt. Han vill alltid ligga nära när vi ska sova och han följer med upp på vinden när det är mörkt och jag inte vågar gå dit själv. En del av mig tycker så mycket om det här livet, men en annan del av mig är livrädd för att bli van med det. Så rädd för den dagen när jag måste gå upp på vinden själv, och när det bara är jag i en dubbelsäng om nätterna. </span><br />
<br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-80592428250083083422015-01-27T21:57:00.002+01:002015-01-27T22:03:53.479+01:00318.<span style="background-color: white; font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Hej,</span><br />
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">du kanske inte läser här längre men om du någon gång skulle återvända (så som jag återvänder till din blogg ibland):</span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">I ett vimmel av tusentals bloggar, texter och hemsidor - fastnade din. Ditt språk. </span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Jag vet inte vad det betyder, men det betyder något.</span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Oavsett, </span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">du borde skriva.</span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Det är en förmåga du bär med dig. Glöm den inte. Göm den inte.</span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Hoppas livet tar hand om dig, </span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">och att du tar hand om det tillbaka.</span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
<div style="background-color: white;">
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif;"><span style="font-size: x-small;">Hoppas också att du återvänder hit någon gång och får läsa detta</span>.</span><br />
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;"><br /></span>
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Vänligen,</span><br />
<span style="font-family: Helvetica Neue, Arial, Helvetica, sans-serif; font-size: x-small;">Linnéa</span></div>
<div>
<br /></div>
<div>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Och jag vill bara säga tack. Tack till dig Linnéa och till er alla som tar sig tid och tittar in här. Skriver några fina rader och det kanske inte verkar som så himla stort men det betyder så mycket för mig. Så mycket stöd jag har fått genom den här bloggen, av alla ni där ute som har gjort det här till ett så fint ställe att skriva på.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif; font-size: x-small;"><br /></span></div>
A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-10404491188498416782014-11-09T00:14:00.000+01:002014-11-09T10:38:27.097+01:00316.<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div style="margin-left: 1em; margin-right: 1em; text-align: start;">
</div>
<div style="text-align: justify;">
<span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Vi bråkar om disken. Det gör vi ofta. Vi har ingen diskmaskin.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><i><br /></i></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><i>Om du inte börjar hjälpa till mer här hemma vill jag inte bo med dig</i>, säger jag och h</span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">an suckar.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag undrar om det här är ett tecken på att vi är ett vanligt par eller om det betyder att vi inte är menade för varandra. Jag har hört att många par bråkar om disken så jag antar att det är normalt.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Egentligen har jag ingen aning vad som är normalt och vad som inte är det. Jag har ju liksom aldrig riktigt haft någon innan honom. Det är först nu jag förstår det där som andra säger om att man lär sig vad man vill ha och vad man inte vill ha i ett förhållande av sina avslutade förhållanden. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Jag saknar helt den erfarenheten. </span></span><br />
<span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Det enda jag lärde mig av att vara med J var att de där som man älskar så himla mycket kan försvinna när som helst.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag är så trött på att bråka. Jag säger att jag inte vill bråka. Han säger att det är jag som tjatar. Jag säger att det är han som gör så att jag måste tjata.</span><span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Till slut minns jag inte ens hur allting började.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Han säger att nu har vi varit tillsammans länge och fortfarande pussas vi massor. Det är viktigare, säger han.</span></div>
<div style="text-align: justify;">
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">
</span></div>
<br />
<div style="text-align: justify;">
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">
Och det har han nog rätt i.</span></div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEinJVrUd9xhpFl8ziD2-P8qnLm-jbCvEkwyE4xq0cQFb2gNfeUUrEEIraVaKb6NBo52x8GNxMq1XjwYatttFuULnilQrU1T7R59Q2Vxclbt5_tX8UK06BeKGuUXTIKnJ74d2lxhIcykIQk/s1600/IMG_0046.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEinJVrUd9xhpFl8ziD2-P8qnLm-jbCvEkwyE4xq0cQFb2gNfeUUrEEIraVaKb6NBo52x8GNxMq1XjwYatttFuULnilQrU1T7R59Q2Vxclbt5_tX8UK06BeKGuUXTIKnJ74d2lxhIcykIQk/s1600/IMG_0046.JPG" height="240" width="320" /></a></div>
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-35928468489028356632014-08-16T20:35:00.000+02:002014-08-16T20:36:14.756+02:00315.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Kärlek, varför är det så himla svårt? Livet likaså.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Hej förresten. Det var så länge sedan sist. Vi gjorde ju slut, han och jag. Eller han gjorde ju liksom slut med mig. Men sen flyttade jag in till honom ändå (om det ska jag skriva en annan gång). Jag hittade ett jobb. Och nu bor vi alltså tillsammans. Det ryms så mycket kärlek i den där mannen. Igen har innan honom varit så kärleksfull med mig. Legat nära varje natt. Pussat mig om och om och om igen. Hållit mig i handen.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag känner mig så nykär med honom fastän det har varit vi fram och tillbaka i snart två år. Men det är stormigt ibland. Och jag tvivlar. Vet inte om jag behöver en trygghet som han inte kan ge mig. Ändå så himla mycket kärlek och värme i honom.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Men när han skriker då rasar jag samman. Sluter mig. Släpper inte in. Och jag vet inte om bråken gör oss starkare eller svagare. Jag har ju liksom inte så mycket erfarenhet av förhållanden att jag kan jämföra.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Om maten och kroppen och allt sånt? Det går upp och ner. Vågen står stilla och fastän jag hellre hade varit mindre, tunnare, lättare vet jag ju så väl att det inte hjälper att lyssna till de tankarna. Det har gått några år nu och jag har väl kommit till en sorglig insikt att jag alltid kommer att behöva leva i det här. Fy 17 för ätstörningar alltså, och snälla alla ni där ute behandla era kroppar väl. För fastän jag har någon som säger att jag är alldeles perfekt precis som jag är så har jag så svårt att tro på det. Himla dumt är det. Mest av allt är det en så himla oviktig sak som tynger mig helt i onödan.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-84585833396941836472014-05-01T12:36:00.002+02:002014-05-01T12:36:54.235+02:00314.Precis såhär.<br />
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="25" src="//www.youtube.com/embed/Mkk_pCcrP24" width="350"></iframe><br />
<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-28018433759040542322014-04-25T18:44:00.002+02:002014-04-25T18:53:42.228+02:00313.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det är min sista dag på praktiken och klockan är strax efter sju när han skriver de där orden. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span><span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">"Nej, jag känner inte samma" </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Och hela världen rasar samman. Men jag får inte rasa samman för idag är sista dagen och jag har kämpat så hårt i tre månader. Att göra ett gott intryck, att jobba hårt, att knyta nya kontakter osv osv. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Så jag känner inte efter. Jag känner ingenting. Åker till praktiken, går in på toaletten och försöker spy men det finns ingenting i magen att spy upp. Är så nära att bryta ihop hela tiden. Allting är så overkligt. Ler så mycket att jag får ont i ansiktet så att ingen ska kunna se att ögonen är helt blanka. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Kan inte äta lunch. Det går inte. Är det något jag har lovat mig själv så är det att aldrig låta män påverka maten. Men det går bara inte. Och jag tänker att aldrig mer, aldrig mer ska jag släppa in någon i mitt liv. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">De överraskar mig med presenter och kort och håller fina tal. Vissa vet att han bor i en stad i närheten och jag kan inte förmå mig själv att berätta att jag inte åker dit, att jag åker hem till Sverige, för han vill inte vara med mig. Det känns pinsamt och förnedrande och jag är så himla-himla sårad. De ber mig skicka mitt CV så de kan förmedla det till sina kontakter i staden där han bor och jag tänker att jag kommer aldrig att bo där för det är hans stad och jag är inte längre en del av hans värld. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">På bussen hem bryter jag ihop. Det går liksom inte att sluta gråta. En man knackar mig på axeln och säger något på franska som jag inte förstår. Jag svarar att allt är okej fast ingenting är okej.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag sitter på en bänk vid sjön och gråter i två timmar. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Jag tänker på allt jag skulle göra för honom, som han aldrig skulle göra för mig. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Det regnar men jag känner ingenting. </span><br />
<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-17388645640514392402014-03-02T10:59:00.003+01:002014-03-02T11:01:31.236+01:00312.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Idag gjorde vi slut.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-68932258504466291472014-01-23T11:33:00.003+01:002014-01-23T11:33:40.662+01:00311.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Och så helt plötsligt är mina två enorma resväskor incheckade och jag boardar ett plan och sedan bor jag inte i Sverige längre.</span><br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-34497368369539761882014-01-17T14:17:00.001+01:002014-01-17T19:30:41.393+01:00310.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Ni är så himla fina som kommenterar och ställer frågor trots att jag är helt fruktansvärt dålig på att svara. Men jag har i alla fall samlat några av de frågor som har ställts i kommentarsfälten som jag tänkte svara på i ett par separata inlägg. Vi börjar med frågan som lyder såhär:</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<i><span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Känner du aldrig svartsjuka? Jag kan grubbla sönder på min pojkväns förflutna och hans "ex". Ibland tar liksom hans förflutna över lite, så att jag inte kan fokusera på oss två.</span></i><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Visst kan känna igen mig i det där. Kanske mest i början av vårt förhållande och kanske speciellt eftersom min kille hade ett långt förhållande bakom sig. Jag vet inte riktigt hur länge de var tillsammans, men tre-fyra år ungefär. Och för mig som inte ens varit i närheten av ett seriöst förhållande är ju tre år tillsammans en evighet. Dessutom var det hon som lämnade honom och inte tvärt om.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag vet hur hon ser ut och hon är söt och verkar trevlig. Några månader efter att vi hade börjat träffas berättade han att hon fortfarande ringde och ville ha honom tillbaka. Hon hade ångrat sig. Jag förstod aldrig varför han berättade det för mig. Det är ju faktiskt en jättetaskig sak att berätta för någon som man precis har börjat träffa. Det spelar liksom ingen roll om man sedan talar om att det är ett avslutat kapitel och att man aldrig vill byta ut det man är med nu. Det gjorde mig jätteosäker.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Men hur som helst, jag tycker inte att det är konstigt att man funderar över ens partners ex. Jag är ju jättenyfiken på hur hans liv var innan vi träffades, och det går ju inte att bortse ifrån att hon var en viktig del av hans liv i fyra år. Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sånt. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Men någonstans måste man ändå sätta punkt. För han har valt att vara med mig nu och det måste ändå betyda något. Genom att hålla hårt i den tanken tror jag man undviker allt för mycket tvivel och tankar på ens partners ex. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Om du känner dig svartsjuk eller osäker kring ditt partners ex och det inte går över så borde ni nog prata om det. Han kommer antagligen vara den bästa på att lugna din osäkerhet. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Jag vet också att det blir mycket lättare med tiden. Ju fler egna minnen vi skapar, desto mindre tänker jag på de han skapade med henne liksom.</span><br />
<br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-63757640468599846562014-01-13T09:52:00.001+01:002014-01-19T10:54:57.154+01:00309.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag har glömt bort att berätta att jag flyttar snart. Alltså inte här utan i det verkliga livet. För första gången på riktigt länge känns det som att mitt liv går i rätt riktning. Mot ett arbetsområde som jag tycker är viktigt. För jag har insett att det är ett sånt arbete jag behöver. Killen som jag är kär i går upp varje morgon för att placera rika människors pengar så att de blir ännu rikare. På så vis är vi så himla olika han och jag.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Ändå tycker jag så mycket om honom på grund av just den anledningen. För att han går till jobbet tidigt och kommer hem sent och aldrig någonsin har jag hört honom klaga. Han gör det han vill göra och det har han kämpat sig till helt själv. Han får mig att förstå hur viktigt det är att tro på sig själv och jobba hårt för det liv man vill leva. Och jag har insett att för mig är det ju jätteviktigt att mitt jobb känns meningsfullt och spelar roll för människor runt om i världen som har det svårt. Det är en sån där känsla jag inte kan skaka av mig, den är nog faktiskt helt nödvändig för att jag ska må bra.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Och hela tiden slår det mig hur omöjlig den tanken hade känts för två år sedan. Då när det viktigaste i mitt liv handlade om en strävan efter minus på vågen. Vilket himla slöseri på dagar av mitt liv alltså och så skönt att jag äntligen har förstått det.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-83942468876098982662013-12-30T23:20:00.000+01:002013-12-30T23:20:35.633+01:00308.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det här året slutade jag med antidepressiva och jag slutade att kräkas. Det där med kräkningarna har varit min största hemlighet ganska länge ändå. Det har känts så mycket värre än anorexin. Så mycket skam att bära runt på. Men jag tror att det är över nu. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det här året firade vi alla hjärtans dag, min födelsedag, din födelsedag, valborg, universitetsexamen och midsommar tillsammans. Du flyttade till ett nytt land och jag blev kvar.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Jag är så stolt över att du vågar. Att du kastar dig ut och hittar din plats på nya ställen i världen hela tiden. Ibland tänker jag att kanske ska ditt liv alltid vara så, och kanske hör jag inte dit då. Jag är ju rädd för sånt. Men kanske kan jag vänja mig. Kanske, om du låter mig få vara trygg med dig.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-51122415528738885452013-12-18T21:56:00.000+01:002013-12-30T23:01:55.024+01:00307.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det var något som hände som gjorde att allting inte är så självklart längre. Jag undrar om du också känner det. Den där tryggheten som jag trodde att du älskade att få mig att känna, den som försvann när du skrek på mig den där kalla och mörka novemberkvällen.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Kanske är det för svårt ändå. Och kanske är det för viktigt, där att forma framtiden efter sig själv och ingen annan. </span><span style="font-family: Times, 'Times New Roman', serif;">Det där om att gå sin egen väg. Kanske borde vi göra det.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Ändå är du så viktig för mig. Och jag för dig, säger du. Men jag är rädd för att det inte räcker.</span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-3887071535983102418.post-3723192537902472012013-11-05T08:38:00.002+01:002013-11-05T08:39:16.715+01:00306.<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">Det där att kolla väderprognosen halvhjärtat och tänka att det får gärna ösregna hela helgen så vi kan ligga inne, under samma täcke, och bara gå upp för att steka bananpannkakor och göra kaffe. </span><br />
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;"><br /></span>
<span style="font-family: Times, Times New Roman, serif;">När jag tänker på regn tänker jag ofta på den första gången jag var hos honom. Vi var ute när himlen helt plötsligt öppnade sig, som den brukar göra i hans land, och vi hade inget paraply men jag fick gå innerst där hustaken täckte. Han gick utanför och blev helt genomblöt. </span><br />
<br />A.http://www.blogger.com/profile/12312956726721099217noreply@blogger.com0