Det syns inte på utsidan när insidan rasar samman. Klockan närmade sig stängning och en torsdag hade blivit till fredag. Han flyttade sig lite närmare och han skrattade. Men mellan ord av luft gick jag sönder. Jag försökte skratta men det blev mest ett ansträngt leende. Det var sista gången jag såg honom. Jag tror det var mars månad. Den där morgonen kändes det som att han var den enda som kunde laga mig. Så är det så klart inte. Men det känns så fortfarande.
Jag berörs oändligt mycket av dina texter!
SvaraRaderavackert
SvaraRaderaDet kändes så där för mig också, som att han var den enda som kunde laga allt som var trasigt med mig. Första gången vi hade träffats tänkte jag "Maybe you're gonna be the one that saves me" Men ironiskt nog tog han sönder mig ännu mer istället.
SvaraRaderaDu skriver typ finast i världen och berör så himla mycket, hoppas du vet om det.
Puss.
Nellie: Åh, det är himla bra, jag vill att ni ska beröras!
SvaraRaderaLisa: Tack finis.
Anna: Precis, precis så!
Och tack, det gör mig så himla glad! Puss.