146.

Jag tänker på det mest hela tiden. Ibland känns det som att det är det enda jag verkligen tänker på, som att det inte finns något annat. Måste-hinna-fatta-innan-det-är-för-sent.

Den där meningen med livet.

Att tänka på meningen med livet är lite som att gräva en grop utan att veta vad man söker efter eller om det ens finns något där under marken som är värt att gräva för. Jag tror att man ska akta sig för att tänka för mycket på livet.

Ibland tror jag att mitt största problem är att jag har fått för mig att livet ska kännas så himla mycket hela tiden. Jag längtar alltid efter något annat och efter något mer. Jag längtar alltid efter någon annan.

Så livet, vad handlar det egentligen om? Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att det kanske framför allt handlar om att uppleva saker. Uppleva människor. För vet man inte målet är det omöjligt att veta om man hittar rätt. Det känns lite som att jag aldrig någonsin kommer att göra det och då måste man kanske försöka se till att uppleva och lära och leva längs vägen istället.

Kanske är det lite så med killar också. Man hinner kyssa så många killar och vissa smakar bra för stunden, andra knappt ens då. Man hinner dela nätter och sängar som man lika väl hade kunnat vara utan. Och kanske hittar man aldrig rätt. Kanske hittar han aldrig mig. Men oftast hittar man någon att hålla fast vid ett litet tag och det är fint så länge det varar.

Kärlek är också att gräva gropar. Gropar i hjärtat. Det gör så himla ont och man undrar om det verkligen är värt det. Speciellt svårt är det om man inte ens vet hur kärlek känns. Man kan inte förstå det där som andra försöker förklara om att till slut så lär man sig att fylla igen groparna. Att man blir hel igen, även om man känner sig alldeles ihålig och halv emellanåt.