Jag är så trött på att vara den enda som längtar hela-hela-hela tiden. Och jag förstår inte riktigt hur man kan känna så mycket för någon, hur man kan ligga sömnlös flera nätter i rad och tänka fina saker om någon som inte tänker fina tankar tillbaka. Varför gör man så mot sig själv när det bara gör ont, liksom river sönder något redan trasigt där innanför.
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Men det är nog lite som den där botten som jag skrev om här. Ibland känns det som att all den här längtan kommer att tömma mig på det lilla som faktiskt finns kvar. Och jag vet inte om han är värd det längre.
Jag vet bara att han är den finaste jag vet i hela världen och jag förstår inte riktigt varför han får mig att känna såhär. Jag förstår inte varför han gör så ont i mig.
men... vet han att du känner som du gör?
SvaraRaderaÅh. Du är inte ensam om att känna så. Även om det inte gör saken bättre.
SvaraRaderaVille bara säga att jag förstår hur ont det gör :(
Kramar
jag har inte tittat in och lämnat en kommentar på länge nu, det är mycket som händer. han händer. och det är precis så här som det är. jag längtar hela hela tiden, han längtar inte alls. han behöver mig inte och det känns lite som at tjag inte ens fungerar utan honom. fan.
SvaraRaderaA: Nej, det gör han nog inte. Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår, det går liksom inte att berätta för honom. Han skulle aldrig stanna kvar då (och det låter så överdrivet men kände du honom skulle du förstå)
SvaraRaderaLissie: Åh, det känns fint ändå, att du liksom bryr dig om att skriva det. Kram!
P: Åh, oj så himla fint att se att du tittar in här ibland fortfarande! Det låter så fint att han händer (även fast det gör ont). Jag tror att jag förstår hur det känns lite och jag hoppas att det blir bra till slut, på något sätt.