Annars är allting precis som vanligt. Jag gömmer mig under täcket och låter världen rasa samman utanför. Det är både mitt eget fel och mitt eget val. Och det är så konstigt det där, för egentligen är det ju jag som rasar samman där innanför under täcket. Allting annat där utanför fortsätter precis som vanligt. Världen fortsätter utan mig, kan inte ta hänsyn till huruvida jag orkar vara en del av den eller inte. Jag tänker på alla som kämpar just nu runt om i hela världen och här ligger jag och går sönder helt och hållet av mig själv. Så fånigt och dumt och jag bara undrar hur kunde det bli såhär?
Och hela tiden längtar jag efter han som jag precis hade träffat vid den här tiden förra året. Jag önskar att han ville ligga bredvid mig i sängen, stryka mig försiktigt över håret och viska att allting kommer att ordna sig. Det är verkligen inte likt mig att vilja ha någon alls när jag mår såhär. Men han är allt och det enda jag vill just nu.
Jag blir alltid så tagen av det du skriver.
SvaraRaderaOch jag önskar att jag kunde ge dig en lång varm kram och säga att snart blir det vår och då blir allt blir jättefint, för det blir det alltid på ett eller ett annat sätt.
Du og jeg møtte hver vår spesielle person på den her tiden av året i fjor. En februarnatt. Og det er kanskje derfor jeg blir så ekstra fanget i det du skriver, for det kjennes noen ganger som om du skriver min historie også.
SvaraRaderaÅh, jeg håper sånn at vi finner lykken noen gang.
åh det gör så ont att läsa. men man kan inte låta bli och man berörs så himla hårt. och trots att jag aldrig har varit kär känner jag så väl igen din längtan..
SvaraRaderaGrattis.
SvaraRaderaåh du skriver alltid så bra. <3
SvaraRadera