119.

Jag tänker på honom alldeles för ofta. Tänker kanske mest på att jag inte är vad han behöver. Det är visserligen sant men också helt onödigt att älta. Egentligen vet jag inte om han behöver någon alls, men han är en sån där kille som skulle kunna få nästan vem som helst i hela världen och jag förstår inte riktigt varför man sover ensam då.

När vi kramas hejdå i en korsning en alldeles för tidig söndagsmorgon säger han tack det var trevligt att inte sova själv. Han säger det med skratt i halsen och jag kan inte låta bli att le fastän jag hatar när någon säger så. Vi går åt olika håll och jag tänker mest på att det borde handla om något mer än så. För min del gör det nog det. Det gör mig så himla rädd.

Precis som tidigare gånger då vi har träffats så hör han av sig samma kväll. Jag skriver tillbaka och ber om ursäkt för att jag vinglade in till honom mitt i natten. Jag väntar på ett svar som aldrig kommer. Istället svarar han något som jag inte behöver. För jag behöver inte förhoppningar, jag behöver tecken på att han spelar mig. Liksom något att hålla fast vid när det känns som att jag håller på att falla för honom.

Jag vet att hela jag är fullkomligt kaos och jag vet att jag pratar alldeles för mycket när han är trött och vill sova. Jag vet att det finns så många andra tjejer för honom, sådana som han inte skulle behöva kyssa på ett hallgolv. Sådana som går på fler spinningpass än mig och som pluggar hälften så mycket som jag men får bättre betyg ändå. Tjejer med realistiska drömmar och finare ögon.

Ibland när jag är med honom glömmer jag bort att jag inte kan förstå varför han träffar mig. Men ofta ligger jag vaken när han har somnat och undrar.