måndag 31 januari 2011
117.
Marken under mig snurrar, mina ben är ostadiga och det blir inte precis bättre av att han öppnar dörren i världens finaste leende. Klockan är inte ens ett på natten men jag har skyndat från ett trångt dansgolv och nu sitter jag på hans hallgolv och allting snurrar och mitt emot mig sitter den snyggaste i hela världen. Han tar av mig mina skor och jag tänker att det inte är likt mig att vilja ha någon så mycket som jag vill ha honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
N.y.d.e.l.i.g. <3
SvaraRaderaåh jag älskar när du skriver
SvaraRaderaHoppas att du berättar mer om det mötet :)
SvaraRaderakan inte få nog av dina inlägg, vet inte hur många gånger jag läst igenom alla nu.
SvaraRaderaJag fastnade i din blogg, har läst från början till slut nu. Känner igen mig i så mycket. Jag är 20 år. I somras träffade jag en kille från mitt jobb, J, ute på krogen. Jag hade faktiskt spanat lite på honom. Det blev efterfest hos J. Och på den festen fanns - HAN, med stort H. Han som börjar på L. En av J's bästa vänner. Jag har aldrig varit kär, varken innan eller efter, men den kvällen så blixtrade det till i hela mig.
SvaraRaderaDet hände aldrig något mellan oss den kvällen, däremot gjorde jag mitt livs misstag kvällen efter och sov hos min kollega, J. Sov i fel säng. Valde fel fel fel. Jag som aldrig, aldrig, aldrig går hem med killar, bara sådär. Varför? Varför just då? Varför just han?
L hörde av sig några dagar senare och ville träffa mig. Han visste ännu ingenting om den där FEL-natten, och det var då hela den väldiga vågen kommer över mig, att det faktiskt var honom jag ville ha, över allt annat. Och då var det försent. Och ibland kan jag tänka, att anledningen till att jag sov hos fel kille, var att jag inte ens vågade hoppas det minsta, lilla, på att jag kanske för första gången blivit kär.
Och sen dess har jag velat ha HONOM, han med stort H, min L. Mer än jag någonsin velat ha någon annan. Jag föll totalt, och jag berättade det för L. Men han kunde inte förlåta det som hänt. Och sen dess har jag varit fast. Han hörde av sig, vi sågs, vi träffades på en brygga i solnedgången, korta sekunder av lycka. Men han visste nog inte ens själv vad han ville med dom där stunderna. Sen flyttade jag.
Nu för några veckor sen, ett halvår senare, hörde han av sig igen. Undrade om jag skulle komma "hem" i sommar. Han skulle vara där. Igen. Och jag känner igen mig i dig, i att när man äntligen börjar kunna släppa taget, och verkligen bestämmer sig för att nu får det vara nog med tårar, ältande, ont i hjärtat. Så kommer han tillbaka. Och med honom kommer hoppet. Igen.
Jag vet inte varför jag berättar det här, plötsligt, så öppet, just här? Men jag ville nog bara säga att jag blir lycklig av att man kan få en andra chans med någon.. Jag undrar om jag någonsin kommer glömma honom? Och allra mest undrar jag om jag någonsin kommer att få en chans att vakna bredvid honom, dra min hand igenom hans lockar, höra han skratta åt mina skämt. Jag fick aldrig något av det, och det som gör mest ont är att vi aldrig fick varken en början eller ett slut.
M: <3
SvaraRaderafelicia: åh, jag älskar att du läser, tack!
anita: det kommer säkert mer!
ellinor: tack så himla mycket ellinor! jag gillar att du har följt med här ganska så länge, det gör dig lite extra speciell för mig liksom!
S: Åh, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner igen så himla mycket som du skriver om, det där att kyssa någon annan än den man vill kyssa bara för att man är så himla rädd och det att aldrig gå hem med någon och så går man hem med fel.
Det där sista du skriver, om att längta efter en andra chans med honom, exakt så kände jag i tio månader och därför känns allt som händer nu helt overkligt och jag liksom bara väntar på att det ska vara över.
Miljoner tack för allt du berättade, det betyder massor för mig. Jag hoppas verkligen att allting ska lösa sig på något vis, och att du i alla fall får vakna upp bredvid honom. KRAM!
vackert. <3
SvaraRadera