116.

Jag har tänkt en del på hur han påverkar mig. Vad han gör med mig, och om det får mig att må bra eller dåligt eller båda.

Förra veckan missade jag bussen, och när jag satt där och väntade på nästa tänkte jag på honom. Helt plötsligt hade jag missat nästa buss också. Och jag vet inte hur det är för er men jag har aldrig tidigare missat bussen när jag har befunnit mig på hållplatsen. Det borde ju vara i princip omöjligt.

När vi ligger i hans säng inatt och han ställer alarmet alldeles för tidigt för att han ska frukost-plugga med en vän pratar vi om allt man gör om dagarna, och det är så uppenbart att han gör tusen saker mer (och bättre) än mig. Hans liv känns så stort jämfört med mitt. Jag känner mig så himla dålig då. Och ibland har jag tänkt att även om det känns bra att vara med honom, även om jag har svårt att tänka mig att sluta träffa honom så undrar jag om det inte vore lite bättre för mig om vi slutade ses.

För när han pluggar dubbelt och tränar dubbelt och jobbar och festar dubbelt försöker jag mest överleva livet lite i taget. Det går liksom inte ihop. Jag är rädd för att det ska få mig att må ännu sämre. Det låter så fånigt när man säger att man är rädd för att känna sig otillräcklig, men jag känner så ganska mycket och ganska ofta, och jag vill inte att det ska bli mera.